Bilen till höger står inte stilla.

I torsdags cyklade jag hem som vanligt. Jag passerade avfarten där Jeanette Trygg kördes ihjäl i höstas och rullade vidare mot påfarten där bilarna kommer upp från Katarinavägen. En stor postlastbil körde först, efter kom en sliten Citroën som saktade ner för att stanna och jag fortsätter rakt fram.  När jag är nästan framför bilen och bilen nästan står helt stilla, upptäcker jag att föraren inte avslutar nersaktandet med att stanna. Samtidigt som mitt framdäck kör in framför hans front ökar han istället hastigheten.  Han siktar helt enkelt på mig. Jag ställde mig upp för att få upp farten och bortsett från ett skrap från baklyktan så lyckades jag hinna undan.

När jag vänder mig om ser jag att tre cyklister redan är framme och knackar på rutan eftersom han blev tvungen att stanna bakom postbilen och därmed fick stanna mitt i cykelfältet. Han ser oerhört arg ut, men vevar inte ner utan trycker sig närmare mot postbilen ut i körbanan.

Att han precis rullat förbi två stora väjningspliktsskyltar hade gått honom helt förbi.

Här ska man väja.

Jag har försökt förstå varför han körde som han gjorde. Antingen hade han missat skyltningen och menade att jag skulle lämna företräde eftersom jag kom från vänster. Fair enough. Förmodligen var han redan inställd på att ogilla cyklister och jag var bara ett bevis på att han hade rätt. Det skulle kunna förklara varför han var så arg.

Eller, så har han missförstått väjningsplikten. Jag har sett på den del forum att det kommer som en överraskning även för bilister att cyklister inte har företräde när de cyklar över övergångsställen. Slutsatsen många verkar dra är att de aldrig behöver lämna företräde för cyklister. Inte ens om det är skyltat.

Oavsett så var han förmodligen övertygad om att han hade rätt att köra först.

Men är inte det naturliga om en cyklist kommer och kör fel framför en att stanna och till exempel tuta?

Hur är man funtad i huvudet om man tycker att ett rimligt sätt att hävda att man har rätt är att köra över en annan människa?

Samma vecka berättar en av mina vänner så här:

Blir man väldigt dum i huvudet av att sitta bakom en ratt, eller väljer man att sitta mycket bakom en ratt för att man är väldigt dum i huvudet? Det undrar jag lite över efter en pratstund med en turistbusschaufför som nyss höll på att klämma ihjäl mig när han svängde över cykelbanan. I stället för det lilla ordet förlåt förklarade han att: ”ni bryter ju hela tiden mot en massa regler …”

Tillsammans med min upplevelse från i torsdags får jag en bild av bilister som redan från början är förbannade på cyklister, eftersom de ju kör mot rött allihop och ändå ”bryter hela tiden mot en massa regler”. Det gör att bilförarna går in i varje trafiksituation, där cyklister finns med, redan laddade med ilska. Och det kan ju vem som helst förstå bäddar för ett dåligt samspel.

Jag har cyklat hela vintern, men det känns som att det är nu när cyklisterna på allvar börjar ta stor plats i trafiken som det här blir ett problem. Jag upplever att jag möter mycket större aggressivitet från bilisterna än under vintermånaderna.

Jag tror inte att bilförarna försöker köra ihjäl cyklister med vilje, men jag tror inte de är vana att samspela med oskyddade trafikanter i vägen. De känner till fotgängare, men de befinner sig huvudsakligen på trottoarer. De känner till andra bilister. Där någonstans tar erfarenheten slut.

Men konsekvenserna ser såklart helt olika ut. Om de blir förbannade på en annan bilist och hävdar sin rätt, så riskerar de plåtskador. Om de hävdar sin rätt mot en cyklist, så riskerar de att döda. Jag tror inte Citroënföraren i torsdags var ute efter att köra över mig. Jag tror inte han hade tänkt igenom det alls. Detsamma gäller busschauffören. De är vana vid andra skyddade trafikanter och de tycker cyklister är jobbiga.

Och ska Stockholm bli en cykelstad i klass med Amsterdam och Köpenhamn så kan det såklart inte fortsätta så. Trafiken kräver att man samspelar. Det gäller såklart alla trafikanter, men i synnerhet de som utgör en direkt fara för sina medmänniskor.