I Stockholm finns det sedan något år en mediamyt om att det pågår något slags ”cyklistkrig”. Det gör det läskigt att cykla i stan och läskigast är inte sällan andra cyklister. I kommentarsfält, insändare och på både krönike- och ledarplats dyker åsikten upp att Stockholms cykeltrafik är ett krig, inte sällan med en medelålders man i lycra, en ”memil” som huvudskurken. Ibland är det så otäckt att skribenten helt avstår från att cykla i stan. Eftersom folk är så arga i trafiken och kör så farligt och fort.

Jag känner aldrig igen mig i det där. Jag cyklar i Stockholm, snittar enligt min hastighetsmätande mobil 14 km/h, rödljusstopp ej inräknade, cyklar i vanliga kläder och upplever sällan att folk är särskilt arga. Jag har blivit skälld på av en bilist en gång, för att jag ställde mig i cykelboxen och därmed ”trängde mig”. I övrigt tycker jag det går rätt civiliserat till, särskilt med tanke på att Stockholm är Sveriges trafiktätaste stad, ständigt växande och med en cykelinfrastruktur som är rätt usel och definitivt inte hängt med de senaste årens explosionsartade ökning av nya cyklister.

Men när folk börjar cykla i stan så upplevs det ändå som läskigt.

Man kan tro att nyblivna cyklister är ensamma om att vara rädda för att köra i Stockholm. De är de inte. Bilister är det också. Det är så vanligt att det fått ett namn, ”körfobi” eller ”rattskräck”.

Till exempel i den här artikeln i tidningen Mitt i Stockholm, med rubriken ”Linda kan köra – men vågar inte”. Hon säger:

– Tanken på att ge mig ut på Essingeleden är som att bestiga Everest.

Aftonbladet tar också upp problemet. Där berättar Paula att:

– Jag kände obehag inför motorvägar och höga hastigheter, säger Paula Eriksson, 46, som botat sin rattskräck.

Mitt  i Stockholm fortsätter:

Det finns ingen statistik, men körskolor och terapeuter som Lokaltidningen Mitt i pratat med vittnar alla om att problemet är utbrett. De uppskattar att det rör sig om tusentals stockholmare

Tusentals Stockholmare som alltså inte vågar köra bil i stan.

Tidningen Mitt i Stockholm pratade med en körskollärare från Odenplans körskola:

Han tror att körskräcken är särskilt utbredd i Stockholm, där det är mycket trafik och där kollektivtrafiken är välutbyggd. De flesta är rädda för att köra i innerstan, och många upplever att trafiken blivit hetsigare de senaste åren.

Men där rädda potentiella cyklister i huvudsak tycks tycka att problemet är andra trafikanter, tar bilisterna själva på sig skulden. Linda säger:

– Min dotter tror inte att mammor kan köra bil. Det känns jättesunkigt att framstå som ett kvinnligt våp inför henne, säger hon.

Tonny körde lastbil när han plötsligt en dag blev övertygad om att han skulle dö och fick tvärstanna:

Först skämdes han. Hur kunde han vara rädd för att köra bil?

Han som alltid varit stor och stark och klarat allting?

Så, kanske är det inte så stor skillnad mellan att köra bil och köra cykel i Stockholm. Hetsig och intensiv trafik drabbar oss alla i en stad som växer. Men till skillnad från när vi cyklar, så finns hjälp att få för den rädde bilisten:

– Körfobi är lätt att behandla med kognitiv beteendeterapi (KBT). Den räcker ofta med ett fåtal behandlingstillfällen, säger Jennifer Söderdahl, psykolog inom landstinget.

Och det går att få remiss för det hos sin husläkare. Jag vet inte om det också gäller styrskräck?

Och vi andra, vi som cyklar varje dag, vad kan vi göra?  Håll avstånden, anpassa hastigheten, var förlåtande mot andra, ta det lugnt. Le och vinka.

Så kanske fler vågar ta steget upp i sadeln. Det är ju så kul.