Egentligen handlar det inte om snöröjning alls.

Vi har bloggat sedan 2010 och varje vinter blir det en del inlägg om snöröjningen. De senaste åren, sedan typ 2018/19 så har det allt mer kommit att handla om att cyklister i Stockholm har asfaltsrent, samtidigt som äldre fotgängare halkar fram i snödrivor.

Det här blir det enda vi kommer skriva om snöröjningen den här vintern – för att vi är rätt trötta på diskussioner av typen ”Ledarskribent tar random bild när hen väntar vid busskuren på väg till jobbet och kräver därefter att inte en enda cykelbana ska plogas förrän alla gångbanor och trottoarer är klara”.

Eftersom det är ett orealistiskt krav. Och vi ska försöka visa varför det är hyggligt lätt att kunna ta de här bilderna på ”slumpvis trottoar som har snö på sig, bredvid asfaltsren cykelbana”.

Först, sopsaltningen, som är tekniken som gör den här asfaltsrena ytan möjlig, infördes 2013-ish, framförallt i förorterna. Till city kom den senare, mycket för att kommunen var oroliga att sopsaltningen skulle skada parkerade bilar och fasader – när borstarna med hög kraft borstar bort snö, is och grus från vägarna. Många trottoarer är också för smala för sopsaltarmaskinerna. Men när den dök upp, ja det var då diskussionen om varför cyklister får allt de pekar på tog fart.

Det är en liten andel av alla cykelvägar som sopsaltas. Så här ser det ut med blått som är sopsaltat:
(EDIT: Blå sträckan bortplockad, men den går att komma åt om man klickar här)
EDIT 2022: Här är årets karta – notera att den visar både sopsaltade gång- och cykelbanor (källa finns här):

OpenCycleMap har en komplett lista på alla cykelvägar, och scrollar man in så ser man att det är betydligt mer än vad som sopsaltas. De flesta cykelvägar snöröjs precis på samma sätt som trottoarerna. De blir alltså varken bättre eller sämre än trottoarerna.

Ett annat vanligt sätt att visa att det daltas med cyklister, är att gå upp på Götgatan i Stockholm och ta en bild:

Som ni ser ovan är trottoaren full med snö, samtidigt som cykelbanan är asfaltsren. Annat exempel här eller här

Skälet till att man ställer sig just på Götgatan är för att det finns en yta där som snöröjs sparsamt – den ni ser på bilden ovan. Men genom bildutsnittet försvinner den breda riktiga trottoaren, som ligger närmast husfasaderna:

Den snöiga ytan är alltså den gamla cykelbanan som väntar på Götgatans renovering. Det ska man ha i huvudet när man till exempel ser toppbilder i artiklar som den här.

Det är heller inte, som ofta påstås i ”debatten”, eluppvärmda cykelbanor det handlar om. I Stockholm finns det, oss veterligen, bara en sträcka som är eluppvärmd – det är den nya cykelbanan vid Katarinavägen/Slussen. Däremot finns det en del eluppvärmda trottoarer i Stockholm:

Och av tjugo mil sopsaltad vägyta, är femton mil också gångbana (siffror från 2019, ökar varje år), något som minskat antalet fallolyckor hos fotgängare med hälften på dessa stråk och med fyrtio procent för cyklisterna.

Exempel på det är Drottningholmsvägen:

Tranebergsbron:

Hammarbybacken:

Strandvägen:

Västerbron:

Bromma:

Södertäljevägen:

Tjugo mil kan låta mycket, femton också. Men då räknas alltså inte bara city in, utan hela kommunen. Och bara de mest prioriterade cykelbanorna – resten snöröjs traditionellt. Helt ”oasfaltsrent” alltså.

Men som ledarskribenter och debattörer visat, så räcker det med att fota en snöig trottoar nuförtiden, för att kunna leda i bevis att politikerna favoriserar cyklister. Inte en cykelbana ska sopsaltas förrän alla trottoarer är lika fina. Men tittar man på hur ytorna fördelas i Stockholm så ser det ut så här:

Den stora gula tårtbiten är alla gångbanor och trottoarer (och den stora blå, ”Blandtrafik” alltså biltrafiken). Det finns otroligt många mer mil gångytor i kommunen än cykelbanor. De sopsaltade cykel (och gång)-stråken är en yttepyttedel av den totala ytan. Och i synnerhet i innerstan är mycket av gångstråken smala trottoarer som begränsas av närhet till fasader och skyltfönster som riskerar att skadas, och parkerade bilar vars ägare inte vill få högersidan blästrad av snökristaller och grus.

Det är alltså otroligt enkelt att bygga ”berättelsen” om asfaltsrena cykelbanor och igensnöade trottoarer, åtminstone så länge man helt väljer att ignorera dels att bortom den lilla andelen (gång- och ) cykelbanor som är sopsaltade också finns igensnöade cykelbanor, dels att gångytorna är så otroligt många fler. Cyklister har helt enkelt inte särskilt mycket egna vägar i Stockholm och av dem som finns är det bara en liten andel, av en redan liten andel i diagrammet ovan, som sopsaltas.

En mer rättvisande ”berättelse” hade varit något i stil med ”Sopsaltning är en fantastisk metod som används på en liten andel av gång- och cykelbanorna. Det borde vara prio att öka den andelen så att det blir bättre för alla aktiva trafikanter”. Men den ”berättelsen” saknar en viktig beståndsdel, en tydlig skurk. Och därför går den inte att kapitalisera på, vare sig politiskt, för att locka väljare, eller journalistiskt, för att dra klick och därmed läsare. Därför kommer den bara dyka upp på enstaka cyklistbloggar.

Det spelar helt enkelt ingen roll vad vi skriver. Så vi låter bli, det här blir det enda inlägget.

Läs mer: Försök med sopsaltning av trottoarer i Stockholm city.