Häromdagen på Twitter postade en twitter-influencer med nära nog 100 000 följare ett klassiskt "Fan vad (landsvägs)cyklister är jobbiga" skämt. Sedvanlig twitterstorm följde, med lika klassiskt svar.

Ba skämta har ni ingen humor.

Det var ett rätt milt skämt. En bild på en "påbjuden cykelbana" som pekade ner i en å. Texten "Skylten man fanatiserar om när man möter cyklister på landsvägen".

Inget att yvas över egentligen. Det finns värre saker. Gissningsvis inte så illa ment. Scrolla vidare.

Men av någon anledning var det ett gäng twittrare som ifrågasatte, inte minst tajmingen mot bakgrund av den cyklande familjen som kördes ihjäl häromdagen.

Många i svansen, och gissar vi influencern själv, hade svårt att se varför cyklister är så lättkränkta. Och det innebär ju att det i sig oförargliga skämtet, blir en chans att skriva om varför. Varför kan cyklister inte ta ett skämt? Så för att ge åtminstone lite bakgrund postar vi, som aldrig cyklat en centimeter på landsväg, en uppdaterad repris på två äldre inlägg från 2015 och 2018.

Varför är cyklister så humorlösa?

Vi har skrivit om cyklisthat tidigare här på bloggen. Rätt mycket. På sociala medier följer det ungefär samma mönster, random twittrare skriver att hen hatar/vill döda/utrota/fälla/köra över cyklist, får mothugg, I nio fall av tio slutar det med att hen kontrar med att cyklister inte har någon humor alternativt är världens mest lättkränkta ”folkgrupp”.

För några somrar sedan var det så intensivt att det togs upp i media och 2015 fick polisen gå ut och säga till folk i kommentarsfältet där det stod om Malin Blom som blivit nermejad av en bilist på Stadsgårdsleden.

Det är en sak när random person i kommentarsfält gör det, det är värre när journalister och influencers gör det. Eftersom deras röst hörs så otroligt mycket mer.

Nyheter24(rubriken har sedan dess ändrats efter påpekande)
Känd kvällstidningsjournalist på Twitter

Deras tweets och artiklar sprids och trissar upp hatet. De drar ofelbart med sig en svans av folk som fyller på med hot och hat.

Klassisk uppfostran


Den som vill ha smakprov kan följa twitterkontot Cyklisthat.

Sparka spandexflane rätt i sidan när fanskapet kommer farandes. Metro.se

Och när cyklister svarar, blir det material till nästa ledare/krönika: cyklister har ingen humor, alternativt är världens mest lättkränkta grupp.

En krönika till, ka-ching. Aftonbladet

Grejen är att nidbilden av en cyklist oftast är den av en priviligierad vit man i 40-årsåldern som av ”livstilsskäl” väljer att cykla i hög fart, i bredd på smala landsvägar, inte sällan iklädd lycrakläder. En bortskämd, PK, man som tror sig lite förmer än andra.

Och han har ingen som helst humor. Det är ju bara på skämt. Man får hacka i sig lite.

Man skulle kunna argumentera för att det finns massor av olika typer av cyklister, unga, gamla, kvinnor, män. Och så vidare. Cyklister förenas egentligen bara av att de för stunden råkar befinna sig på en cykel. Men det är den där lycramannen som dyker upp. MEMIL:en. En tacksam figur att skämta om.

Inte en förtryckt grupp

Men, nej, cyklister i allmänhet är inte särskilt förtryckta. Tvärtom talas det rätt mycket om att satsa just på cyklism de senaste åren (även om kanske inte alla håller med om att det faktiskt leder till något konkret). Det går bättre för cykling i Sverige än någonsin och i Stockholm går det extremt bra, med ständigt nya rekordmängder cyklister på gatorna.

Vi är inte förtryckta.

