Stockholm har ett problem med vardagscyklister

| 152 kommentarer

Sedan flera år har antalet cyklister stadigt ökat i Stockholm och varje år har det kommit nya rapporter om rekordsiffror. Och kommunens mål är att femton procent av stockholmarna ska cykla år 2030.
Det är inga omöjliga mål – jämför man med vår grannhuvudstad Köpenhamn så cyklar femtiofem procent av Köpenhamnsborna.

Men nu verkar det som att ökningen i Stockholm håller på att plana ut.

2014 var siffrorna lägre än både 2012 och 2013, något som kan förklaras med att det var kallare i maj 2014 än övriga år. Men läser man Stockholms rapport ”Stockholmstrafiken 2014” så ser det ändå ut som att ökningen av cyklister håller på att mattas av rejält.

Varför?

2014-03-19 19.14.01

Inte riktigt så här huttrigt i maj 2014 dock.

Min peng går på att Stockholm har ett problem med vardagscyklisterna. Problemet är att det inte finns några.

En av våra frekventa kommenterare Anders Andersson brukar ta upp just det: att cykelbanorna används för fullt under rusningstrafiken, men att det stora delar av dagen är tvärtom på stans cykelvägar. Öde. Tomt.

Jag som jobbar deltid och regelbundet cyklar hem under andra tider än rusning håller med. Man är rätt ensam. Frågan är varför – rekordmånga cyklar i Stockholm, var håller de hus hela dagarna? Varför cyklar så få omkring? Har folk inga ärenden på stan?

I avsaknad av ordentliga resvaneundersökningar kan man bara spekulera. Jag går till mig själv – det är först senaste kanske två åren som jag har medvetet börjat ta cykeln ut på stan för att göra vardagsärenden. Egentligen funkar det ofta inte särskilt bra, men man kan inte ha en cyklistblogg utan att anstränga sig lite.

När jag började cykla regelbundet 2004 fanns det ett konkret skäl bakom: Jag hade precis flyttat från en bostad där jag kunde åka till jobbet kollektivt helt utan byten. Jag gick några meter, tog tunnelbanan klev av och efter en tiominuters promenad var jag framme. Det gick visserligen inte lika fort som om jag hade cyklat – men avsaknaden av byten gjorde att det ändå hyggligt lätt gick att förutspå hur lång tid det skulle ta. Det var sällan jag kom sent till jobbet på grund av förseningar.

Och jag hade inte en tanke på att jag kunde cykla till jobbet. Det hade inte ens slagit mig att man kunde ge sig ut i Stockholmstrafiken på en hoj.

Nu flyttade jag till en plats där jag plötsligt fick två byten. Det räckte för att min resväg skulle bli fantastiskt mycket meckigare. Jag började komma försent – det räckte med att ett byte sprack för att det skulle ta en halvtimme längre.

Jag fick också uppleva något av det mest ovärdiga som finns – byte vid Gullmarsplans tågstation. Alla som stått på Gullmarsplans perrong en snorig regnmåndag i november vet att man är beredd att gå långt för att slippa.

2012-10-17 08.25.17 Gullmarsplan

Gah.

Så, jag testade att cykla. Plötsligt förflyttades jag från en trång storstad full av trängsel, till en liten småstad med gott om utrymme. Vi var få som cyklade, det gick snabbt och punktligt. Dessutom fick jag vardagsmotion. Härliga tider.

IMG_1067

Ny fräsch hoj från hösten 2004. Frisk luft. Tomt i cykelfälten.

Det enda negativa var att man behandlades som leksakstrafikant. Därav den här bloggen.

Men jag är inte säker på att jag hade varit pendlingscyklist om jag inte hade gjort den där flytten. Kanske hade jag nu istället bloggat om kollektivtrafiken på ”SL-bloggen”?

Vi är rätt många som av olika skäl valt att pendlingscykla och vi är rätt tåliga. Valet mellan stolpar mitt i cykelbanan och att stå på Gullmarsplan och vänta på försenat tunnelbanetåg i vinter är för mig trots allt rätt enkelt. Jag kör slalom runt stolpar varje dag hellre än att uppleva pendlarinfernot i tunnelbanan på vintern. Då kör jag hellre bil om jag av någon anledning förbjöds att cykla.

Och grejen är att när det gäller att pendlingscykla så har man fördelen av att köra nästan exakt samma sträcka varje dag. År ut och år in. Till slut kan man den utantill och då klarar man också av att hantera riktigt dålig cykelinfrastruktur. Det gör det lättare att stå ut med usla vägar.

Pendlingscyklister står ut med mycket.

Jag skrev ovan att det är först senaste åren jag börjat använda cykeln även på dagtid. Innan dess gick jag eller åkte kommunalt när jag skulle göra ärenden på stan och ska jag vara ärlig gör jag det rätt ofta fortfarande. Varför? Därför att Stockholms cykelvägnät är uselt. Det var till exempel först i januari förra året som jag för första gången hamnade på Vasagatan (läs om det här: Stockholms farligaste cykelfält). Det var inte särskilt inbjudande kan jag säga:

Vasagatans slalombana

Vasagatan. Sväng ut framför bilarna vetja!

Som pendlingscyklist lär man sig att man på vintrarna antingen bör cykla en annan väg över Strömbron södergående, eller ge sig ut och ta plats bland bussarna, eftersom cykelfältet oftast bara är plogat till en tredjedel och att man lätt får sladd och riskerar att hamna framför en buss i bussfilen som ligger bredvid:

sl på strömsbron

Strömbron södergående på vintern. Inte mycket yta.

Samma sak första gången man tråcklar sig uppför Birger Jarlsgatan och kör slalom i ett cykelfält som kanske är en knapp halvmeter och som swishar förbi bildörrar som kan öppnas när som helst. Som pendlingscyklist lär man sig att cykla ute i vägen där det är som smalast:

rännsten

Birger Jarlsgatan. Knappt en vägbrunn brett.

