Vi har tidigare skrivit om korsningar och hur svårt svenska trafikplanerare har att få till dem för cyklister.

Men korsningar är inte alla sätt vägar möts - och därför har det blivit dags att prata om det ökande antalet cirkulationsplatser i Sverige. Cirkulationsplatser är jättepopulära i Sverige.

Teknikens Värld 2013

Svenska trafikplanerare älskar cirkulationsplatser. Varför?

Vi läser hos Transportstyrelsen:

Cirkulationsplatser har blivit allt vanligare i Sverige. Det beror främst på att de är säkrare än vanliga korsningar och att de ökar framkomligheten.

Två skäl alltså, säkrare och framkomligare. Men Transportstyrelsen glömmer en omständighet: Bara om man kör bil.

Foto: Erik Sandblom/Flickr CC-BY-ND 2.0

Framkomligheten ökar, dels för att flödet blir bättre, man kan bygga bort tråkiga trafikljus, svängradierna blir generösare och trafiken behöver aldrig stå stilla, till exempel för att vänta på vänstersvängande trafik. Om man kör bil.

HD.se

Det är också säkrare, vad det verkar för att hastigheten blir lägre, vinkeln mellan körriktningarna inte lika skarp och det är svårare att frontalkrocka. Om... man kör bil.

Nu har vi skrivit den där meningen "Om man kör bil" ett par gånger, kanske är det dags att komma till saken. Om man inte kör bil då? Om man cyklar?

Cirkulationsplatser för cyklister

Om vi börjar med trafiksäkerheten. För cyklister går det att sammanfatta i att en cirkulationsplats är en riktigt farlig plats på hoj.

Vi läser en artikel i GD.se från 2010:

GD.se
Antalet cirkulationsplatser har ökat dramatiskt under de senaste tio åren. Säkerheten har höjts för både bilister och gående – men inte för cyklister. För cyklister gäller bara en sak: Att se upp.
I rondeller där cyklister är integrerade med fordonen uppstod de flesta nästanolyckorna när bilisterna skulle köra in i rondellen och en cyklist redan befann sig inne i den. Då hände det ofta att bilisten inte uppmärksammade cyklisten utan körde in i cirkulationsplatsen trots väjningsplikt.
En annan farlig situation var när bilarna skulle köra ut ur rondellen och cyklisten befann sig på bilens högra sida. Bilisterna hade helt enkelt en tendens att inte se cyklisten.
– Det handlar antagligen om vad vi kallar looked but failed to see, alltså att man tittar åt rätt håll men inte lyckas registrera vad det är man ser. Bilisterna tittar i första hand efter andra bilar eftersom de utgör den största faran, och missar därför cyklisten, säger Lisa Sakshaug.

För mer än tjugo år sedan, 1999, gjorde också VTI en undersökning av trafiksäkerheten för cyklister i cirkulationsplatser och kom fram till att:

VTI:s gamla prediktionsmodeller för antal cykelolyckor i korsningar synes stämma väl för enfältiga cirkulationsplatser. För tvåfältiga cirkulationsplatser har dock inträffat ca dubbelt så många cykelolyckor som predikterat.

Så, för tvåfiliga cirkulationsplatser är olycksrisken dubbelt så stor som för en vanlig korsning. Ett exempel på det som vi skrivit om är i Visby, där Mona blev påkörd när hon cyklade 2014:

En lastbil som stannat för att släppa fram henne över vägen skymde sikten för bilisten i den andra filen och det gjorde att hon körde rätt in i den.

Trafikverket tyckte det var för dyrt att bygga om säkrare.

Vi läser också hos försäkringsbolaget IF:

Ifs detaljerade statistik visar att en av de vanligaste konfliktsituationerna inträffar när en cykelbana korsar en väg innan en rondell. Då har bilisten fokus till vänster och cyklisten kan komma på en korsande cykelbana från höger. Eftersom bilisten saktar ner inför rondellen missuppfattar cyklisten bilistens avsikter.

Cirkulationsplatser är helt enkelt som de är utformade i Sverige livsfarliga för cyklister. Mätbart farligare. Nollvision eller inte, det har inte stoppat svenska trafikplanerare från att bygga nya så fort de får chansen.

