Två argument brukar återkomma när man pratar om att göra det möjligt för fler att välja cykel som transportmedel. ”Alla kan inte cykla” är det ena, ett argument vi varit inne på tidigare, till exempel när vi skrev om cykeln som ett sätt att öka den personliga friheten för funktionsnedsatta. Det andra som brukar dyka upp är att alla inte bor i Stockholms innerstad. Eller i storstäder. Många bor ute på landsbygden och där måste man köra bil. Just det tänkte vi ägna lite tid åt idag.
Men först: Alla har inte cykelavstånd till jobb eller skola. Alla kan inte cykla. Bor du i Sollefteå och har ditt arbete i Örnsköldsvik så är det rimligt att du tar bilen. Och tack för att du håller landsbygden levande.
Men för att vända på det, alla har heller inte tjugo mil tur och retur till skolan, vårdcentralen och affären ens utanför storstäderna. Och det är inte alltid att kollektivtrafik är ett alternativ, när befolkningsunderlaget är för litet så blir det för dyrt att köra turtätt med tomma bussar. Men en cykel behöver aldrig gå tom och investeringskostnaden är låg. När cykeln inte används kostar den ingenting. Trots det framstår det fortfarande som att cykel är värdelös utanför tätorterna.
Men det är förvånansvärt många som har cykelavstånd. Vi läser till exempel Trafikanalys rapport med den fängslande titeln ”Uppföljning av de transportpolitiska målen 2021 Rapport 2021:6”. Där beräknar de just det här, hur många har rimligt avstånd till ”servicepunkter”, alltså skola, affär och så vidare. De skriver:
”Andelen av befolkningen som kan nå respektive servicepunkt beräknas för 20 minuters restid för respektive färdmedel där hastigheten är 5 km/h för gång, 20 km/h för cykel och skyltad hastighet för bil.”
Och då ser det ut så här, med grön ram runt alternativet cykel. Det här är alltså andelen boende som har max 20 minuters restid till respektive ”servicepunkt”.
Vi ska säga att vi blev förvånade, vi har nog trott att det var ödsligare utanför tullarna (obs! Självironi!). I ”avlägset belägna” landsbygdskommuner bor alltså 82% på cykelavstånd till livsmedelsbutik. För det ”mycket avlägsna” kommunerna är siffran 75%. Det är ju rätt många.
Samtidigt är inte ens ”täta kommuner nära en större stad” särskilt prioriterade när det gäller cykling. Och här betyder inte ”icke prioriterade” att man får klara sig med halvkackiga cykelbanor. Nej, här betyder det att man får klara sig med vägrensfria landsvägar med hastighetsgränser uppåt 100 km/h. Vi minns till exempel när Trafikverket ökade framkomligheten för biltrafiken genom Norrort, alltså en nysning från Stockholms innerstad, något som gav de få entusiaster som faktiskt cyklade omvägar på över milen.
Så här presenterades Norrortsleden:
I samklang med naturen alltså.
När Norrortsleden drogs fram, drogs cykelvägen bort med effekten att:
”För cyklister innebär detta att man får antingen runda Ullnasjön, köra via Vallentuna eller cykla på motortrafikleden. Sträckan är på några km och omvägarna är på ett par mil.”
Läs mer:
”Jag har en cykel för nöjesturer. Sen bor jag i glesbygd. Vi har inga cykelbanor men däremot långa avstånd. Att cykla på landsväg är inte att rekommendera, särskilt inte vintertid…”
Det här är ett genomgående tema om man ger sig ut lite i artikelarkiven. Cykling utanför storstäderna är i den mån det ens är möjligt, förenat med livsfara. Men viljan att både cykla och gå finns.
”Enligt nya regler så behöver smala riksvägar bestyckas med vägräcken för att få behålla en hastighetsbegränsning av 80 km/h. Således har väg 76 mellan Vidö och Edebo fått hundratals meter av vägräcken uppsatta under julhelgen.