Eller första gången man kör på en cykelbana där det står en stolpe mitt i vägen. Är man pendlingscyklist vänjer man sig – man kör samma sträcka varje dag och vet om var stolparna står. Man kanske suckar djupt varje gång – de mer rättshaveristiska kanske startar en blogg och skriver om dem. Men man vänjer sig.

Kanalvägen pendlingsstråk 011

Kanalvägens stolpar.

Eller när cykelvägen, som den ofta gör i Stockholm, kanske försvinner helt eller är osynlig så man får gissa var man ska köra.

Här fanns en cykelbana en gång – men var har den tagit vägen?

Som pendlingscyklist lär man sig vägen. Man vet efter ett försök hur man tar sig runt byggboden som placerats mitt i cykelbanan utan omledning. Man har sina skäl: kanske är det som för mig att det handlar om en ännu knepigare kollektivtrafik. Kanske är det behov av träning. Kanske för att man gillar cyklar.

Är man däremot vardagscyklist som cyklar hela tiden, inte bara till och från jobbet, så upplever man ofta vägar kanske bara några enstaka gånger – på väg till en kompis, eller för att handla eller ta sig till mataffären. Då tycker man att det här är otäckt. Det blir läskigt, känns osäkert och något så enkelt som cykling känns plötsligt svårt.

Och då känner man inte för att vare sig ta hojen till affären eller jobbet.

Det är ungefär det jag känner när jag ska använda cykeln till mer än att ta mig till och från jobbet och bli vardagscyklist – att det plötsligt blir svårt. Det är svårt att hitta, det går inte att bara följa en cykelbana och hamna rätt. Man måste ideligen stanna och gissa. Det kommer plötsliga hinder – eller som när jag cyklade Vasagatan, plötsligt leds man tvärs över biltrafiken. Man vet aldrig hur bred cykelvägen kommer vara – ibland blir den plötsligt jättebred, för att sedan omotiverat smalna av till ingenting. Ibland försvinner den helt.

Refug eller gata

Tro det om du vill, här smalnar Stockholms enda ”led”, ”Arenaleden” av så mycket att den bara blir något tiotal centimeter bred.

Då måste man vara motiverad att inte bara lägga ner. Det skulle vara intressant att se en undersökning hos dem som idag cyklar varje dag till och från jobbet – hur ofta de använder cykeln till något annat. Till att gå på bio, storhandla, hälsa på kompisar i andra delar av stan. Jag är rädd att man skulle bli förvånad över resultatet.

Jag tror det är vardagscyklisterna som gör att Köpenhamn har en cykelandel på över femtio procent. De rena pendlingscyklisterna är få. Vardagscyklisterna, som inte bryr sig mer om cykeln än att den är ett bekvämt sätt att ta sig fram med, är desto fler.

Stockholm har sina pendlingscyklister. De som pendlar nästan oavsett hur det ser ut och som kör sin väg fram och tillbaks varje dag. Men stan är som sagt tom efter rusningstiden. Då har alla pendlingscyklister kommit fram och det är då det borde vara fullt av vardagscyklister.

Jag tror att det är det här vi ser i statistiken just nu. Ökningen de senaste åren består av tåliga pendlingscyklister som kan sig väg utantill. Som i huvudsak använder den till och från jobbet eller skolan, inte så mycket mer.

Men för att bli en riktig cykelstad måste Stockholm locka vardagscyklisterna också. De som ställer högre krav. De som slutar cykla omedelbart om det är obehagligt.

Om man vill att femton procent av Stockholmarna ska cykla till jobbet 2013 så måste man nå nya målgrupper. Det är inte omöjligt. Vinner man vardagscyklisterna så får man pendlingscyklisterna på köpet – och de kommer överlappa varandra. Jag tror de flesta vardagscyklister kommer pendlingscykla i stor utsträckning. Det leder till att cykelvägarna utnyttjas bättre. De kommer inte stå tomma på dagarna som de gör nu.

När jag pratar med folk i min omgivning som inte cyklar så är det absolut vanligaste skälet till att de låter bli att det är läskigt. Stockholmstrafiken är otäck. Det är mycket bilar. Det känns trångt och otryggt. Man litar inte på vägarna. Flera skulle vilja om det inte var så. Många säger sig väldigt gärna vilja. Men de är som sagt rädda.

Där ligger Stockholms utmaning. Att fixa ett vägnät man kan lita på. Som har jämn standard och som känns tryggt. Som inte alltid innebär en kompromiss till cyklisternas nackdel. Där cykelbanan inte dras där det blev plats över, utan där det funkar bäst för cyklisterna. Tror jag.

Jag tror det blir svårt. Jag är tveksam till om Stockholm har viljan att ta det steget. Det kräver helt nya prioriteringar. Om det tänkte jag nästa inlägg skulle handla.

Läs också: Cyklister ska dela väg med bussar

Författare: Christian

Christian har cyklat till och från jobbet sedan 2004. Tidigare på en allt risigare Skeppshult Populär, numera med barnen på en Nihola Family

