När vi skrev om högersvängande lastbilar i höstas fick vi lite synpunkter på att vi lägger för mycket ansvar på lastbilsförarna. Samma sak nu, vi får synpunkter på att vi bara föreslår utbildning för lastbilschaufförerna, inte cyklisterna och att ”det är allas ansvar i trafiken”.

Visst. Så är det såklart och jag har inte skrivit något om skuldfrågan i de olika dödsolyckorna. Vem som orsakade fredagens olycka, vems felet är om man så vill, får polisens utredning visa.

Alla har ett ansvar i trafiken, det finns inga rättigheter, bara skyldigheter, men mellan cyklar och lastbilar finns det en avgörande skillnad: cyklar dödar oerhört sällan andra människor än föraren. Det, däremot, gör lastbilar.

Det gör ansvaret asymmetriskt -ojämt. Sätter du dig i en maskin som kan döda dina medmänniskor om den hanteras fel, så tar du ett stort ansvar.

Som cyklist så tänker jag alltid på farorna när jag närmar mig en lastbil, eller bil för den delen. Jag kan säga till vänner som är ovana att cykla i innerstadstrafik att de ska se upp särskilt med högersvängande lastbilar och inte lita på att de har ett cykelfält och alla trafikregler på sin sida.  Det spelar ingen roll om du har rätt om du ligger mosad på sjukhus.

Men det är rent privat när jag delar med mig av min personliga erfarenhet. I det ögonblick samhället börjar säga samma sak har de också samtidigt reducerat trafikpolitiken till en enda regel, ”Störst går först”. Det är därför jag blir så förbannad när representanter för polisen, trafikplanerare och trafiksäkerhetsmyndigheter och organisationer gör just det.

När NTF-representanter säger:

– Det finns bara en förlorare om man använder lagen fullt ut och det är den gående. Det är inte speciellt mycket värt när du ligger på akuten med ett brutet ben att säga ”jag hade i alla fall rätt”, berättar han.

Eller när trafikinspektörer säger:

– Högersvängande lastbilar är ett jättestort problem, för chaufförerna har svårt att se cyklisterna. Lastbilarna är så höga och cyklisterna saknar insikten att de inte syns för föraren.

Så förflyttar de över det ansvaret på fotgängare och cyklister. Alltså på dem som dör och skadas. Störst går först.

När jag kör bil, och som Jeroen konstaterat tidigare kör vi båda bil också, så tänker jag på det. Det gäller varje gång jag ska parkera utanför min bostad – jag måste svänga höger över ett cykelfält. Men eftersom jag också är erfaren cyklist så är jag förmodligen mer cykelmedveten än en bilist som inte cyklar. Jag stannar och tittar bakåt varje gång. I den situationen är ansvarstyngden glasklar för mig: Om jag gör ett misstag kan jag döda någon. Om cyklisten i cykelfältet gör ett misstag, till exempel inte ser att jag blinkar höger, så kan han/hon dö, inte jag.

Asymmetriskt ansvar alltså.

I Stockholm har vi en trafiksituation där cyklingen har exploderat de senaste åren. Det gör situationen ny även för vana innerstadsbilister. Det kommer fler cyklister, på nya tider och på nya platser. Många lastbilar som kör i innerstaden är egentligen inte anpassade för det. De är för stora och förarna har för begränsad sikt. De saknar adekvata hjälpmedel och erfarenhet.

Cykelmiljön i Stockholm, och på andra platser landet vad det verkar, är gjord sådan att cyklister ofta planeringsmässigt placeras i farliga situationer. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om cyklister som bryter mot lagar, utan om cyklister som följer den väg som trafikplanerarna ordnat åt dem. Här är två exempel, rödljus vid Skeppsbron och den högersväng uppe på Slussen där Jeanette Trygg blev överkörd och dödad i höstas:

Det lägger ett tungt ansvar på åkerier och förarutbildare att se till att lastbilarna är rätt utrustade och utformade för uppgiften och att förarna får den vidareutbildning de har rätt till för att kunna göra sitt jobb på ett säkert sätt.

Det lägger ett tungt ansvar på trafikplanerare att se till att miljön är genomtänkt och välplanerad.

Det lägger ett tungt ansvar på politiker att se till att lagstiftning och regelverk hänger med. Och att se till att även de trafikanter som inte är professionella, i synnerhet privatbilister, får den vidareutbildning och information de behöver och som de inte kan få från en arbetsgivare.

Politik handlar om att prioritera. Jag tycker såklart att alla trafikanter ska utbildas. Men man måste börja någonstans och då ska man inte börja med fotgängare och cyklister, utan med bil- och lastbilsförarna. De som sitter i verktygen som dödar. Jag vet inte om det någonsin har gjorts någon satsning i Sverige överhuvudtaget när det gäller just lastbilar och cyklister, men fredagens olycka i Göteborg understryker än en gång att det är dags nu.

Läs mer om högersvängande fordon.