Awright, i början av veckan gnällde vi riktade vi stringent kritik mot två vägarbeten i stan. Den ena klantig, den andra livsfarlig. Men rätt ska vara rätt, det är så lätt att bara blogga när något är dåligt och sedan glömma bort att lyfta när det fixas. Så därför:
Skylten utbytt på mindre än ett dygn, snabbt svarat och jobbat av Projekt Slussen. Före och efter:
Samtidigt var rampen nere på Skeppsbron fixad efter att vårt inlägg blev viralt igår.
Som ni ser på bilden nedan, är den nu rejält utplattad och jag hade inga problem att lugnt rulla över. Det enda jag kanske eventuellt skulle invända är att det nog inte hade varit dåligt med några vita varningsstreck runt – liknande dem som brukar målas på fartbulor för motortrafik.
Så, all cred för snabbt fixande till Projekt Slussen och Trafikkontoret.
Och jag rullade hem – och höll på att få en elkabel i huvudet. För samtidigt på annan plats i stan så hade en entreprenör valt att hänga en elledning över den hinderbana från helvetet som är Stockholms cykelinfrastruktur. Så här såg det ut:
Här ska sägas att jag, som är knappt 1,80 lång, cyklar framåtlutad över styret. Och det är jag glad för, det kändes som om det var centimeter från att ha fått den där ledningen i huvudet. Hade jag suttit upprätt, eller varit lite längre, eller både och, hade jag fått en rejäl träff i huvudet.
Senare på kvällen såg det ännu värre ut, när Frej Connolly passerade, hängde den ännu lägre:
Men det är väl som GP:s ledarskribent Malin Lernfelt skrev bara att ” precis som andra trafikanter (…) bli bättre på att anpassa sig efter underlaget”. Det ingår ju i grundkursen som cyklist att förstå att precis vad som helst kan hända på cykelvägen. Det är ju bara att leda.