Leave a Reply

152 Comments on "Stockholm har ett problem med vardagscyklister"

avatar
  Subscribe  
Notify of
Fundersam
Guest
Member
En del som kommenterar här verkar och anser sig vara för mångfald bland cyklister och för ALLA cyklister (inte bara cykelpendlare). Och det låter ju bra. Men så läser man vad de faktiskt skriver och upptäcker att ”alla” inte är riktigt alla, uteslutna är (bl.a.): långpendlare, andra som vill hålla ett raskt tempo, de med ”udda” cyklar (liggcyklar, lastcyklar, handikappcyklar, tandemcyklar, renodlade landsvägscyklar, osv), de med cykelkärror på släp, samt de som tycker dagens trafik är skrämmande, obehaglig eller otrevlig. Infrastruktur kan inte dimensioneras efter ”udda” cyklar, som t.ex. de alltmer populära lastcyklarna hävdas det. Men uppenbarligen för lastbilar. Och hur udda är egentligen lastcyklar och cykelkärror? Min morfars cykelkärra var dessutom bredare, betydligt bredare, än allt i den väg jag sett senare, och en klassisk flakmoppe är inte precis smal den heller. Och förutom att breddfördelningen hos en trike eller lastcykel skiljer sig i vertikalplanet från en vanlig cykel, så är skillnaden mellan en 85 cm bred trehjuling och en mountainbike med 72 cm styre inte så stor (och en trehjuling lutar inte i kurvorna: det finns kurvor där man nästan ligger i mötande fil för att inte slå huvudet i stolparna precis till höger). Dessutom, vill någon verkligen… Read more »
liggist
Guest
Member
Ett par frågor till herrar LeifV och Anders Andersson: (1) Vilket är lättast att ändra på (a) infrastrukturen, eller (b) mänsklig psykologi? (2) Vilket underlättar/uppmuntrar fler att cykla på fler sätt av fler anledningar: (a) Komplicerade och oklara regler + otydlig, straffande och ofullständig infrastruktur, eller (b) enkla och tydliga regler + tydlig, förlåtande och sammanhängande infrastruktur? Och en utmaning. Om ni inte testat att cykla på en sådan tidigare, leta rätt på en recumbent low racer, helst framhjulsdriven, och cykla från valfri plats söder om stan till t.ex. Upplands Väsby. Gör sedan om övningen med en trike. Ger ett nytt perspektiv på cyklande, medtrafikanter och infrastruktur. Och något som är genomförbart i Köpenhamn och Amsterdam, och således, eftersom Stockholm enligt er är en minst lika förnämlig cykelstad, även här. Ni kräver att ni ska ha friheten att cykla som ni vill vill, och att infrastrukturen (eller brist på densamma) ska tillåta/förutsätta att man cyklar som ni vill cykla. Ska inte jag (och andra) som vill cykla annorledes ha lika stor frihet att cykla som vi vill? Varför är er frihet viktigare än min? För att ni enligt er själva är mainstream och undertecknad är ett oväsentligt randfenomen? (Tänk tanken… Read more »
liggist
Guest
Member

En poäng med att testa en low racer är att de flesta (alla?) de första gångerna är rätt vingliga: att gå från att (anse se sig) ha full kontroll över sig och sin cykel till att inte ha det (och dessutom i höjd med lastbilshjul) kan vara en ögonöppnare. Att man dessutom blir mer brutalt påmind om alla kanter, hål i gatan, och alla de ställen sikten skyms av tunnelöppningar, brofundament, bullerstaket, husknutar, mm, gör inte saken sämre.

Anders Andersson
Guest
Member
Försök köra omkring i en 5 m bred bil så får du se hur bra infrastrukturen är anpassad till sådana bilar… Ska man inte få köra omkring i 5-6 m breda bilar bara för att det inte är mainstream??? Varför ska inte all infrastruktur anpassas till breda bilar om det nu finns människor som vill köra omkring i dem? Är cyklisters frihet viktigare än bredbilsförarnas? Man kan inte få allt man vill här i världen, tyvärr. Om du läser våra inlägg så ser du att ingen av oss har något emot förbättrad infrastruktur – den här bloggen visar på flera farliga ställen som behöver förbättras. Däremot är iaf jag trött på allt kvalificerat gnäll och ser en stor risk att det kommer att försämra för oss alla om man försöker anpassa trafiken efter dem som skriker högst. Och ja, jag är övertygad om att rigida, otillåtande regler som stänger in cyklister i en liten fålla avskräcker betydligt fler än det lockar. Det har väl med min människosyn att göra – min övertygelse är att att människan är ett tänkande, ansvarstagande djur som ogillar att andra människor tyranniserar dem med fyrkantiga regler som bara finns till för att reglera enstaka sällsynta… Read more »
liggist
Guest
Member
Och här bränner vi halmgubbar. Eftersom du inte verkar veta vad en liggcykel är, så är en liggcykel inte dubbelt så bred som en upprätt, inte ens en trike – eller en lastcykel eller en handikappcykel (handikappade ska uppenbarligen inte ha rätt att ta sig fram per cykel). Ett problem med dagens regler är att de är komplicerade och oklara: enkelt och tydligt brukar vara en förbättring, men uppenbarligen inte för dig. Du kanske gillar infrastruktur där man inte har en aning om hur det är tänkt att man ska göra: jag föredrar sådan som är glasklar så att jag kan hålla koll på övriga trafikanter i stället för på hur i jösse namn jag ska ska ta mig från A till B och undvika hålen i gatan. Enstaka sällsynta trafiksituationer? Högertrafik? Konflikt varje gång man möter någon, inte minst på de av somliga här så älskade smala cykelbanorna. Kommer den mötande (vänsteristen) att stilenligt hålla till vänster, korrekt till höger, halsstarrigt fortsätta rakt fram, eller börja sicksacka some en panikslagen hare? Har mött alla fyra möjligheterna: omöjligt att förutsäga. Och om man argumentet för att Stockholm är en bättre cykelstad än Köpenhamn och Amsterdam, borde det rimligen gå att… Read more »
S:t Ferdinand den vinglige
Guest
Member
S:t Ferdinand den vinglige

Så mycket hat och förakt som här står att finna. Och till och med uppmaningar till våld. Månne bäst att undvika såväl trafik som blogg …

Anders Andersson
Guest
Member

Tvärtom – sansade, sakliga röster som inte låter sig provoceras, behövs för att bryta konsensusbubblan och få hatarna att förstå det oacceptabla i sitt beteende. Det är en delvis otacksam uppgift, men den är nödvändig.

Sarkasmus
Guest
Member

Och nästa gång en uppretad fotgängare fått för sig att man inte får cykla på cykelbanan kan man i enlighet med LeifVs råd förvänta sig en handväska i nyllet eller en gåstav i framhjulet …

Sansade och sakliga? Definitionerna måste ha ändrats medan jag tittade åt ett annat håll.

LeifV
Guest
Member

Först och främst, -jag är absolut FÖR cyklismen. Men på något vis så känns alla problem så främmande för en som till och från cyklat i Sthlm i mer än 30 år och det har funkat hur bra som helst. Begriper inte riktigt allt jag läser.

