/ cykelmätning

Stockholm har ett problem med vardagscyklister

Sedan flera år har antalet cyklister stadigt ökat i Stockholm och varje år har det kommit nya rapporter om rekordsiffror. Och kommunens mål är att femton procent av stockholmarna ska cykla år 2030.
Det är inga omöjliga mål – jämför man med vår grannhuvudstad Köpenhamn så cyklar femtiofem procent av Köpenhamnsborna.

Men nu verkar det som att ökningen i Stockholm håller på att plana ut.

2014 var siffrorna lägre än både 2012 och 2013, något som kan förklaras med att det var kallare i maj 2014 än övriga år. Men läser man Stockholms rapport ”Stockholmstrafiken 2014” så ser det ändå ut som att ökningen av cyklister håller på att mattas av rejält.

Varför?

2014-03-19 19.14.01Inte riktigt så här huttrigt i maj 2014 dock.

Min peng går på att Stockholm har ett problem med vardagscyklisterna. Problemet är att det inte finns några.

En av våra frekventa kommenterare Anders Andersson brukar ta upp just det: att cykelbanorna används för fullt under rusningstrafiken, men att det stora delar av dagen är tvärtom på stans cykelvägar. Öde. Tomt.

Jag som jobbar deltid och regelbundet cyklar hem under andra tider än rusning håller med. Man är rätt ensam. Frågan är varför – rekordmånga cyklar i Stockholm, var håller de hus hela dagarna? Varför cyklar så få omkring? Har folk inga ärenden på stan?

I avsaknad av ordentliga resvaneundersökningar kan man bara spekulera. Jag går till mig själv – det är först senaste kanske två åren som jag har medvetet börjat ta cykeln ut på stan för att göra vardagsärenden. Egentligen funkar det ofta inte särskilt bra, men man kan inte ha en cyklistblogg utan att anstränga sig lite.

När jag började cykla regelbundet 2004 fanns det ett konkret skäl bakom: Jag hade precis flyttat från en bostad där jag kunde åka till jobbet kollektivt helt utan byten. Jag gick några meter, tog tunnelbanan klev av och efter en tiominuters promenad var jag framme. Det gick visserligen inte lika fort som om jag hade cyklat – men avsaknaden av byten gjorde att det ändå hyggligt lätt gick att förutspå hur lång tid det skulle ta. Det var sällan jag kom sent till jobbet på grund av förseningar.

Och jag hade inte en tanke på att jag kunde cykla till jobbet. Det hade inte ens slagit mig att man kunde ge sig ut i Stockholmstrafiken på en hoj.

Nu flyttade jag till en plats där jag plötsligt fick två byten. Det räckte för att min resväg skulle bli fantastiskt mycket meckigare. Jag började komma försent – det räckte med att ett byte sprack för att det skulle ta en halvtimme längre.

Jag fick också uppleva något av det mest ovärdiga som finns – byte vid Gullmarsplans tågstation. Alla som stått på Gullmarsplans perrong en snorig regnmåndag i november vet att man är beredd att gå långt för att slippa.

2012-10-17 08.25.17 GullmarsplanGah

Så, jag testade att cykla. Plötsligt förflyttades jag från en trång storstad full av trängsel, till en liten småstad med gott om utrymme. Vi var få som cyklade, det gick snabbt och punktligt. Dessutom fick jag vardagsmotion. Härliga tider.

IMG_1067Ny fräsch hoj från hösten 2004. Frisk luft. Tomt i cykelfälten.

Det enda negativa var att man behandlades som leksakstrafikant. Därav den här bloggen.

Men jag är inte säker på att jag hade varit pendlingscyklist om jag inte hade gjort den där flytten. Kanske hade jag nu istället bloggat om kollektivtrafiken på ”SL-bloggen”?

Vi är rätt många som av olika skäl valt att pendlingscykla och vi är rätt tåliga. Valet mellan stolpar mitt i cykelbanan och att stå på Gullmarsplan och vänta på försenat tunnelbanetåg i vinter är för mig trots allt rätt enkelt. Jag kör slalom runt stolpar varje dag hellre än att uppleva pendlarinfernot i tunnelbanan på vintern. Då kör jag hellre bil om jag av någon anledning förbjöds att cykla.

Och grejen är att när det gäller att pendlingscykla så har man fördelen av att köra nästan exakt samma sträcka varje dag. År ut och år in. Till slut kan man den utantill och då klarar man också av att hantera riktigt dålig cykelinfrastruktur. Det gör det lättare att stå ut med usla vägar.

Pendlingscyklister står ut med mycket.

Jag skrev ovan att det är först senaste åren jag börjat använda cykeln även på dagtid. Innan dess gick jag eller åkte kommunalt när jag skulle göra ärenden på stan och ska jag vara ärlig gör jag det rätt ofta fortfarande. Varför? Därför att Stockholms cykelvägnät är uselt. Det var till exempel först i januari förra året som jag för första gången hamnade på Vasagatan (läs om det här: Stockholms farligaste cykelfält). Det var inte särskilt inbjudande kan jag säga:

Vasagatans slalombanaVasagatan. Sväng ut framför bilarna vetja!

Som pendlingscyklist lär man sig att man på vintrarna antingen bör cykla en annan väg över Strömbron södergående, eller ge sig ut och ta plats bland bussarna, eftersom cykelfältet oftast bara är plogat till en tredjedel och att man lätt får sladd och riskerar att hamna framför en buss i bussfilen som ligger bredvid:

sl-p---str--msbron-1
Strömbron södergående på vintern. Inte mycket yta.

