Jag skrev ju för några veckor sedan om att det nu har blivit så många cyklister att det alltid är kö även vid cykelrödljusen. Jag fastnar till exempel varje eftermiddag i kö när jag ska korsa Hornsgatan och ta mig över till Götgatan. Som värst var kön så lång att den sträckte sig över bilvägen in till Hilton och jag fick stanna innan korsningen för att inte riskera att fastna mitt i den.

kö3

Och så kan det ju bli, när fler pendlingscyklar så kommer det finnas tidpunkter när vägarna inte räcker till – cyklisterna drabbas av rusningstrafiken. Inget märkvärdigt egentligen. Men efter att ha passerat den där korsningen ett par eftermiddagar slogs jag av hur korta grönljusperioderna var. Det är ju normalt inget åtminstone jag funderar över, när man står och väntar på rött funderar man på annat tills det blir grönt och sedan rullar man över. Men efter ett tag insåg jag att det var löjligt få cyklister som hann över varje gång.

Jag ställde mig därför och klockade perioden en vanlig vardag vid femsnåret. Cyklisterna hade ungefär 17 sekunder på sig att i motlutet få igång kön och cykla över. Motsvarande siffra för den korsande bilvägen var 50 sekunder. Nästan tre gånger så lång tid alltså. Det blev extra löjligt just den minut jag tog tid: under de 50 sekunderna passerade bara fyra bilister i lika många bilar. Det var nämligen inte fler. I huvudsak lös den gröna lampan alltså över en helt tom väg. Samtidigt stod cyklisterna och väntade.

Jag vet inte om det går att få en tydligare bild över vilket trafikantslag som står högst i trafikhierarkin.

En effekt av att cyklisterna samlas ihop i stora klungor på det här sättet är att folk sedan trampar på som tokar för att hinna över. Och eftersom cyklister är som trafikanter är mest, så betyder det att flera av dem blir stressade och dels börjar cykla på gul (och för all del röd) perioderna, precis som bilisterna gör i rusningstrafik, och dels att de börjar köra i bredd istället för på led.

Eller konkret: Det leder till att varje grönljusperiod skickar iväg en klunga stressade cyklister som sedan kör in i bredd bland fotgängarna på gågatan uppe på puckeln. Istället för att ha ett långt led av cyklister som har god tid på sig att passera korsningen och därför inte behöver trängas och trampa på som tokar. Och det är ju lite synd.

Jag vet inte hur det ser ut vid andra hårt trafikerade cykelkorsningar, men jag misstänker att det är ungefär likadant. Om jag får tid ska jag försöka klocka några till – och om du själv har gjort det, skriv gärna resultatet i kommentarsfältet nedan!

Låt mig understryka att det inte handlar om att cyklister ska slippa möta rödljus. Rusningstrafik är rusningstrafik och i en storstad får man vara beredd på att det blir köer.

Det handlar om att cyklister nu är så många att de måste få betydligt högre prioritet i korsningar med biltrafiken. Cyklister ska behandlas som jämbördiga pendlingstrafikanter som bilisterna och inte som en rekreationsaktivitet som får vänta tills den riktiga trafiken passerat. Det funkar inte att be fler att pendlingscykla och ställa bilen och samtidigt inte anpassa trafiken efter de ökande volymerna när folk faktiskt gör som man ber dem.

Och hej Ulla Hamilton, det kräver inte mer utrymme eller några innerstadscyklistmotorvägar. Det kräver bara att någon orkar skruva på timern i rödljusen. Går att fixa på måndag.

EDIT: Vid den aktuella korsningen är cykeltrafiken nio gånger mer effektiv än biltrafiken:

[![Cyklister effektivare](/content/images/2013/09/Cyklister-effektivare.png)](/content/images/2013/09/Cyklister-effektivare.png)Källa: [Cycity](http://www.cycity.se/docs/2012-01-19%20CyCity_Faltstudier_slutversion.pdf)