Däremot är vi utsatta. Man är inte så jävla kaxig när man sitter oskyddad på en tvåhjuling och har har tung trafik bara några centimeter från sig.

Vi cyklar i trafiken varje dag året runt. Det ökar risken rejält för att vi ska stöta på någon av alla de trafikanter som fyller kommentarsfälten med sitt hat och som läst krigsrubrik från journalist som kände för att säga något om cyklister i morgontidningen.

Och det krävs inte särskilt mycket. Det krävs bara att man som cyklist hamnar framför en enda cyklisthatande, stressad bilist som inte fått sitt morgonkaffe än och som plötsligt känner att hen ska ”visa cyklistjävlarna” för att det ska bli livsfarligt. Marginalerna är otroligt små och det är lätt att göra en felbedömning när man kör i femtio kilometer i timmen i ett fordon som väger över tonnet.

Man skrattar inte när det sker. Det är svårt att se det roliga. Man känner sig jävligt liten.

Det är nog ingen som tror att de kändisar, influencers och journalister som lite snabbt drag iväg ett "Hohoho, kolla cyklister"-tweet eller Facebookinlägg menar att någon ska göra någon cyklist illa på riktigt.

Precis som det nog inte är någon som tror att Donald Trump menar att någon faktiskt ska fysiskt ge sig på journalister när han twittrar ut att journalister är folkets sanna fiende. Men det betyder inte att det bland följarna inte finns någon som tycker att det kanske ändå vore en bra idé.

Och alla vi som cyklat, och i synnerhet vad det verkar de som cyklar på landsväg, har märkt en skillnad senaste fem-tio åren. Det har blivit aggressivare.

En av de saker jag är absolut räddast för i trafiken är motorfordonsförare som använder sitt fordon för att "uppfostra" andra trafikanter. Genom att markera irritation genom att köra nära. Genom att göra "aggressiv väjning" - det vill säga köra snabbt mot korsningen och inte stanna förrän i sista sekund.

För något år sedan blev jag till exempel vittne till det på vägen hem. Det är på Skeppsbron i Stockholm och vi står alla och väntar vid rött ljus. Cykelfältet är fullt med en rätt lång kö, så tre moppar och en cyklist har spillt över i vägbanan.

När det blir grönt hörs plötsligt en tuta bakom mig. Sedan kommer bussen i hög hastighet, kör nära, nära både cyklist och en av mopedisterna. De väljer att väja ut i cykelfältet. Sedan tvingas bussen tvärnita två gånger för att inte köra på mopedisterna. Bussen gungar och rister i sidled. För att sedan tvärtnita igen för att inte köra på två personer ute på övergångsstället.

Tyvärr är actionkameror med vidvinkel fästa i låg höjd värdelösa på att fånga hur jävla otäckt det känns, men så här såg det ut:

Bussföraren pallade helt enkelt inte att några moppar och en cyklist låg och såsade de få hundra meterna fram till rödljuset vid Slussen. Och bestämde sig för att visa det. Med sin buss.

Vi upplever det här mer och mer. Och inte bara vi. Vi läser allt oftare om bilförare som inte bara markerar, utan som faktiskt skadar cyklister. I augusti 2018 var det till exempel en cyklist i Kungsängen som fick ryggen bruten:

Mitti
"Vi stannar till, ser inga bilar och börjar rulla ut på Enköpingsvägen. Jag hamnar som tredje/fjärde cyklist. Efter ca 50-60 meter hör jag en bil bakom som riktigt hänger på tutan”, säger en av dem i förhör.

Berättelserna är förvånansvärt lika, cyklister på vägen, motorfordon kommer upphinnande. Tutar.

Sommaren 2018, samma plats som på vår video ovan:

En man misstänks för dråpförsök efter att ha kört på en cyklist på Skeppsbron med sin bil. Enligt polisen ska bilisten ha tappat humöret när cyklisten markerade sitt missnöje över att denne stod parkerad i cykelbanan.