Denna åtgärd ökar vägens säkerhet vid singelolyckor – men för nästan alla andra passagerare blir den farligare.”
”I Vilshult vågar man inte tro på att bli bönhörda om en cykelväg in till Olofström för att slippa cykla i den tunga trafiken på väg 15. Nu ber Vilshultsborna istället Trafikverket om en akutinsats. Ta ner vägräckena innan de orsakar en tragisk olycka är deras uppmaning.”
”Under juni, juli och augusti får man söka andra vägar, att då cykla på kustvägen är inte tillrådligt. Väldigt riskfullt, smal väg, intensiv semestertrafik med bilar som swishar förbi.”
”– Vi vågar inte ta oss ut med cykel på vägen och jag tycker att det känns väldigt obehagligt att hålla hastigheten när jag kör bil för då blir jag alltid omkörd, främst på den här långa raksträckan utanför oss där de brassar på i 90 eller 100 km/h i stället för 70.”
”– Det är många bilar och de kör fort. Jag brukar bli stressad. Jag kör snabbt upp över bron, sedan är jag framme, säger Elysia Nielsen, som går fyran.”
”Den som vill cykla genaste sträckan mellan Håstad och Stångby idag måste göra det på väg 936. Det är förenat med livsfara – vägen har en smal vägren och bilarna susar förbi snabbt; den högsta tillåtna hastigheten är 80 kilometer i timmen.”
”– En skräckfylld färd med livet som insats.
Så beskriver Tranåsbon Göran Swanström sin cykeltur längs den nya 2+1-sträckningen på riksväg 32 strax utanför Tranås.”
”Hon bor på Aspö i Mälaren, i Strängnäs kommun, och skulle gärna cykla till och från bussen. Men som bilden visar är denna sträcka av väg 55 helt olämplig för cyklister.”
”– Varje gång jag kliver av bussen känner jag mig hotad till livet. Särskilt när det är mörkt ute och jag balanserar på en mycket liten vägkant och samtidigt blir omkörd av tung trafik i 90 kilometer i timmen, minst, berättar hon.”
”Har med förfäran sett att nu sätts det upp staket på båda sidorna av vägen på många ställen. Vi som går och cyklar utmed vägen har nu ingenstans att ta vägen.”
Eller för all del Ölmstad:
”– Jag blev livrädd, säger Ingrid Sjöberg, 7 år, när hon berättar om hur hon mötte en bil när hon cyklade hem från fritids.”
”Det finns en cykelväg från Huskvarna till Skärstad men därefter är det vägrenen som gäller hela vägen upp till Gränna. Det bor många utmed hela vägen i Skärstadalen, och en hel del barnfamiljer.
– Man kan inte röra sig fritt. Det är en massa småbyar överallt här, så det finns anledning att cykla för att ta sig någonstans. Men det är inte så roligt med trafiken, särskilt inte om man har med sig barnen, säger Sofie Sjöberg.”
Ni fattar. Samlar man ihop alla artiklar som skrivs, så framträder en rätt tydlig bild: Det är inte bara i storstäderna folk vill kunna cykla, folk i resten av landet vill också kunna välja att ta sig fram på två hjul. Och svenska myndigheter, både stat och kommun, är väldigt aktiva med att bygga bort den möjligheten. Eller låtsas som att det är omöjligt. Med stort eldunderstöd från motororganisationer och kommentarsfält.
Effekten blir en cirkel: Bilen är viktig på landsbygden eftersom det inte går att cykla överallt, eftersom bara bilen anses vara viktig, vilket gör att det inte går att cykla, därför är bilen viktig, osv…
Och det syns ju i statistiken. Antalet barn som cyklar och går till skolan själva är rekordlågt och cykling i landet i stort minskar.
Alla kan inte cykla, det är helt klart. Men betydligt fler skulle kunna, också utanför städerna.
Toppbild: Erland W