Det viktigaste är att skyltarna inte skadas

Vi har skrivit ett par inlägg om ansträngningarna att få bort en pollare som stod mitt i cykelbanan på Södermalm i Stockholm. En av synpunkterna Trafikkontoret gav var att det var ett problem med att ställa skyltar i bilvägbanan eftersom de då riskerar att köras sönder. Och i morse skrev Jeroen om hur nya cykelbanan längs väg 73 har stolparna placerade för nära cyklisterna. Det verkar alltså som om det viktiga är att skyltarna hålls undan från bilarna och att avstånden till cyklister är mindre viktiga. Plåt före hud.

Anderas Dammert hade en liknande upplevelse när han korresponderade med Trafikkontoret och därför är han veckans gästbloggare.

Jag gillar att cykla. Jag gillar också att slippa oroas över att inte komma hem på kvällen – till mina två barn och min fru. Därför är jag särskilt glad över insatser som Stockholms Stad gör för att skydda de så kallade oskyddade trafikanterna.
Jag har under senare tid känt en ökande frustration över tingens ordning på våra cykelbanor – i synnerhet har jag irriterat mig på att Stockholms Stad regelmässigt placerar ut – alternativt tillåter – att cykelbanorna används som användningsplats för diverse skyltar som inte har där att göra. Istället för att sura tänkte jag att jag rapporterar de situationer som jag ser till Stockholms Stad för åtgärd.

På **Norr Mälarstrand** har den för bilar avsedda vägbanan haft ett vägarbete. Den parallella cykelbanan omfattades inte av vägarbetet. Regelmässigt var dock varningsskyltar för vägarbetet placerade i cykelbanan istället för i bilvägbanan. Cykelbanan tillhör en av Stockholms – gissningsvis – mest trafikerade sträckor och att ställa större skyltar på cykelbanan gör att bredden för den dubbelriktade trafiken minskar materiellt.

Det skapar oro och är farligt för cyklister. Jag meddelade detta genom Stockholm Stads felanmälan och bad också om återkoppling på varför detta sker regelmässigt. Dagen därpå var skyltarna utposterade i bilarnas körfält – där de hörde hemma – dock utan återkoppling.

Jag tänkte då med glädje att det var en ny tid där Stockholm Stad gjorde det den kunde för att kunna öka säkerheten för cyklister. Jag tänkte med glädje att jag har större möjligheter att komma hem oskadd till min familj. Jag tänkte att det nu skett en ändring i attityd från Stadens sida. Jag tänkte fel.

På Alviksvägen i förra veckan åtnjöt jag samma fenomen som på Norr Mälarstrand: Ett vägarbete för den för bilar avsedda körbanan där cykelbanan inte omfattades och med vägarbetsskyltar utplacerade i cykelbanan. På torsdagen felanmälde jag skyltningen till Stockholm Stad och åter igen efterfrågade jag en förklaring till varför det regelmässigt placeras ut skyltar i cykelbanan. På måndagen hade inget hänt – varken åtgärd eller svar.

Jag felanmälde därför återigen samma skyltning och på tisdagen fick jag ett svar. Svaret – från en no reply-adress – lyder som följer:

” Hej Andreas jag var och tittade på plats på Alviksvägen och såg till att skyltarna flyttades bakåt
skyltarna måste stå på kanten av cykelbanan, för ute i körbanan körs dom ner av bilarna
mvh LMA”

Den ”förbättring” som impliceras av LMA fotograferade jag när jag cyklade hem och ser ut såhär:

Alviksvägen är vid denna skyltning uppskattningsvis 9-10m bred och anpassad för 50 km/h.

Cykelbanan är ca. 1.5m. Det finns alltså relativt lite plats för skyltning på cykelbanan men mycket gott om plats för skyltning i den för bilar avsedda vägbanan. Skyltningen är farlig, otillständig och oacceptabel. Svaret från staden gör mig uppgiven, frustrerad och ledsen och gör det svårare för mig att komma hem till mina barn – jag vill precis som alla andra kunna få krama om dem när jag kommer hem och inte låta dem undra ifall pappa kommer hem alls.

Men det är gott Stockholm Stad, nu vet jag. Nu vet jag att ni tycker att eventuella plåtskador är värre än personskador. För att härma Ulla Hamilton: Det imponerar faktiskt inte. Och bidrar definitivt inte till en cykelstad i världsklass.