Eller på S:t Paulsgatan i Stockholm, där det sedan några år inte längre är enkelriktat för cyklister. Men alla vet inte det:

Idag blev jag påkörd på St Paulsgatan av en bilist som med flit rammade mig med motiveringen att jag ska lära mig att inte köra mot enkelriktat.

Och det är många sådana här händelser eller incidenter, där folk i motorfordon bestämmer sig för att uppfostra cyklister. Eller bara vill tvåla till dem.

"Nyss hände det jag aldrig trodde skulle hända - en bilist valde att fysiskt preja mig och min sjuårig son (vi kör lastcykel) vid Djurgårdsbron. En man i mörk BMW hade ingen lust att vänta efter att ha "tvingats" lämna företräde av bilen framför, utan körde in i sidan av cykeln och fortsatte köra medan jag skrek och slog på bilen."

Bilist körde på Carl – med flit:

Aftonbladet

Arg bilist orsakade cykelolycka med flit:

"En irriterad bilist körde om sju landsvägscyklister på träningspass mellan Bockara och Oskarshamn. Han åkte in framför dem – och trampade sedan på bromsen, skriver Barometern.
Två cyklister skadades och fick föras till sjukhus med ambulans."
Göteborgsposten
"Det var strax efter 22:30 som polisen fick in larmet om en trafikolycka i Göteborg. Enligt vittnen på platsen såg det alltså ut som att bilisten kört på cyklisten med flit."

Från Kalmarposten 8 juli 2020:

Kalmarposten
"I går vid 19-tiden var en klunga träningscyklister ute och cyklade i Ljungbyholm då en bil i mycket hög fart körde förbi dem tätt intill. Bilen svängde sedan in framför cyklisterna och tvärnitade, vilket resulterade i att en cyklist kraschade in i bilen. Mannen fick vårdas på akuten för smärta och skador."

Mitt i Nacka, 2017:

Mitt i

Det börjar bli ett mönster. Någon blir arg på grund av verklig eller missuppfattad missgärning från medtrafikant. Men saknar de spärrar som borde styra över vad som är en rimlig reaktion. Känslan av att ha rätt till något - fri väg i det här fallet - är så stark att den vinner över känslan av att de omkring en faktiskt är levande människor. Föräldrar, syskon, vänner.

Foto: Louise Åkerblom, formgivning Susanna Dörlich

Cyklisterna blir fler och tar plats. Det är rimligt att ökad trängsel och nya trafikmönster skapar stress och irritation. Men som vi skrev i ett tidigare inlägg, det är just därför det krävs körkort att köra motorfordon. Därför att de är farliga. Därför att fel använda kan de orsaka enorma skador. Därför insåg man redan i bilismens barndom att förare bör ha en licens för att framföra dem. Så att de får rätt utbildning  att hantera den. Körkort handlar inte främst om trafikregler, det handlar om att se till att trafikanterna förstår vad det innebär att sätta sig bakom ratten. Förstår sina egna begränsningar.

Vi tror som sagt inte att influcencers och kändisar som drar till ett snabbt tweet eller Facebookinlägg menar något illa egentligen. Cyklister är lite roliga, särskilt de som har den där märkliga klädseln och likesen och gillamarkeringarna värmer och skapar fler följare. Och när de når tiotusentals, så ökar risken att någon av dem är en av de där som saknar de där spärrarna. Och då blir det farligt på riktigt. Vi cyklar inte på landsväg, har inte lycra, men det är inte så stor skillnad på landsvägen och i stan tror vi. Vi hade gärna sett åtminstone ett uns ödmjukhet när de som faktiskt är där ute på vägarna av någon anledning inte skrattar. Kanske en vilja att försöka förstå.

Men vi håller inte andan, och det ska vi försöka utveckla i ett senare inlägg.

Toppbild: Kanske den mest spridda bilden som brukar användas för att skämta om cyklister på internet.