De som fram tills för några år sedan kallades "programmerare" har ett begrepp som är rätt träffande: "spagettikod". Vi citerar fritt ur Wikipedia:

Spagettikod är inom datalogin ett nedvärderande men vedertaget uttryck för källkod som använder fasta hopp eller andra förgreningar på ett ostrukturerat sätt. Strukturen gör det svårt att följa programflödet, vilket i sin tur ökar risken för att buggar introduceras och blir svårare att hitta och åtgärda.

I går skrev vi om att när vi satsar på cykling i Sverige så lägger vi till nytt, vi tar mer sällan bort gammalt. Ett exempel vi tog upp var nytillskottet "Cykelgata". Vi skrev:

Var för sig är de inga problem utan är förmodligen bra tillbehör i ett väl fungerande trafiksystem. Den senaste nymodigheten, "cykelgator" finns redan i alla cyklisters föregångsland, Nederländerna, med ungefär samma regler. Men som vi ska återkomma till i nästa inlägg, det finns viktiga skillnader.

Och det tänkte vi alltså nu återkomma till, utifrån datautvecklingens begrepp "spagettikod". För spagettikod är precis vad trafiksystemet för cyklister i Sverige är.

I Nederländerna är "cykelgata" en mindre ingrediens i ett system där man sett över helheten, anpassat reglerna så att de hänger ihop, fungerar tillsammans, är begripliga och där oförutsedda konsekvenser och direkta inkonsekvenser hanterats. Det är utformat så att de ansvariga trafikförvaltarna och politikerna får verktyg att faktiskt styra och prioritera medvetet. "Cykelgata" passar här in som en mindre pusselbit i ett större system.

I Sverige är "cykelgata" tvärtom en pusselbit som liksom slängts ovanpå högen av lösa pusselbitar som ligger huller om buller. Ett system som inte hänger ihop, vilket leder till att det är snårigt, svårbegripligt och inte ger trafikförvaltarna och politikerna verktyg att medvetet skapa en sammanhängande och begriplig trafikmiljö. Något som trafikanterna betalar priset för: i form av otrygga vägar, obegripliga trafikregler och i form av konflikter mellan trafikanterna. Inte minst eftersom cyklister i Sverige nästan alltid är gäster på sina egna vägar.

I Sverige har vi aldrig byggt ett trafiksystem för cyklister. Vi har byggt ett trafiksystem för motortrafik, och sedan har vi på olika sätt försökt hantera cyklisterna. Det betyder väjningsplikt i varenda korsning, det betyder att Trafikverket inte får bygga cykelbanor, annat än i anslutning till "bilvägar". Vi citerar ur Sverigeförhandlingen:

Det framgår av väglagen att en allmän väg ska vara till för allmän samfärdsel. Med allmän samfärdsel har historiskt sett alltid avsetts i första hand motortrafiken, eftersom det var den typen av trafik som kunde sägas vara ”interregional”. Gång- och cykeltrafik ansågs däremot vara av främst lokalt intresse.

I Sverige har cykeln aldrig räknats som ett riktigt trafikslag, och därför har den aldrig omfattats av de ansträngningar som gjorts för resten av trafiken.

Cykeltrafiken ska alltså "hanteras", och det är mot bakgrund av det fenomen som till exempel "Gävleskylten" ska ses, alltså den skylt som sattes upp i Gävle och sedan blev viral. Som kommunen satte upp för att berätta för alla cyklister att de alltid har väjningsplikt (det har de inte). Det är mot den bakgrunden alla kommuners försök att underlätta lite för cyklister, där alla gör på olika sätt och många stoppas av statliga myndigheter ska ses. Det är mot den bakgrunden man ska förstå varför Åklagarmyndigheten känner att det behövs ett särskilt PM för att reda ut vad som egentligen gäller. Det är mot den bakgrunden det faktum att cyklister aldrig omfattades av arbetet med Nollvisionen ska ses. Det är mot den bakgrunden alla märkliga och ofta inkonsekventa väjningsregler ska ses. Eller för all del trafikregler i stort.

Det är för att reglerna har lagts till allteftersom, inte för att skapa ett sammahängande system, utan för att hantera. "Ja, här kan det ju komma cyklister från ingenstans. Vad ska vi göra? Vi skriver en regel om att de har väjningsplikt". Resultatet blir spagettikod. Som Wikipedia skriver: "vilket i sin tur ökar risken för att buggar introduceras och blir svårare att hitta och åtgärda.". Om Trafikförordningen vore ett datorprogram, skulle det krascha flera gånger varje dag. Och det gör det, när fotgängare och cyklister hamnar i konflikt med varandra, när cykelbanor plötsligt far ut i intet, när cyklister kan bli ihjälkörda och förklaringen hittas i att ingen visste vad som egentligen gällde.

När systemet kraschar Foto: Jens Johansson/Twitter

Det är därför vi säger att det inte är konstigt att nästan exakt samma lösning, "cykelgata", kan fungera bra på ett ställe, i Nederländerna, och mindre bra på ett annat, i Sverige.

Och här kommer ett exempel på skillnaden. Det är en genomgång hur man som trafikplanerare gjort för att hålla isär cyklister och motortrafik, utan att det syns eller märks. I ett medvetet skapat system som har större ambitioner än att bara hantera.

Det blir rätt tradigt att hela tiden säga "Nederländerna" när man pratar om cykelplanering. Och allt är säkert inte perfekt där. Men när börjar svenska myndigheter rensa ut och städa och skapa ett eget, svenskt, sammanhängande system? När börjar det arbetet?

Toppbild: Svensk trafiklagstiftning för cyklister Foto: dirrgang/Flickr CC BY 2.0