Jag har varit förkyld en vecka och låtit cykeln stå. Istället åker jag tvärbana och tunnelbana till jobbet. Tunnelbana måste vara något av det mest ovärdiga sätten att transportera sig som finns. Det är trångt. Alla står. Gångarna är fulla. Alla andra är förkylda och jag kommer på mig själv med att se alla andra resenärer som misstänkta smitthärdar. Spärrarna är höga och av glas och man känner sig som en brottsling som är i färd med att planka.
Jag brukar gnälla här och på Twitter över att det har blivit trångt att cykla. När vi samlas trettio-fyrtio cyklar nere vid korsningen Skeppsbron/Kungsträdgården så känns det så.
Men att gå från att cykla i Stockholm till att åka tunnelbana i Stockholm är som att flytta från en småstad till en storstad. Jag känner mig som om jag är nyss inflyttad när jag står på perrongen vid Gullmarsplan bland myllret av trafikanter. Finns det så här många människor här? Jag vill tillbaks till stillheten i cykelfältet, där “många” betyder “fem andra cyklister”, där luften är frisk och rörelsen konstant. Och jag undrar om jag verkligen ökar chansen att bli av med förkylningen genom att låta cykeln stå.
