Via Facebook nås jag av den här bilden:

[![Foto: Cécile Everett‎](/content/images/2014/05/10313541_863005603714189_7341741995012626642_n1.jpg)](/content/images/2014/05/10313541_863005603714189_7341741995012626642_n1.jpg)Foto: Cécile Everett‎
Cécile Everett‎ berättar att hon cyklade till jobbet när hon stötte på lastbilen på bilden. Så här beskriver hon mötet:

Intressant diskussion i morgonrusningen på St Eriksgatan.

– Hej, det är nog bäst att du sätter upp en varningstriangel med stödbenet ute i cykelbanan.

– Nej, det behöver jag inte, jag har lampor på bilen som blinkar.

– Det finns cyklister som skadat sig för livet genom att cykla in i stödben.

– Det finns folk som dött av cyklister!

Men borde man inte se de där hindren? De är ju helt uppenbara?

Ja,  när man sitter så här framför en skärm, stillastående och tittar i lugn och ro på bilden. Men tänk att du istället ligger sist i en klunga av flera cyklister. Att sommarsolen skiner och trottoaren bredvid är full av fotgängare på väg till jobbet. Då blir det genast svårare.

Det hände Anders Bäckman 2011. Han cyklade rätt in i ett stödben och bröt nacken.

– Det var en morgon i maj förra året, det var jättesoligt och just vid det partiet var det skuggigt.

– Jag smällde i stödjebenet med huvet före och så bröt jag nacken där, säger han helt osentimentalt.

Resultatet blev att han blev förlamad från midjan neråt.[ Läs resten av hans berättelse här](– Jag%20smällde i stödjebenet med huvet före och så bröt jag nacken där, säger han helt osentimentalt.).

Grejen är att man inte kan utgå från att folk ser plötsliga hinder i vägbanan utan tvärtom anstränga sig för att de ska bli det.

Men cykla inte så fort då, du ska ju kunna stanna. Eller?

Så här står det i Trafikförordningens 3kap:

14 § Ett fordons hastighet skall anpassas till vad trafiksäkerheten kräver. Hänsyn skall tas till väg-, terräng-, väderleks- och siktförhållandena, fordonets skick och belastning samt trafikförhållandena i övrigt. Hastigheten får aldrig vara högre än att föraren behåller kontrollen över fordonet och kan stanna det på den del av den framförvarande vägen eller terrängen som han eller hon kan överblicka och framför varje hinder som går att förutse.

Och de där två benen är typiska exempel på hinder som inte går att förutse. Det finns inget på vägen som säger att det skulle kunna dyka upp två stålben plötsligt. Lastbilen i sig säger bara att en lastbil parkerat där.

Såvida man inte ställer ut varningstrianglar – som varnar för plötsliga hinder och gör det möjligt att förutse dem. Så att man får en rimlig chans att sakta in och anpassa farten.

Jag önskar jag vore överraskad över Cécile Everett‎s bild, men de som cyklar i Stockholm är rätt vana vid att plötsliga hinder liknande de där stödbenen dyker upp.

Vi vill alla ungefär samma sak i trafiken: att komma fram dit vi är på väg hela och rena. Låt oss hjälpa åt. Cyklister får maka på sig som alla andra när vägarbeten måste ta plats. I gengäld hoppas vi att de sker med sans, omdöme och respekt för att cykelbanan är en fordonsväg.

Kan vi komma överens om det?