Nu har också Svensk Cykling, alltså branschföreningen för en himla massa cykelorganisationer, uttalat sig om regeringens cykelsatsning i nylagda budgeten.

Och precis som vi är de inne på att att cyklisterna som vanligt mest får smulorna från de rikas bord:

– 300 miljoner är bra, men det ska jämföras med att det beräknas blir 400 miljoner kronor över från årets anslag till stadsmiljöavtalen.

Svensk cykling lyfter att just cykling är svaret på rätt många frågor: Hur vi ska nå miljömålen, hur vi ska möjliggöra corona-säkra persontransporter, hur vi ska få ner buller och utsläpp i städerna. Och konstaterar att staten mest pysslar med läpparnas bekännelse:

Regeringen verkar hålla med oss, åtminstone på pappret. Regeringen vill att andelen som reser med cykel ska öka, men törs inte fatta beslut om ett mål för den ökade cyklingen i Sverige. Och hur ska ökningen gå till när satsningen på andra trafikslag alltid är mångdubbelt större medan cykel får nöja sig med växelpengar?

Vi blir särskilt glada för den här passusen:

Vårt budskap är tydligt. De nationella investeringarna i cykelinfrastruktur måste öka och lagstiftningen som rör cykel behöver moderniseras.

Yes, äntligen lyfter cykelorganisationerna inte bara behovet av cykelinfrastruktur utan också vikten av att modernisera lagstiftningen. Det är ju något vi lyft flera gånger och inte bara för att cykling ska bli mer attraktivt, utan också för att cyklister betalar för den flera decennier utdaderade lagstifningen med sina kroppar och liv.

Vi skrev till exempel för tre år sedan "Oskyddade cyklister betalar högt pris för usla trafikregler"

när en cyklist blev påkörd på en av de många nya cykelöverfarterna som införts. Men där bilisten friades eftersom det i efterhand konstaterades att det inte var någon cykelöverfart alls, och där två olika besked från Transportstyrelsen om vad som gäller, till synes motsa varandra. Domen i hovrätten om cyklisten som kördes ihjäl på en cykelbana, som visade sig inte vara någon cykelbana, men ändå var det, fast inte, visar också på hur det är cyklisterna som med sina liv betalar för den här oviljan från statligt håll att modernisera en urgammal lagstiftning som etablerades i en helt annan tid.

Väjningsplikt råder för korsande (lastbils)trafik på cykelbana, men rätten kallar det för "obevakad cykelpassage" samtidigt som de kallar det "cykelbana". Och introducerar "Varningsskyltar", vad det nu är. Lastbilsföraren frias följaktligen. Och cyklisten betalar för rörigheten med sitt liv.

I våras skrev vi också om den viktigaste förändringen vi anser behövs för att öka framkomlighet, tydlighet och säkerhet för cyklister. Och innan sommaren skrev vi hur kommunerna försöker hantera röran bland vad som gäller, vilket leder till "kreativa" tolkningar och inte minst till onödiga kostnader för skattebetalarna när skyltar måste tas ner och sättas upp flera gånger.

För den som vill plöja det mesta vi skrivit på temat, finns inläggen samlade här.

Regelröra.

Vi har också flera gånger konstaterat att den här frågan, alltså om att vi inte kan fortsätta med en lagstiftning med rötter ur 60-talets bilpolitik, varit politiskt död, men nu äntligen, äntligen verkar drivas av andra än fritidsbloggare.

Läs hela Svensk Cyklings pressmeddelande här:

Fortsatt pyspunka för landets cyklister. Nu krävs rejäla satsningar på cykling i kommande nationell plan för infrastruktur.