Screen Shot 05-02-14 at 03.37 PM

Det är en rätt vanlig fråga som ställs till cyklister, ”Varför cyklar ni på vägen istället för på cykelbanan som ligger bredvid?”

Ofta är frågan helt berättigad, det ligger en alldeles utmärkt bred cykelbana där, då ska man hålla sig där. Det är till och med skrivet så i lagen och Andreas Grass-fallet visar att lagen ger rätt få undantag.

Det vanligaste svaret från cyklister, är att det går fotgängare där. Vilket kan låta märkligt för icke-cyklisten, men så är det faktiskt. Många, om inte de flesta, cykelbanor är i själva verket inte cykelbana, utan en så kallad ”Gång/Cykelbana”, eller GC-bana.

Det betyder att den i praktiken är en bred asfalterad trottoar, ibland med en vit markering i mitten för att skilja på trafikanterna, men inte alltid. Cyklisterna resonerar då så att det är säkrare för alla om man håller sig på fordonsvägen istället. För, som min förra chef Kerstin Brunnberg skrev:

Som gående har man rätten menar jag att gå och flanera precis som man vill – att slippa stirra ner i marken efter ett vitt streck eller en cykel som märker ut var cykelbanan är (som dessutom inte syns när det är snö), att gå om nån utan att visa tecken med armen, plötsligt stanna eller låta sina barn röra sig fritt och t o m låta hundens koppel sträckas ut, utan att en cyklist ska fastna i det. Det är s a s gåendets karaktäristika. Att blanda gång och cykeltrafik är som gjort för att skapa riktigt hopplösa konflikter.

Fotgängare går, med rätta, rätt planlöst och varje cyklist som någonsin varit med om att en hund dragit tvärs över cykelbanan med koppel och allt, vet att det kan vara otäckt.

Bilisterna däremot kör förutsägbart, vilket kan kännas tryggare.

Men det är inte enda skälet. Ett annat vanligt skäl har att göra med hur cykelbanorna är placerade. För den här posten tänkte jag exemplifiera med Ringvägen på Södermalm i Stockholm. Så här ser det ut. Röd linje är det som är tänkt som cykelvägen, grön linje är bilvägen:

[![Ringvägen 2](/content/images/2014/05/Ringvägen-2.jpg)](/content/images/2014/05/Ringvägen-2.jpg)**Klicka för större bild**
Cyklarna hänvisas här till en mindre version av Ringvägen, där man cyklar i blandtrafik, men bortsett från det fungerar den som en vanlig cykelbana. En rimlig väg kan tyckas, båda sträckorna ungefär lika långa så inga cyklister som tvingas köra runt på bakgator för att komma rätt. Den lilla Ringvägen är hastighetsbegränsad till 30km/h vilket minskar risken för allvarliga olyckor.

Sträckan är också utmärkt som ”Pendlingsstråk” i kommunens cykelplan vilket innebär vägar som ska ha extra bra framkomlighet. Det ska helt enkelt vara lätt att pendlingscykla där. Det handlar inte om ”flanörcyklister” för att använda ett uttryck från kommunen.

Och just ”framkomlighet” är centralt.

 **Framkomlig pendelväg?** [Visa större karta](https://maps.google.se/maps?f=q&source=embed&hl=sv&geocode=&q=ringv%C3%A4gen&aq=&sll=59.326142,17.982052&sspn=0.314211,1.056747&t=h&ie=UTF8&hq=&hnear=Ringv%C3%A4gen,+Stockholm&ll=59.30882,18.064418&spn=0.004912,0.016512&z=14&layer=c&cbll=59.307603,18.072378&panoid=dPmiZFYPpdyUI9-onbvtCw&cbp=12,281.78,,0,4.27)

På Ringvägen har cyklister och bilister alltså ungefär samma behov av att kunna komma fram, men tittar man närmare på hur de båda vägarna är utformade så skiljer det sig åt:

[![ringvägen](/content/images/2014/05/ringvägen.jpg)](/content/images/2014/05/ringvägen.jpg)**Klicka för större bild**
Bilvägen har grönt ljus som standard, det blir bara rött om något fotgängare trycker på knappen och vill över. Det innebär att man *kan* köra hela sträckan utan att behöva stanna alls. Det råder god **framkomlighet.**

Cykelvägen däremot passerar fem obevakade övergångsställen och fyra platser med väjningsplikt.