Det känns som att 90% av problemen hänger ihop med personliga problem (bokstavsbekymmer, överdrivet ego, ingen empati, inget konsekvenstänkande osv), och har i princip inte ett skvatt med cykeln eller trafiken att göra.

Jocke von Scheele
Guest
Member

Så väldigt bra och insiktsfullt skrivet. Du formulerar det jag har haft en känsla av, men inte uttalat fullt ut: det stora problemet är att det är så svårt att cykla en sträcka första gången. När man gjort ett antal försök, och sakta itererat sig fram till en vettig rutt, går det ofta ganska bra att cykla, med undantag från diverse irritationsmoment. Men första gången är alltid ett vågspel. Det vore orimligt om inte denna tröskel är ett jättehinder för att värva fler cyklister.

Malin Ericson
Guest
Member

Lustigt, när du skrev det här cyklade jag omkring i en italiensk badort och funderade på varför det är ett sånt fokus på pendlingscyklande i Stockholm. Vi som cyklar (relativt) korta sträckor inom ett (relativt) litet område hamnar utanför både stads- och trafikplaneringens och debattens fokus.

Som kortsträckecyklist i innerstan tycker jag ofta att kraven på cykelbanor överallt är aningen manisk – välfungerande cykelinfrastruktur som matchar biltrafikens är förstås en förutsättning, men vi behöver också arbeta med den gemensamma trafikmiljön utanför huvudleder och pendlingsstråk. Det är den som vardags- och kortsträckecyklisten använder mest, och den skulle tjäna mycket på åtgärder som sänkt fart, färre p-platser och begränsad framkomlighet för bilar.

Richard
Guest
Member

Min bild av de inre bostadskvarteren i Stockholm är att det oftast är toklugnt med bilar eftersom alla befinner sig på de större gatorna. Men visst, fler cykelbanor som möjliggör att cykla mot enkelriktat är önskvärt. Den trånga stumpen på Tjärhovsgatan mellan Tjärhovsplan och Katarina Norra är ett lysande exempel att det fungerar. Utanför Katarina Norra skola är gatan något bredare men fortfarande enkelriktad och här finns inte ett målat cykelfält (dock får man cykla mot trafiken precis som på Repslagargatan). Samspelet mellan mötande bilister och cyklister är dock sämre här eftersom bilisterna väljer att köra mer mitt på gatan i högre fart och så tror de också att cyklisterna fulcyklar.

Så ja, mer cykelfält mot enkelriktat för smidigare cykelvägar men den stora samhällsvinsten är dock om folk börjar cykla om de har högst en mil till jobbet. Dessutom, rödljus i bostadskorsningar utan bilar eller fotgängare är easy-peasy att negligera. Ta bara Östermalm. Alla bilar kör på Strandvägen, Birger Jarlsgatan, Valhallavägen eller Karlavägen. Alla andra gator är i princip cykelgator. Så sluta cykla på huvudgator alla som är rädda för bilar och cykla på sidogatorna istället.

LeifV
Guest
Member

Exakt! Utesluter man huvudgatorna så är ju hela stan en cykelbana… -räcker inte det, så ja, då finns nog inga lösningar. Dessutom, att söka upp biltrafiken bara för att kunna klaga/gnälla på den känns lite ”sådär”.

När det gäller att cykla mot enkelriktning så ser jag 2 viktiga saker:
-mycket tydlig information till övriga trafikanter (både bilister och gående)
-för cyklister bör gälla något i stil med ”tillåtet, men på cyklistens ansvar så till vida att maximal försiktighet och respektfullhet skall iakttas. T ex cyklar man så sakta så att en gående som pga enkelriktningen brister i uppmärksamhet åt ”fel” håll inte blir något bekymmer -cyklisten stannar lugnt, utan sura miner.

Malin Ericson
Guest
Member

Jag var lite diffus – jag tänker tvärtom som du att om vi tar bort parkeringsplatser, sänker farten för bilarna m.m. så behövs inte cykelfält på smågatorna. Och dubbelriktat för cyklister där det är enkelriktat för bilister går att lösa med skyltning.

LeifV
Guest
Member

Då det inte finns någon trafik att räkna med på smågatorna så finns varken behov för sänkt fart, borttagna p-platser eller cykelfält -du har ju hela gatan för dig själv, vad mer behövs?

Stöter man trots allt på en annan trafikant så behöver man bara tydligt signalera ”respektfullhet” så funkar det fantastiskt bra.

Johan
Guest
Member
I förra veckan var jag och min familj på cykelsemester på Gotland. På mig föll ansvaret att transportera tre cyklar Täby-Nynäshamn och tillbaka igen. Eftersom jag har en cykelkärra, en sportpendlare, en ihopfällbar Brompton och en 20-tums barncykel så lastade jag helt enkelt Brompan och barncykeln i cykelkärran och cyklade till Nynäshamn (8 mil, 40 kg packning). Det var intressant att försöka följa cykelvägar som jag inte tidigare hade åkt. Jag fann det ganska enkelt att hitta från Täby till Stockholm, vilket är förståeligt eftersom jag cyklat sträckan många gånger tidigare. Det var heller inte svårt att hitta till Nynäshamn från Handen eftersom man då mestadels följde Gamla Nynäsvägen, vilken var helt ok att cykla på. Sträckan Roslagstull – Handen var däremot rena skämtet. Jag rekommenderar verkligen cykelansvariga på Landstinget att färdas den sträckan med cykelkärra så att de själva får en känsla för hur uselt det är. Vid ett tillfälle hamnade jag mitt i skogen då hänvisningsskylten var otydbar. Efter att ha släpat cykel+kärra på en minimal grusväg så hamnade jag på en väg som hette ”Nordostpassagen”, vilket var träffande eftersom jag kände mig som en upptäcksresande. Det tragiska var att det var nästan lika svårt på hemvägen. Hänvisningsskyltningen… Read more »
Richard
Guest
Member

Hur gick det i uppförsbacken vid Intersport i Länna? Cykelvägen är på vänster sida som slutar i ingenting. Sedan måste man gena över vägen. På höger sida uppför en smal väg med en fil och noll vägren ska man cykla i brant uppförsbacke. Väl uppe finns dock ett rödljus för visst måste man korsa vägen en gång till för att komma till cykelvägen igen som är återigen på vänster sida.