Samma sak första gången man tråcklar sig uppför Birger Jarlsgatan och kör slalom i ett cykelfält som kanske är en knapp halvmeter och som swishar förbi bildörrar som kan öppnas när som helst. Som pendlingscyklist lär man sig att cykla ute i vägen där det är som smalast:

r--nnsten
Birger Jarlsgatan. Knappt en vägbrunn brett.

Eller första gången man kör på en cykelbana där det står en stolpe mitt i vägen. Är man pendlingscyklist vänjer man sig – man kör samma sträcka varje dag och vet om var stolparna står. Man kanske suckar djupt varje gång – de mer rättshaveristiska kanske startar en blogg och skriver om dem. Men man vänjer sig.

Kanalv--gen-pendlingsstr--k-011
Kanalvägens stolpar.

Eller när cykelvägen, som den ofta gör i Stockholm, kanske försvinner helt eller är osynlig så man får gissa var man ska köra.

Här fanns en cykelbana en gång – men var har den tagit vägen?

Som pendlingscyklist lär man sig vägen. Man vet efter ett försök hur man tar sig runt byggboden som placerats mitt i cykelbanan utan omledning. Man har sina skäl: kanske är det som för mig att det handlar om en ännu knepigare kollektivtrafik. Kanske är det behov av träning. Kanske för att man gillar cyklar.

Är man däremot vardagscyklist som cyklar hela tiden, inte bara till och från jobbet, så upplever man ofta vägar kanske bara några enstaka gånger – på väg till en kompis, eller för att handla eller ta sig till mataffären. Då tycker man att det här är otäckt. Det blir läskigt, känns osäkert och något så enkelt som cykling känns plötsligt svårt.

Och då känner man inte för att vare sig ta hojen till affären eller jobbet.

Det är ungefär det jag känner när jag ska använda cykeln till mer än att ta mig till och från jobbet och bli vardagscyklist –** att det plötsligt blir svårt**. Det är svårt att hitta, det går inte att bara följa en cykelbana och hamna rätt. Man måste ideligen stanna och gissa. Det kommer plötsliga hinder – eller som när jag cyklade Vasagatan, plötsligt leds man tvärs över biltrafiken. Man vet aldrig hur bred cykelvägen kommer vara – ibland blir den plötsligt jättebred, för att sedan omotiverat smalna av till ingenting. Ibland försvinner den helt.

Refug eller gataTro det om du vill, här smalnar Stockholms enda ”led”, ”Arenaleden” av så mycket att den bara blir något tiotal centimeter bred.

Då måste man vara motiverad att inte bara lägga ner. Det skulle vara intressant att se en undersökning hos dem som idag cyklar varje dag till och från jobbet – hur ofta de använder cykeln till något annat. Till att gå på bio, storhandla, hälsa på kompisar i andra delar av stan. Jag är rädd att man skulle bli förvånad över resultatet.

Jag tror det är vardagscyklisterna som gör att Köpenhamn har en cykelandel på över femtio procent. De rena pendlingscyklisterna är få. Vardagscyklisterna, som inte bryr sig mer om cykeln än att den är ett bekvämt sätt att ta sig fram med, är desto fler.

Stockholm har sina pendlingscyklister. De som pendlar nästan oavsett hur det ser ut och som kör sin väg fram och tillbaks varje dag. Men stan är som sagt tom efter rusningstiden. Då har alla pendlingscyklister kommit fram och det är då det borde vara fullt av vardagscyklister.

Jag tror att det är det här vi ser i statistiken just nu. Ökningen de senaste åren består av tåliga pendlingscyklister som kan sig väg utantill. Som i huvudsak använder den till och från jobbet eller skolan, inte så mycket mer.

Men för att bli en riktig cykelstad måste Stockholm locka vardagscyklisterna också. De som ställer högre krav. De som slutar cykla omedelbart om det är obehagligt.

Om man vill att femton procent av Stockholmarna ska cykla till jobbet 2013 så måste man nå nya målgrupper. Det är inte omöjligt. Vinner man vardagscyklisterna så får man pendlingscyklisterna på köpet – och de kommer överlappa varandra. Jag tror de flesta vardagscyklister kommer pendlingscykla i stor utsträckning. Det leder till att cykelvägarna utnyttjas bättre. De kommer inte stå tomma på dagarna som de gör nu.

När jag pratar med folk i min omgivning som inte cyklar så är det absolut vanligaste skälet till att de låter bli att det är läskigt. Stockholmstrafiken är otäck. Det är mycket bilar. Det känns trångt och otryggt. Man litar inte på vägarna. Flera skulle vilja om det inte var så. Många säger sig väldigt gärna vilja. Men de är som sagt rädda.

Där ligger Stockholms utmaning. Att fixa ett vägnät man kan lita på. Som har jämn standard och som känns tryggt. Som inte alltid innebär en kompromiss till cyklisternas nackdel. Där cykelbanan inte dras där det blev plats över, utan där det funkar bäst för cyklisterna. Tror jag.

Jag tror det blir svårt. Jag är tveksam till om Stockholm har viljan att ta det steget. Det kräver helt nya prioriteringar. Om det tänkte jag nästa inlägg skulle handla.

Läs också: Cyklister ska dela väg med bussar

Christian Gillinger

Christian Gillinger

Christian har cyklat till och från jobbet sedan 2004. Tidigare på en allt risigare Skeppshult Populär, numera med barnen på en Nihola Family

Läs mer