Vi hojade från Slakthusområdet mot Skanstull och plötsligt:
Det där är alltså märke D5, Påbjuden gångbana och innebär att här får man inte cykla. Så vi hoppade såklart av cykeln och ledde. Och ledde. Och ledde, för det kom aldrig någon skylt som visade att gångbanan slutade. Så rent faktiskt så är det gångbana tills nästa påbjudenskylt dyker upp. För oss innebar det till påfarten till Skanstullsbron en god bit bort. Hade vi istället svängt vänster mot Årsta, hade gångbanan gällt hela vägen till Linde. Varför det är gångbana precis här, på det utpekade pendlingsstråket, framgick inte. Det enda hindret vi såg på vägen var det röda stängslet man ser en bit fram på vägen på bilden, men till höger om det var det bredare passage än rätt många g/c-banor i stan.
Ni som cyklar där får gärna pitcha in, men vår gissning är att det här är en av Stockholms så vanliga lösningar där cyklister förväntas telepatiskt förstå när skyltar gäller och när skyltar inte gäller. Eftersom, orka skylta rätt liksom, det fattar väl alla att det inte är tänkt att vara gångbana överallt, bara en lite bit, och exakt vilken lilla bit ska ni såklart förstå… telepatiskt.
Så fortsätter arbetet med att urholka cyklisternas förtroende för att trafikreglerna gäller också dem.
Jag misstänker att någon EGENTLIGEN skulle ha en GC-skylt, men inte hittade någon, och tyckte att det är väl ungefär samma.
Eller att man ställde den där så länge, eftersom man ska ha den någon annanstans i närheten nästa vecka.
För att man kanske, sen, ska använda ytan som upplag. Sen. Kanske, så man slänger ut en skylt.
Eller er idé. Den funkar minst lika bra.
Men, som i vanlig ordning får vi lära oss att cyklar inte är trafik på riktigt, utan mest… lek. Och inte viktigt. Och inte exakt, och inte noga. Men skjut gärna alla cyklister som ser ut att kanske bryta mot regler.
Business as usual.