Bra jobbat ändå att orka Täby-Nynäs med c-kärra!

Dmitri Fedortchenko
Guest
Member

Kul att ni tar upp detta.
Ett av problemen är att Stockholms cykelplan uttryckligen säger att den är till för pendlingscyklister. Vardagscyklandet nämns inte alls, eller kanske marginellt i någon kolumn. Men i huvudsak är Cykelplanen till för arbetspendling, det står så i första paragrafen.

Även siffran som ni tar upp, 15% år 2030 handlar om rusningstid, alltså arbetspendling. Det finns ingen målsiffra för ”mode share”, dvs det totala antalet resor.

Som vi vet är ju Stockholms stad usel på att bygga det man har sagt att man ska bygga. Tänk du hur dåligt det blir när de ska bygga det som inte ens har nämns… 😉

Och vad gäller analysen att folk finner det läskigare att vardagscykla än pendla: den slutsatsen kom även forskaren Rachel Aldred på. (hittar inte artikeln, men det är en mycket bra blogg)

Let’s Build For Wobbly, Casual or Sociable Commuters

Camilla
Guest
Member

Min bild är att folk som inte cyklar inte känner till de problem som kan uppstå, de förstår inte att det kan vara farligt. De vet inte att cykelbanor plötsligt kan ta slut, att bilar kan strunta i väjningsplikt eller svänga helt utan att blinka. Efter att ha pendlingscyklat i tre år har aldrig någon sagt ”vad modig du är” utan det är snarare ”vad tapper du är”. Det folk som inte cyklar verkar vara rädda för är att bli svettig, att det ska regna eller att det ska vara halt. Temperaturen kan man ju reglera själv genom hur man klär sig och hur fort man väljer att cykla. Det går att konstatera att dagar då det ösregnar hela vägen är faktiskt ganska lätträknade. Däremot halkan har de rätt i, cykelbanor verkar lågprioriterade när det gäller halkbekämpning.

Så min bild är att folk inte cyklar för de tycker att det verkar jobbigt och besvärligt snarare än att de tror att det är farligt.

Bibliofilen
Guest
Member

Där håller jag inte med. Pluggade i Uppsala för att sedan flytta till Sthlm och alla jag talar med säger samma sak. Man ville fortsätta cykla men efter ett par försök att cykla i Stockholm blev det för läskigt och man gav upp. Väljer själv bort att cykla i stora delar av stan och tycker det är tråkigt att cykeln numer står nästan hela tiden.

Anders Andersson
Guest
Member

Kan du ge exempel på vägar du tycker är läskiga, utanför rusningstid?

Jag som cyklat runt i Stockholms innerstad och förorter de senaste 30 åren är kanske avtrubbad, men de läskiga situationerna jag upplevt dessa år är få: enstaka aggressiva förare som efter påpekande att det är olämpligt att parkera mitt på cykelbanan så att alla cykelmöjligheter helt blockeras, blivit helt rasande och förföljt mig i flera kvarter (misstänker att droger ligger bakom), enstaka fartdårar (misstänker droger även där) samt vintertid när cykelbanan inte plogats på Västerbron eller Tranebergsbron och man måste ut i körbanan i mörker. Normalt är det så att om du gör dig synlig och kommunicerar med bilisterna så får du utrymme och vingelmån.

Det finns naturligtvis fortfarande mycket att förbättra för att barn och gamla ska våga cykla överallt, för att cykelkärror ska kunna ta sig fram, men för en frisk vuxen som kan samspela med resten av trafiken, upplever jag att det är säkert.

Bibliofilen
Guest
Member

Nästan alla större vägar inåt stan från Nortull: St Eriksgatan, Torsgatan, Sveavägen, åka förbi Kornhamnstorg. I princip överallt där det är mycket bilar när jag tänker efter. Stockholm är fullt av stressade bilister utan vana av cykeltrafik och gator där det inte finns välfungerande cykelvägar – om ens några. Efter ett par väldigt täta omkörningar och bilister som körde på ett sätt som visade att de överhuvudtaget vare sig såg eller tog hänsyn till cyklister så kände jag att mitt liv var värt mer än min identitet som cyklist. Cyklar man däremot försiktigt på mindre trafikerade gator eller i stadsdelar som är utformade för cykling (ex.vis Söderort) och parker så är det inga problem.

Anders Andersson
Guest
Member

Oj – just där har jag aldrig haft några problem. Cyklar Fridhemsplan – St.Eriksgatan-Torsgatan varje dag och Norrtull-St Eriksplan några gånger i veckan: cykelbana halva vägen, cykelfält resten. På Torsgatan är det lite dåligt just nu vid byggarbetsplatsen, men utanför rusningstid är det ändå nästan ingen trafik alls så där tycker jag du ska göra ett nytt försök.

Sveavägen har ju cykelbana nästan hela vägen, men kan bli lite körig runt Sergel just nu när de bygger om. Min erfarenhet är dock att om jag tar det lugnt och visar att jag vill ha plats, så får jag det.

Gör ett nytt försök! Ju fler som cyklar dess mer vana blir bilisterna vid oss. Tokstollar går aldrig att helt skydda sig från, men kom ihåg att de är betydligt fler i T-banan än i trafiken. Igår var det en drogpåverkad som reste runt med en revolver i handen…

Bibliofilen
Guest
Member

Just den här kampen tar jag helst inte vid fronten. Är inte direkt en cykelkrigare a la Jocke här nedan. 🙂

Frank
Guest
Member

urk. Torsgatan har aldrig varit bra, har inte cyklat någon väg till Fridhemsplan som känns säker. Möjligtvis den från Rålis.