När det gäller framkomligheten då? Det här har vi berört flera gånger på bloggen. Låt oss börja med hur framkomligheten kan vara i en rätt utformad cirkulationsplats, på en plats där trafikreglerna ger stöd för det:

God framkomlighet trots cirkulationsplats

Så där kan det alltså vara. Så är det aldrig i Sverige.

För det första är trafikreglerna för vad som gäller för korsande trafik i Sverige röriga. Så röriga att det här blogginlägget skulle bli längre än Sagan Om Ringen-trilogin om vi försökte bena ut det. För det andra cyklar cyklister i Sverige faktiskt oerhört sällan i cirkulerande trafik. Typutformningen för en cirkulationsplats i Sverige innebär att cykletrafiken leds bort från den. Som cyklist kommer man mot platsen, och leds sedan till höger upp på anslutande väg. Så här:

Just den här Bromma

Jämför det med en nederländsk cirkulationsplats, där cykeltrafiken faktiskt framförs i cirkulerande, inte korsande, trafik.

Leiderdorp, Nederländerna.

I Sverige är cirkulationsplatser för cyklister i praktiken bara vanliga korsningar, men betydligt mer komplicerade - eftersom cykeltrafik är för trafikingenjörerna ett mysterium inlindad i en gåta ännu att upptäckas och lösas. Inte sällan finns det heller inte cykelbanor på bägge sidor av vägen, vilket till exempel kan leda till att cyklister som ska rakt fram och kommer på höger sida, behöver korsa vägen två gånger för att fortsätta rakt fram.  En byggnad av, eller ombyggnad till, cirkulationsplats innebär för cyklister en rejäl sänkning av både trafiksäkerhet och framkomlighet.

Några exempel:

Den här cirkulationsplatsen ligger längs Södertäljevägen - utpekat som pendlingsstråk och därmed i det närmaste en trafikled. Ovanför ligger E20. Det här är huvudvägen för cyklister från söderort in till city - och tillbaks.

När man ska passera den här cirkulationsplatsen - och alltså ska rakt fram går vägen så här:

En omväg under vägen på 180 meter - helt i onödan - cykelbanan hade kunnat gå rakt fram.

Här är vi i Göteborg, vid Björlandavägen:

Ska man rakt fram så cyklar man så här:

Förutom alla 90-graders svängarna, inga generösa lättpasserade kurvradier här inte, så är det dessutom mittrefuger som ska passeras, vilket delar upp passagen i fyra (!) väjningsplikter. Eller egentligen fem, för som cyklist har du också väjningsplikt mot cykeltrafik som kommer från höger. Eftersom du ju inte i egentlig mening cyklar i cirkulationsplatsen alls.

Ett annat exempel är cirkulationsplatsen i Bromma som vi skrivit om tidigare. Den blev klar 2016 och de här omvägarna ska man cykla om man ska rakt fram (rött) respektive svänga vänster (grönt):

Ett tredje exempel är i Visby, här vid Visbyleden. Ska man rakt fram får man cykla runt så här (rött streck):

(Och här kan man notera att biltrafiken har en plan passage, cykeltrafiken leds ner i tunnel och uppförsbacke. Så slipper biltrafiken behöva motionera gaspedalsfoten i onödiga backar).

Man kan sammanfatta att för biltrafik så erbjuder cirkulationsplatser god framkomlighet med generösa kurvradier och trafiksäker passage. För cykeltrafik är cirkulationsplatsen oftast en rejäl omväg, med många skarpa svängar - ibland skarpare än 90-grader, och dessutom med stor trafikfara.

Det här var bara slumpvisa cirkulationsplatser - fundera gärna själv nästa gång du passerar en på cykel hur de löst det.

I Sverige har vi Nollvisionen, numera till och med "nystartad".

Regeringen.se

Trots det är det massiva införandet av cirkulationsplatser inget som ifrågasätts. Inte heller hur de normalt utformas för cyklister. Men för cykeltrafiken är en cirkulationsplats en livsfarlig omväg, som gör det svårare att ta sig fram.

Det är dags att börja prata om det. För det här är ytterligare en sådan där fråga som ingen driver överhuvudtaget. Det anses bara självklart att cirkulationsplatser är the shitz.

Toppbild: Nyanlagd cirkulationsplats i Årsta, med vågig kantlinje på cykelbanan, men inte mot vägbana. Because vem bryr sig om cyklister.