Cykling ökar friheten för rörelsehindrade.

En grej som slog oss i förrgårdagens sedvanliga plöjande av de konstruktiva diskussionerna som förs i kommentarsfälten, var att flera tog fasta på den gamla klyschan att “alla kan inte cykla”, exemplifierat i den här Facebook-kommentaren till att Stockholms hyrcykelsystem kommer tillbaks efter något års upphandlingsstrul:

“Hur blir det för gamla, rullstolsburen, synskadade människor undrar man, då?”

Vi kan relatera, i somras bröt Cyklistblogg-Christian tån och har haft svårt att gå längre sträckor. Men, och det här hade vi inte tänkt på själva heller, cykla gick bra. Tån belastas inte av trampan och plötsligt gick det att ta sig fram ändå.

Det nya hyrcykelsystemet, som alltså är nygammalt, Stockholm har haft hyrcyklar sedan 2006, kommer med elassisterade cyklar, både vanliga och lastcyklar. Och här är grejen: cyklar ökar friheten och rörligheten för rörelsehindrade och rullstolsburna. Inte alla och jämt, men många och ofta. El-assisten tar bort problemet med backar och sänker kraven på muskler. Det ökar också hur långt man kan ta sig för egen maskin. Och med trehjuliga lådcyklar öppnas också möjligheten för till exempel äldre med balansproblem. Några exempel:

Den här äldre farbrorn vi mötte vid Nybroviken, som hade vikt ihop sin rullator och lagt den i korgen på trehjulingen han i god fart färdades på:

Den här damen på trehjuling vars vägar vi korsade i Amsterdam:

Den här typen av trehjulingar är ovanliga i Sverige, än, men fanns i massor i Amsterdam. El-assisterad, för att göra det möjligt för fler att använda:

Eller rullstolsburna Björn Billung som tar sig fram på cykel överallt:

Foto: Björn Billung.

Eller avslutningsvis Arne som lider av artros, men kan ta sig dit han vill själv ändå:

– Absolut, det är det bästa jag har gjort på väldigt länge. Det är ingen tvekan om det, för det ger så oerhört mycket” Foto: Torbjörn Albért.

Så, satsningen på cykel, och i det här fallet elassisterade låd- och vanliga cyklar gör det möjligt för fler att cykla, inte bara starka trettiofemåriga memils, eller hur nidbilden nu ser ut. Och cykelinfrastrukturen ökar friheten inte bara för traditionella cyklister, utan också alltså rullstolsburna och här ett exempel på permobiltrafikant på cykelväg i Nederländerna:

Foto: Torbjörn Albért.

Avslutningsvis, precis som alla inte kan cykla, kan inte alla köra bil – som ofta framställs som bästa alternativet. Faktum är att det kräver rätt mycket, något vi tog upp för något år sedan:

” * att man spenderar rätt mycket tid och rätt mycket pengar åt att ta körkort.
* att man lägger flera tusentals, ofta lånade, kronor på att köpa bil.
* att man kan ordna minst två parkeringsplatser, varav en fast vid hemmet.
* att man är beredd att betala tusentals kronor i löpande kostnader för drivmedel, försäkringar och service.”

Alla kan inte köra bil. Alla kan inte åka kollektivt, i synnerhet inte i pandemitider. Alla kan inte gå. Men fler kan cykla än vad som gör det idag och för många skulle det innebära en ökad livskvalitet och ökad frihet om de fick chansen.

Och det vore, för att uttrycka sig kort, jättebra.