Cyklistbloggen

Två Stockholmscyklister om vardagscyklande, utrustning och politik

27 augusti, 2014
av Christian
49 kommentarer

Trottoarcykling

flattr this!

Jag hör regelbundet, ofta, folk säga att cyklister cyklar på trottoarerna hela tiden. Något som är förbjudet.

Trots det ser jag som rör mig dagligen som cyklist och senaste året mest som fotgängare, nästan aldrig någon över tolv år cykla på trottoaren. Faktiskt. Jag ser cyklister som kör mot rött. Jag ser cyklister som inte lämnar företräde vid övergångsställen. Jag ser cyklister som kör mot enkelriktat.

Men i princip nästan aldrig på trottoarerna.

Varför säger då folk att cyklisterna cyklar på trottoarerna? Här är ett skäl, ett rätt stort tror jag: Läs vidare →

26 augusti, 2014
av Christian
44 kommentarer

Är Stockholms nya cykelställ en cykeltjuvs dröm?

flattr this!

Vi har skrivit spaltmeter om att det är viktigt att cykelställ utformas rätt så att det blir svårt för tjuvar att få loss cyklarna. Det ska finnas plats mellan cyklarna så det är lätt komma åt att låsa ordentligt. Man ska kunna låsa fast cykeln i ramen. Och ställen ska vara svetsade – det spelar ingen roll om man har gjort ställ i superhärdat megatitanstål om det ändå räcker för tjuven att ta med en skruvmejsel och montera bort det. Det var till exempel en del i kritiken vi riktade mot Järnvägsparken.

Och igår skrev vi om de nya fina Stockholmshagarna som börjar dyka upp i stan. Men…

IMG_9037

Läs vidare →

25 augusti, 2014
av Christian
21 kommentarer

Nya cykelparkeringsplatser på plats

flattr this!

De  första Stockholmshagarna har börjat dyka upp i stan. De står redan på Götgatan inom ramen för Pilotplats Cykel-försöket, men nu är de också på plats som ersättare för bilparkeringar. Så här ser det ut:

Stockholmshage i Hammarby Sjöstad

Nya Stockholmshagar

Bilden är tagen i Hammarby Sjöstad och ett år efter det Cyklistbloggen skrev om avsaknaden av riktiga ställ i ”Miljöstadsdelen”, så står de alltså  där . På bilden är det två ställ, så nya att borrdammet knappt lagt sig. Läs vidare →