På riktigt. Sedan förra året är Skeppsbron en dröm, en fantastisk plats att vistas på, en underbar sträcka att både cykla och gå längs. Mitt i stan.

M--nga-cyklister-1 2017. Gott om plats. Nästan ingen motortrafik.

Cykelfältet är brett. vägen är bred. Det är lugnt och tyst. Rofyllt. Tryggt. Sjön på ena sidan, vackra Gamla stan på andra sidan.

Men det har inte alltid varit så. Före 2016 var Skeppsbron en hårt belastad trafikled med höga hastigheter och små marginaler. Det bullrade. Det var rörigt.

T--tt-och-smalt-2014-nov-1 2014. Till vänster biltrafik. Till höger rader av bildörrar.

Förr, innan Slussen började byggas om, cyklade man i ett smalt, smalt cykelfält. Till höger rader av parkerade bilar och risken att få en bildörr uppslängd framför sig – det finns ingen dörrzon. Till vänster i bästa fall en stillastående bilkö. I värsta fall bilar som inte sällan kom i farter som ibland närmade sig 70.

På vintrarna, med snö och is, brukade jag ta andra vägen runt Gamla Stan.

Så ser det inte ut idag. Förra året stängdes Skeppsbron för passage. Biltrafik är välkommen till och från fastigheterna, men när det gäller fordon är det bara bussar och cyklister som får passera.

Det låter enkelt. Men det var det inte.

Lång tillvänjning

När vi träffade Slussenprojektet förra året var deras plan och förhoppning att det skulle räcka med skyltning. ”Motortrafik ej tillåten, gäller ej bussar”. Samtidigt passade de på att bredda cykelfältet, äntligen. Det var ju bara bussar, cyklister och transporter till och från fastigheterna som skulle köra här. Så trafiken skulle ju minska.

Det funkade inte. Så här såg det ut i januari 2016

Då satte de ut flaggvakter:

De fick tas bort – de blev… hotade.

Framåt sommaren, när Slussenrivningarna på allvar satte igång, stängdes vägen fysiskt med spårviddshinder. Sådana som bara stora fordon, som bussar, kan passera. I teorin i varje fall.

De meckade med hindren, gjorde dem svårare att passera. Det skapade mycket oreda och viss glädje hos den publik som flockades för att se bilarna fastna på hindren. Mindre glada var bussförarna och SL som inte kom fram alls.

Uppfinningsrikedomen var stor hur man ändå kunde göra. Till exempel ta cykelvägen:

Efter en extremt lång och plågsam tillvänjningsperiod är det nu i princip bara nyttotrafik och cyklister som står för fordonsrörelser här. Hindren är kompletterade med betongsuggor och det i sin tur har lett till att målet äntligen är uppnått. Och det är som sagt fantastiskt. Kajen längs Gamla Stan är som en helt ny plats.

Men det är bara tillfälligt.

Kan vi inte behålla det?

Och då vill vi passa på att ställa frågan: Varför kan vi inte alltid ha det så här? Nu när biltrafiken efter nästan ett års tillvänjning med fysiska hinder lärt sig,  kan vi inte behålla det?

Ingen kan ju vilja ha tillbaks den här motorleden mitt i city? Som kom till på en tid när det var enda vägen från nord till syd? När inte Centralbron, Västerbron, Essingeleden och snart Förbifart Stockholm, fanns.

Gamla Stan blir en bättre plats. Ljudnivåerna har sjunkit. Man kan promenera utan känslan av att man går längs en motorväg. Transporter kommer fram bättre. Kollektivtrafiken flyter snabbare.

Vem kan inte vilja ha det så? Till och med kombattanterna om Nya Slussen vs Gamla Slussen är ju överens om att vi inte ska ha en ”åttafilig motorväg rätt in i city”.

Vi citerar Herman Lindqvist som i Aftonbladet fasade för Nya Slussen:

Många av byggnaderna är kulturskyddade klenoder med skör inredning. Redan nu kan man känna trafikvibrationerna i det kungliga slottet där långtradare och bussar på Skeppsbron får kristallkronorna att darra. Enligt planerna för det nya Slussen kommer nu en motorväg bred som Essingeleden att stryka nedanför Logårdstrappan.

Nu hade Nya Slussen inga planer på att ändra vägen förbi Logårdstrappan, men det går ju att ändra på! Om man behåller förbifartsförbudet.

Låt det fortsätta vara så här. Då kan man dessutom plantera lite träd och grönt på de frigjorda ytorna.

Vad säger ni?