Sikten är inte alltid bra, det står parkerade bilar och man bör sakta ner när man närmar sig övergångsställen så man kan stanna snabbt. Fem stopp, eller hastighetsminskningar allså.

Vid varje tvärgata gäller högerregeln, vilket innebär att man som cyklist har väjningsplikt. Det ger fyra stopp till, eller åtminstone rejäla fartminskningar för att inte riskera att det kommer en bil, eller cykel, i hög fart bakom huskropparna i korsningarna.

Sista biten på kartbilden är också cykelbanan lagd på trottoaren, med korsande fotgängare som ska ner i gångtunneln över till andra sidan.** Det råder alltså betydligt sämre framkomlighet**.

Och så ser situationen ofta ut för cyklister. Framkomlighet har aldrig varit särskilt högt prioriterat, inte ens på det som kommunen alltså kallar ”Pendlingsstråk”.

Och situationen ser liknande ut på cykelbanor längs med vägar utanför stadskärnorna. Det är ofta kombinerad gång- och cykelbana, vilket betyder att man som cyklist ska dra ner på farten rejält. Och vid varje anslutande korsning så ska cyklisterna stanna och lämna företräde enligt högerregeln. Samtidigt kan parallellkörande bilister fortsätta rulla i jämnt fint tempo.

Anslutande bilister har väjningsplikt mot trafiken på huvudvägen, men dessa brukar ofta placeras efter cykelbanan (som på den här bilden)

[Visa större karta](https://maps.google.se/maps?f=q&source=embed&hl=sv&geocode=&q=lund&aq=&sll=59.398773,17.948077&sspn=0.00246,0.008256&t=h&ie=UTF8&hq=&hnear=Lund&ll=55.70466,13.191007&spn=0.005452,0.016512&z=14&layer=c&cbll=55.670904,13.163569&panoid=wucVo1Nc8yW66kCNXOimiA&cbp=12,248.97,,0,11.4)

På den parallella bilvägen däremot är det bara att köra.

Nu kan man ju tycka att det här är inget att bry sig om. Varför ska ni fram så fort egentligen, kan ni inte bara ta det lite lugnt? Vad är det för fartdårar egentligen?

Men det handlar inte om hastighet. Det handlar om saker som regelbundenhet, känsla av trygghet och trafikrytm.

Det är egentligen samma skäl som man känner som bilist när man hamnar bakom cyklister på vägen. Det handlar inte om att få köra racerbil. Det är jobbigt för det går plötsligt långsamt. Man måste sakta in. Det känns otryggt att behöva hålla koll och uppsikt.

Eller med andra ord, det som har hänt är att ens framkomlighet försämrats. Helst skulle man vilja kunna köra i jämn fart som vägen tillåter. Samma sak som cyklisterna vill alltså.

Allt det här går såklart att fixa. Man kan bygga cykelbanor som inte är trottoarer. En snabb lösning är att helt enkelt flytta väjningspliktslinjer och stopplinjer lite bakåt, som här i Danderyd, norr om Stockholm:

[Visa större karta](https://maps.google.se/maps?f=q&source=embed&hl=sv&geocode=&q=t%C3%A4by&aq=&sll=59.305511,18.103838&sspn=0.039476,0.132093&t=h&ie=UTF8&hq=&hnear=T%C3%A4by&layer=c&cbll=59.429304,18.040573&panoid=lorUEqN3pWp90ivBnt2wMg&cbp=12,93.45,,0,12.57&ll=59.4419,18.07033&spn=0.039157,0.132093&z=14)

Det innebär att bilarna på anslutande gator ska lämna företräde både åt bilar och cyklar och vips, har framkomligheten ökat.

Men det krävs att trafikplanerarna börjar prioritera cyklisternas behov av framkomlighet. Precis som de gjort för motortrafiken sedan länge.

Mer:

Cyclists! Why do they ride in the middle of the road? (Motoring.co.uk)

Why doesn’t those pesky bicyclists stay in the cycle lane? (Youtubevideo)

Fotnot: Eftersom Ringvägen inte är utmärkt som cykelbana hela vägen, finns det inget som hindrar cyklister att cykla bland bilarna. Men all planering leder in cyklisterna på den lilla vägen.