Ms_Xx
Guest
Member

Lite samma här, pluggade också i Uppsala och flyttade till Stockholm sen. Jag har fortsatt att cykla överallt, men det tog ungefär en månad innan jag bestämde mig för att det inte var hållbart att följa trafikreglerna lika strikt här som i Uppsala. Både för att det helt enkelt inte alltid GÅR, för att det skulle ta alldeles för långt tid att komma fram då, och för att det inte alltid är lika säkert att t.ex. vänta på grönt ljus som att cykla mot rött.
Jag blev en tänkande cykelligist. I Uppsala var jag under många år en väldigt laglydig cyklist. Infrastrukturen formar sina brukare.

Vilse i Västerort
Guest
Member

På tal om halkbekämpning: ibland verkar man mer inriktade på halkframkallan som t.ex. de nya gc-broarna vid Rissne: metallbeläggning. En morgon i våras när det var fuktigt och endast några plusgrader blev det ren isgata, inget fäste över huvud taget och cyklister stöp som käglor. Jag ledde cykeln, mycket långsamt och försiktigt …

Det där med rädslan för att bli svettig har jag aldrig förstått (och att man blir påhoppad om man nämner att det är trevligt att byta om när man cyklar till/från jobbet eftersom det skrämmer bort potentiella cyklister): jag blir inte sällan minst lika svettig när jag promenerar till jobbet; dessutom blöt när det regnar och inte sällan lerig när det regnat (grusvägar och de senaste åren tvingad att passera vägarbeten som förvandlat även asfalterad gc-väg till leråker).

Vilse i Västerort
Guest
Member

Cyklar till/från jobbet och för träning (under de mindre kalla delarna av året); f ö apostlahästarna. SL de få gånger jag behöver in till stan eller när väder (regn och åska: snöstorm är kul att promenera i) eller hälsan sätter käppar i hjulet.

Cyklar aldrig i innerstaden: ärende dit kanske fyra gånger per år, dryga en och en halv mil dit, och fick nog av nära döden upplevelser där som tonåring när jag cyklade till/från gymnasiet vid Odenplan.

Cykelinfrastrukturen är inte precis lättnavigerad: man vet aldrig var man hamnar, cykelbanor försvinner, ingen vettig skyltning, och har man inte bra lokalsinne och är bra på orientering är det lätt hänt att det blir många kilometer extra pga felnavigering. Dessutom gäller det att hela tiden ha en eller flera alternativa vägar i beredskap. Bara för att en väg gick att cykla förra veckan (eller i går) betyder inte att den går att cykla i dag.

Och sällan finns det ett säkert ställa att ställa cykeln på.

Fredrik Jönsson
Guest
Member
Förutsägbarheten tror jag är a och o. Jag cyklar iofs överallt av gammal vana, men det är ofta sjukt irriterande att försöka ta sig någon som helst väg man inte har åkt förut om man försöker följa cykelbanorna. Det är helt bisarrt dåligt överlag med små snuttar här och där som inte hänger ihop och sedan någon som har skapat teoretiska ”prioriterade cykelstråk” utifrån de snuttar som redan råkar finnas här och var utan något annat sammanhang än att någon har hittat på att de hänger ihop på en karta. På marken, i verkligheten, är det helt orimligt att försöka följa dem. Och så försöker man lösa det genom att sätta upp en halv miljard pyttesmå skyltar lite hipp som happ med fullständigt godtyckliga mål som dessutom ofta växlar längs samma väg helt fritt från den logik som normal skyltning för bilar har. Och så pratar man med någon som inte normalt cyklar själv som har tagit en liten tur runt kvarteret och tycker att det minsann var jättefin cykelbana där, så varför klagar alla hela tiden på att det är så dåligt. Banorna slutar i blindo, det är obegripligt hur man ska fortsätta, där de finns är de betydligt… Read more »
Simon Gombrii
Guest
Member

Som extra morot att ta cykeln till varje ärende har jag inget SL-kort. Det behövs inte för pendlingen, så jag har reskassa istället, och då kostar ju varje ärende i stan 25-50kr. Känns som onödiga pengar att lägga ut när jag betydligt snabbare kan ta mig dit med cykel.

Simon Gombrii
Guest
Member

Richard tar orden ur mun på mig.
Jag lever i princip på min cykel. Lämnar jag lägenheten sker det i de allra flesta fall på cykel.

Dock håller jag med partalitegranna om hur det är när man skall hitta till nån helt ny plats. Ofta tycker jag det kan vara halvt omöjligt att hitta trots karta. Cykelvägen går oftast över ett lapptäcke av olika lösningar, den ena mindre logisk än den andra. Man förstår helt enkelt inte vart det är tänkt att man skall ta vägen.
I stan har jag å andra sidan relativt enkelt att hitta, så läge jag vet i vilket vädersträck jag skall röra mig.
Det värsta som finns är att navigera i områden som är hårt skärskadade av motorvägar och stora trafikleder. Det är som att världen är avgränsad av murar kors och tvärs utan tydliga sätt att ta sig förbi.

Parkley
Guest
Member

Varje gång jag ska utföra ärenden i stan cyklar jag på vägen. Då vet jag var jag hamnar och trafiken är förutsägbar. Men tycker man bilar är läskigt blir det förstås problem.

Thomas Ekstrom
Guest
Member
Väldigt bra skrivet som vanligt Christian. Jag cyklar, går eller springer till och från jobbet, ibland medför jobbet att jag måste åka med lokaltrafiken(vedervärdigt), återkommer dit senare. Något jag ofta tänker på är att jag hittar i Stockholm och därför kan ta cykeln dit jag vill kortaste vägen, men för den som inte hittar är det mycket svårare. Cykelbanor går i princip aldrig raka vägen, det blir ofta stora omvägar som ter sig helt ologiska, det är uruselt skyltat(ofta enbart slutmålet, inte vilka platser som passeras på vägen dit), och under vinterhalvåret är även målningen som visar var cykelbana/cykelfält går mycket otydlig. Nästa problem uppstår när jag som cyklist kommer fram dit jag ska, finns det cykelställ, som några redan nämt att det är brist på så är dom ofta ockuperade av några gamla lik till cyklar. Jag tänker ofta att Stockholm är platt och relativt enkelt att cykla i för mig min cykelvana son som är i 6-årsåldern, men tyvärr måste man passera platser där inte ens den tappraste pendlingscyklist känner sig trygg för att kunna nå resten av staden, och därför blir det heller inte av. Sist men inte minst, vädret. En för mig viktig fördel med att… Read more »
Richard
Guest
Member

