Jag har varit i Köpenhamn i helgen. Det var inte första gången, men faktiskt första gången sedan jag började blogga om cykling. Och det var rätt svårt som aktiv cyklistbloggare att inte bokstavligen snubbla över cykelbanorna i stan. För de är överallt. Varenda smågata hade en cykelbana kändes det som. Så jag tog lite bilder. En disclaimer: Jag är inte trafikingenjör. Jag är amatör, men med viss erfarenhet av att cykla.

Cykelbanor överallt alltså, men en sak jag inte såg en enda gång under min korta stund i Köpenhamn: Kombinerade gång- och cykelbanor, g/c-banor. De finns inte överhuvudtaget. Däremot alltså massor av riktiga cykelbanor. Och de var breda, rejält breda.

2013-09-21 12.42.28

De smalaste cykelbanorna jag såg var nästan lika breda som cykelbanan på Strandvägen i Stockholm. Och den är dubbelriktad, jag såg inga dubbelriktade cykelbanor överhuvudtaget i Köpenhamn. Hela bredden var alltså för en riktning. Och till skillnad från cykelbanan längs Strandvägskajen så var Köpenhamns lika raka hela vägen. De smalnade inte av där det plötsligt skulle fås plats med ett trafikljus eller väntplats för fotgängare.

[![2011-10-19 09.28.04](/content/images/2011/10/2011-10-19-09.28.04.jpg)](/content/images/2011/10/2011-10-19-09.28.04.jpg)Strandvägen i Stockholm. Bred. Men dubbelriktad.
 De tycks också ha tänkt till lite när det gäller underlag, som i den här rondellen. Bilarna har tjusiga gatstenar. Jättefint. Men som alla cyklister vet så blir gatsten glashalt när det regnar eller snöar på det. Och är obekvämt att cykla på. Så, därför:

2013-09-21 10.37.17

Bilfältet har gatsten och den rejält tilltagna cykelbanan har asfalt. Och med Stockholmsmått mätt enorma cykelmarkeringar. Men även solen har sina fläckar. Precis som i Stockholm dyker det upp gatskyltar i cykelbanorna:

2013-09-21 09.41.08

Men eftersom cykelbanan är så bred känns det inte som något problem. I Stockholm hade den här cykelbanan antingen varit dubbelriktad, vilket hade betytt att mötande cykeltrafik hade fått problem med skylten och tvingats svänga in i fel körfält. Eller så hade halva banan varit trottoar och samma problem hade uppstått. Jag noterar också att betongsuggan är noggrant uppställd längs med cykelbanan och så långt ut som möjligt. I Stockholm står de gärna lite hur som.

En annan grej som slår mig är att cykelbanorna är spikraka. Tänk om Götgatans cykelbanor hade sett ut så här:

2013-09-21 12.50.09

Den snirklar sig inte runt träd, planteringar, trafikljus och fläkttrummor utan går precis som bilvägen så rakt som möjligt. Överhuvudtaget så kändes det som att cykelbanorna planerades samtidigt med resten av trafiken och därmed fick vettig sträckning. Och få skarpa kurvor, utan, precis som för bilarna, jämna lagoma svängar:

2013-09-21 10.27.59

Jag såg faktist bara en trafiksituation som jag tyckte var rätt dåligt löst. Högersväng i delat fält. Där bakom den vita bilen på bilden nedan kommer cyklisterna och ska dela på fältet med bilar och lastbilar för att svänga höger. Funkade sådär, det blev trängsel och det är inte så kul som cyklist. Störst gick faktiskt först, åtminstone när jag stod där och tittade. Sen kom cyklisterna efter och körde mellan bilarna.

2013-09-21 10.22.05

Och det fanns ingen cykelbox, något jag tycker är guld i Stockholm:

2013-09-21 10.22.12

En sista grej som slog mig: Ingenstans låg parkeringsplatserna innanför cykelfältet. Så här såg det till exempel ut:

2013-09-21 09.23.48

Och det är möjligt att det är jag som hittar på, men det såg ut som att bilisterna kände i kroppen att de inte stod på en trottoar utan i vägbanan när de öppnade dörrar och klev i och ur. De såg sig om. Det ser jag sällan på till exempel Götgatan där bilisterna gärna kliver rakt upp på trottoaren (som alltså är cykelbanan).

Då känns det rätt tråkigt att komma tillbaks hem och se sånt här (bild från i söndags):

2013-09-22 14.18.29

Varför mecka med att köra in i parkeringsfickan när det finns ett alldeles utmärkt cykelfält att stå i liksom. Värdelöst.

Men det som slog mig mest under min korta tid i Köpenhamn var att det såg så jävla lätt ut. Ibland verkar det som att det kräver avancerad ingenjörsutbildning för att få till cykelinfrastruktur. Som att ingen riktigt vet hur man ska göra och att vi får ha förståelse för att det ibland blir tokigt. Men det är ju inte det. Det är jättelätt. Om man planerar redan från början och inte som här i Sverige, målar in lite cykellinjer i efterhand där de fick plats, ”om du bara målar lite på frihand på trottoaren och lägger till några cykelmarkeringar så är saken biff”:

[![](/content/images/2013/09/Oxhagenleden-Örebro.jpg)](/content/images/2013/09/Oxhagenleden-Örebro.jpg)Oxhagenleden Örebro Foto: Fredrik Roos /Twitter
 Det handlar inte om kunskap, det handlar om vilja. Vilja att prioritera. Vilja att ta på allvar.

Och det är uppenbart att den viljan saknas här.