Säker cykling ett hinder för ökad cykling.

Ibland tror man att man diskuterar samma sak, men i själva verket pratar man om helt olika saker. Case in point, det här skriver våra trafikansvariga myndigheter om cykling:

Från statliga cykleutredningen från 2012

“Ökad och säkrare cykling – en översyn av regler ur ett cyklingsperspektiv”.

Från regeringen.se

“Regringen vill att fler ska välja att cykla och ger därför Trafikverket i uppdrag att fördela fyra miljoner kronor till ideella organisationer. Satsningen ska användas för informations. och utbildningsinsatser samt andra aktivieter som främjar ökad och säker cykling.”

Från nationella cykelstrategin

“En nationell cykelstrategi för ökad och säker cykling”

Ökad och säker cykling – så står det nästan alltid när myndigheter berättar om vad de vill med cyklingen. Och vi som cyklar tycker det låter jättebra. Men, vi ser olika saker.

Vi pratar om olika saker

Vi som cyklar ser det här:

Vi läser att myndigheterna vill ha en ökad cykling, fler ska cykla och det ska bli lättare. Det är ett argument vi, såklart, håller med om. Att det ska vara säkert är inte ett mål i sig, det är en självklarhet. Ingen vill ju ha “osäker” cykling.

Men myndigheterna hör istället det här:

De läser att cyklingen ska bli säkrare. Det är det viktiga.

Olika prioriteringar

Då går vi tillbaks till gårdagens bloggpost, där vi skrev om vilka prioriteringar som ligger i botten:

I Sverige prioriterar vi istället genomfartstrafiken. Därför ligger vägen i markplan inte i tunnel. Det viktiga är att motortrafiken ska ha god framkomlighet, inte att lokalsamhället på de två sidorna ska hållas ihop rent fysiskt. Eller att trafikbullret hålls nere.

I Sverige prioriterar vi motortrafiken. Därför försvinner en passage för gång/cykeltrafik när Förbifarten ska ansluta och därför har man frikostigt med körfält. Vägen tillåts breda ut sig. Att bygga ett attraktivt ihophållet lokalsamhället kommer bli svårt. Ja, om man inte kommer i bil.

I Sverige börjar vi, alltid, med att anlägga en motortrafikväg, där framkomligheten är viktigast, och säkerheten är garanterad i det rätt omfattande regelverk som utvecklats för hur en väg får, eller inte får vara utformad. Till exempel med krav på att stolpar inte får stå för nära vägbanan eller att kurvor inte får vara för tvära. “Säker” är inte ett mål i sig, det är en självklarhet. Därefter planerar man för cykeltrafiken. Och den ska alltså vara, säker.

Här kan det vara värt att hålla i minnet att den absolut bästa säkerhetsåtgärden för cykling är att förbjuda den. Om ingen cyklar, så skadas heller ingen cyklist. Säkerhet som målsättning för cykling kan, om målsättningen och prioriteringarna är fel formulerade, stå i direkt motsättning till målet “ökad cykling“. Och det är så det är idag. Det är så man kan förstå varför Trafikverket inte begriper att cyklister är så upprörda och svarar en mailfråga med:

“I utredningen av trafikplats Vinsta och i samråd med Stockholm stad har ambitionen varit att öka trafiksäkerheten hos alla trafikslag, detta görs enklast genom att göra passager för gång och cykeltrafik planskild.”

“Enklast”
Trafiksäker snart byggd omväg.

Omvägar inget hinder

Så blir en omväg på nästan en kilometer för att ta sig upp för en ramp och över en bro, något bra. Eftersom “ökad cykling” inte är det primära målet. Myndighetens mål är “säker”.

Säker. Det är det viktiga.

Det här har vi faktiskt skrivit om tidigare, för inte mindre än sju år sedan i bloggens barndom, 2014:

Läs gärna det inlägget, men det vi inte kände till då, vi är ju glada amatörer inte yrkesverksamma trafikplanerare, är begreppet SCAFT.

SCAFT föddes på 60-talet och står för “Stadsbyggnad, Chalmers, Arbetsgruppen för Trafiksäkerhet”. Det är själva stommen i hur trafiken planerats och vi saxar från Wikipedia:

“En av riktlinjerna i SCAFT var separering av trafikslag.[1] Gående och cyklister skulle inte behöva korsa bilvägar. Bilister skulle inte störas av gående och cyklister. Gång- och cykelbanor skulle skiljas från bilvägar och bilvägarna skulle ha olika ändamål, så kallad differentiering.”

Bilister skulle inte störas av gående och cyklister, sug på den. Och det är därför till exempel Stockholms många förorter är strösslade med viadukter. Gående går under vägarna och behöver inte korsa dem. Jättebra för att man vågar släppa ungarna som aldrig hamnar i trafiken. Jättebra för att man som bilist slipper fortgängare och cyklister. Och jättebra som bilist, eftersom man kan köra rakt och gent överallt. Men, vilket tiden och forskningen visat, värdelöst som cyklist och fotgängare eftersom de här miljöerna blir mycket otrygga, med mörka passager, prång och undergångar, med dolda korsningar där man riskerar att köra på varandra.

Här Bredäng utanför Stockholm

Och som sagt, jättedåligt eftersom kraven på säkerhet och trafikseparering utan motsvarande krav på framkomlighet leder till omvägar, både i höjd, djup, och sidled. Allt för att motortrafiken ska kunna åka rakt och gent.

Trafiksäker omväg vid nyplanerad motorväg.
Trafiksäker omväg (röd väg) i Nyköping.
Trafiksäker sprillans ny undergång i Skärholmen
Trafiksäker nybyggd omväg i Täby.

Vi tror att vi pratar om samma saker, myndigheter och cyklister, men det gör vi inte. Cyklisterna pratar om ökad cykling, ökad framkomlighet, och tar det för självklart att det görs säkert.

Myndigheterna pratar om säker cykling, och bygger den på trafikplanering från 60-talet där biltrafikens framkomlighet är viktigast, och säkerheten är garanterad redan i regelverket.

Och aldrig mötas de tu.