Sluta köp månadskort. Köp en enklare cykel med cykelkorg som du använder när du inte jobbpendlar. Ju oftare dy cyklar ju vanare blir du att cykla mellan stillastående bilar så du kommer längst fram till cykelboxen. Var tydlig: titta bakåt, ut med armen, fortsätt titta bakåt och våga sväng (framför bilen). Tro mig, alla bilister ser dig och bromsar in och släpper fram dig. Ta smarta genvägar (som tunneln vid Olof Palmes gata – den får du cykla i) eller gå ett kvarter på en trottoar som är enkelriktad i bara ett kvarter. Använd ringklocka. Cykla saktare. Njut att du får hela innerstan som en enda stor utomhusgalleria som du lättare förflyttar dig i med cykel. Från cykeln ser du solen, vattnet och träd. I tunnelbanan ser du bara ner på din jävla facebook. Cykla är att leva. Åka tunnelbana är att sakta dö på ett trångt säte under lysrörsbelysning som bara gör dig ännu deppigare.

Jocke
Guest
Member

Det gäller att ta plats på cykeln i city, svänger någon in på cykelbanan utan att titta är det bara att köra in i sidan på bilen, öppnas dörrar kör man in i dörrar, gäller bara att veta hur man trillar säkert och alltid ha i åtanke ATT det kommer att smälla inte om. Problemet är tyvärr de såkallade cykelbanorna där man vallas in i en falsk trygghet, bättre att låta bilisterna veta att vara försiktiga, har inget emot att dra en fot i sidan på oaktsam bilist.

LeifV
Guest
Member

Precis! En cyklist som kör mot rött när jag är på väg över gatan slår man helt enkelt ned, eller åtminstone knuffar omkull. Möter jag en cyklist mot enkelriktningen så kör jag helt enkelt över densamme… Alla som cyklar för fort nedför götgatsbacken kan med fördel bankas till rätta med ett basebollträ (risken finns att man blir trött av att stå & veva..)

..eller, skall vi sansa oss lite =)

Jocke
Guest
Member

Ja varför inte lära en läxa och gå ut på övergångsstället framför rödljuskörand cyklist, gör nog tyvärr ganska ont. Att köra över någon sim cyklar mot enkelriktat känns bara dumt om man kan mötas obehindrat, annars ska man hävda sin rätt. Banka cyklister med basebollträ var bara dumt?! Vad har det med fortkörning att göra?
Men som jag skrev om bilar tycker sig ha rätt att ÄGA gatorna så ska de få veta att det kan bli kostsamt med bullit och repor. Ömsesidig respekt var det.

LeifV
Guest
Member

Som sagt, bättre att motarbeta än att samarbeta. Cyklister som tror sig äga gatorna skall väl nedkämpas (varför gå ut i vägen när man kan dra en hård väska eller knytnäven i ansiktet istället?).

Enligt Stockholms regler får man inte ställa ut reklamskyltar på trottoaren framför butikerna pga att blinda kan skada sig -alltså skall samtliga cyklar (bilar också, men de är rätt få på trottoarerna) i samma situation bort. Vem som helst kan då kapa ned valfri cykel med vinkelkap och slänga den i närmaste soptunna -eller hur =). Kan bli lite jobbigt och batteriet i vinkelkapen lär ta slut…

Som sagt, det var kul att klottra lite, jag tror nog en sansad, nyktrare debatt är bättre =)

Jocke
Guest
Member

Hur tycker DU det sansade sammarbetet med bilar som prejar, tutar sprutar spolarvätska( har varit med om allt) ska gå till? Är själv ganska trött på att alltid ta hänsyn till bilister som tycker sig ha rätt till att dubbelparkera i cykelbanan.

Anders Andersson
Guest
Member

Hur kommer det sig att jag inte råkat ut för mer än 3 prejande bilister (2 av dem fick jag så småningom ur bilen och de var uppenbart drogpåverkade), aldrig fått annat än lätta varningstut när någon vill köra om vid smala passager, och aldrig någonsin vare sig sett eller råkat ut för spolarvätskesprutande bilister under mina 34 års cyklande i Stockholm, medan du tycks vara dagligen utsatt?

Det tål att fundera på…

Anders Andersson
Guest
Member

Spelar säkert in, men lite rusningstrafik blir det även för min del. Jag har mina misstankar om att bråk och frustration inte alltid bara beror på den ena parten…

Jocke
Guest
Member
Bråkar sällan, men jag cyklar ca 400- 500 mil om året och har gjort så de senaste 15 åren på Stockholms gator med omnejd. De senaste 5 åren pendlar jag med lådcykel i rusningstrafik. Det kan vara därför jag råkat ut för det mesta när det gäller cykelhatet trots att jag för det mesta följer lagar och regler. Hänsyn och respekt. På senare tid har jag dock tröttnat på att vara andraklassens trafikant och behandlar bilister som gör fel med samma mynt. Jag kan förstå hur Anders och LeifV tänker men tyvärr måste de inse att Stockholm har växt otroligt de senaste åren och om alla skulle agera så fritt och härligt med cykeln så skulle hatet från bilister och gångtrafikanter bara öka. Den friheten kommer inte att fungera om tusentals cyklister ska upp på trottoarer, då krävs regler och bra infrastruktur. Det skulle vara skönt att vara i samma bubbla som dem. De tycks tänka att bara JAG får ha MIN frihet att göra vad jag vill så blir allt bra, det är de andra som inte kan sköta sig. Tycker LeifV beskriver bubblan han är i bra när han tar upp sköfyllan som exempel, det är de bönderna… Read more »
Anders Andersson
Guest
Member
Det intressanta är att frihetssfären på sjön funkade alldeles utmärkt för 1,5 miljoner småbåtsägare – tills några omogna pappas pojkar med mer pengar än som var nyttigt för deras omdöme satte igång att förstöra för alla andra. På samma sätt är det med cyklisternas frihetssfär. Den är stor nog att omfatta samtliga cyklister i såväl Stockholm som hela Sverige. Både nuvarande och alla tillkommande. Det handlar om så enkla och grundläggande saker som att ta hänsyn och visa respekt – också för människor som beter sig illa. Tala om för människor på ett vänligt sätt att om de måste stå på cykelbanan för att lasta av, så ska de inte göra det just kl 8, för då hindrar de 4 000 cyklister, men också att låta bli att gå i taket för att de står där kl 11 när just du skulle förbi. Ta det inte som en personlig förolämpning och bruka inte vare sig fysiskt eller verbalt våld – gör en omväg på en meter i sidled, le och vinka. Tänk istället på alla fördelar du har gratis i trafiken – inga skatter, inga parkeringsböter, ingen tidsödande och plånboksdränerande tankning, ingen söktrafik, dörr-till-dörr, alltid snabbare än alla andra färdmedel,… Read more »
Erik Johansson
Guest
Member

