Fredagen den 13 april 2012 blev verkligen en otursdag med råge för åtminstone en familj i Göteborg. En kvinna dog när hon cyklade på Övre Husargatan, en gata där jag gått många gånger eftersom jag har släkt som bor precis i närheten. Kvinnan blev påkörd av en lastbil, även där en olyckstyp vi sett förut.

Fredagen den 13 april 2012 blev verkligen en otursdag med råge för åtminstone en familj i Göteborg. En kvinna dog när hon cyklade på Övre Husargatan, en gata där jag gått många gånger eftersom jag har släkt som bor precis i närheten. Kvinnan blev påkörd av en lastbil, även där en olyckstyp vi sett förut.

Olyckan skedde inte vid en normal trafiksituation, utan vid ett vägarbete. Det är ingen ursäkt, men tyvärr symptomatiskt för hur kommuner i Sverige prioriterar sina olika trafikanter. Först kommer självklart bilisterna. Sedan kommer fotgängarna, med exempelvis temporära övergångsställen som raskt målas upp. Sist kommer cyklisterna. Vi har sett det i Stockholm precis – vid gasarbetet på Götgatan kom det upp skyltar för cyklister, men först efter ett par dagar. Det är fortfarande samma yrvakna, ”visst ja, cyklisterna också” som vi sett förut.

[![](/content/images/2011/10/wpid-2011-10-20-15.33.56.jpg "wpid-2011-10-20-15.33.56.jpg")](/content/images/2011/10/wpid-2011-10-20-15.33.56.jpg)Ghostbike från Slussen, Stockholm. Oktober 2011.
Det är den här yrvakna mentaliteten som måste bort från kommunerna och från trafikplanerarna. Cyklisterna måste få samma prioritet som övriga trafikslag, och det är extra viktigt när normala vägar rubbas – som vid vägarbeten. När det saknas tydlig hänvisning vid exempelvis vägarbeten blir situationen snabbt farlig, man vet inte vart man ska ta vägen och blir osäker – egentligen helt i onödan. Ett vägarbete planeras veckor i förväg. Det måste finnas tid att tänka på alla trafikslag, men det görs fortfarande inte.

Jag lider med den drabbade familjen i Göetborg. Jag hoppas verkligen det inte krävs fler ghostbikes för att våra kommuner ska agera.