Ta konflikterna genom att låtsas vara glad och trevlig, det blir sant efter något år eller två, och man mår lite bättre.

LeifV
Guest
Member

Själv cyklar jag (och ibland kör elmoped) med väldigt stor framförhållning och hänsyn till de andra (”idioterna”). Dvs den direkta motsatsen till aggresivt beteende -trots väldigt många år & timmar på tvåhjuligt i stan har jag aldrig blivit fysiskt påhoppad (någon välförtjänt tuta har jag väl råkat ut för om jag klantat mig lite, men inget annat).

Brukar testa mig själv ibland och gissa om bilen utan blinkers på kommer svänga höger eller inte (och ”preja” över cykelbanan) -har ett märkligt bra utfall när jag låter fördomar (karriärist i BMW, förvirrad lattemamma etc) få fritt spelrum =). I verkligheten är det inte svårare än att jag förväntar mig att bli ”prejad” och tar då bara hänsyn till detta. Kostar mig kanske 3 sekunder att fortsätta vara på bra humör istället för att låta konfliktsjuka och irritationer ta överhanden. Att använda fördomar för att gissa trafikbeteenden funkar fint på mycket, cyklister med lurar, gående mobilzombier etc -kliver man själv tillbaka någon millimeter och låter de här tomtarna få göra sitt så blir livet så mycket lättare.

Richard
Guest
Member

Word

partalitegranna
Guest
Member
Som vanligt huvudet på spiken. Innan man ska börja pendla till ett nytt ställe får man ju lägga en timme på google maps för att få ihop en bra cykelväg. Även om man vet hur man åker någonstans med bil eller med SL så säger det egentligen ingenting om hur man cyklar dit. Att bara köra iväg kommer garanterat leda till att man hamnar på ett antal cykelvägar som svänger iväg åt fel håll, vägar med cykeltrafik förbjuden, olämpliga vägar att cykla på, mitt i labyrintliknande bostadsområden, stigar, återvändsgränder, mm. Det vore roligt att ge ett gäng tjänstemän uppgiften att försöka cykla från Brommaplan, alt. Sundbyberg, till Kista, utan karta eller gps. Med bil är det ju trivialt (som bilist har man ju SKYLTAR att tillgå, vilken lyx) men med cykel nästan omöjligt (för ett par år sedan åtminstone, det kanske är bättre nu). Kortare sträckor inne i stan går det ju nästan alltid att ta sig fram åtminstone, bara man vet kompassriktningen. Men sådana resor kräver att man då och då samsas med bilar och bussar, genar över parker och bitvis cyklar på trottoarer. Det är ju en minoritet av gatorna som är cykelanpassade. Som van cykelpendlare har man… Read more »
Helena Sahlén Folke
Guest
Member

Och en annan sak med city: det finns sällan ett bra ställe att ställa cykeln. Finns det cykelställ är de fulla eller får mig att tänka på cykeltjuvar/rånare/överfallsvåldtäkter. Eller så ligger de så lång ifrån mitt mål att jag lika gärna hade kunnat gå från närmaste tunnelbanestation.

partalitegranna
Guest
Member

Precis, p-platser för bilar finns ju överallt (visserligen oftast upptagna, men man behöver iaf inte ta reda på var parkeringen finns i förväg). Cyklar man till en affär i city så är det sällan det går att ta reda på var närmaste cykelställ finns. Oftast blir det att man ställer vid en lyktstolpe men då är cykeln antingen i vägen för gående (risk för vandalism) eller på någon undangömd plats, perfekt för en tjuv.

Helena Sahlén Folke
Guest
Member

Du sätter verkligen fingret på exakt det jag känner. Fram och tillbaka till jobbet går finfint. Jag kan vägen och har valt den som är säkrast och minst fylld av idiotlösningar. Men jag drar mig verkligen för att tex stanna till i City och shoppa på vägen hem. In i trafiken på cykelfält som försvinner/återuppstår inte existerar alls? Kryssa mellan dubbelparkerade bilar som blockerar ”min fil”? Nej tack. Jag är helt enkelt RÄDD. Jag tar kollektivtrafiken in i helgen istället. Eller cyklar till Bromma Blocks. Sämre shopping, men mindre risk att den kostar mig mitt cyklistliv.

eriksandblom
Guest
Member

Jag håller med Helena, men vi ska skilja mellan upplevd och faktisk säkerhet. Cyklister lever längre eftersom det är hälsosamt, och skaderisken är trots allt inte så stor. Så vi behöver bättre infra, men myndigheter måste också uppdatera sig på att ökad cykling är viktigare än ökad cykelsäkerhet. https://www.youtube.com/watch?v=5P65tkfz8yo

eriksandblom
Guest
Member

Ja det kan vara svårt att följa vart cykelbanan tar vägen om man inte har cyklat där förut. Det har hänt många gånger att jag försöker följa cykelnätet, men så tröttnar jag till slut och tar bara bilvägen istället.

Bra skrivet förresten! Vilken tur att du flyttade så fick vi den här fina bloggen på köpet!