Jag är rätt stum i benen efter två dagars jobbpendlande med min Nihola. Nyttoeffekten är lite… obalanserad, när jag kör barn till dagis fyra minuter och sedan resten av vägen till jobbet på trettio. Men det är en mysig känsla att rulla i solskenet upprätt på en bekväm sadel, även om det alltså är lite tyngre än med ”vanlig” cykel.

2015-04-21 12.29.55Parkerad på jobbet för stunden.

Jag är också oerhört nöjd med att det verkar som att trafikljuset vid jobbet som aldrig blir grönt för vanliga cyklar, faktiskt känner av Niholan. Fantastiskt. En mer utförlig post kommer framöver, så idag tänkte jag istället helt kort tipsa om Henrik Ravins bloggpost ”Roadrage och cyklar – en fråga om status”. Där skriver han bland annat att:

Cyklar man mycket råkar man ut för sina medtrafikanters ilska med jämna mellanrum. Det kan bero på att man inte använt ringklockan eller att man använt ringklockan. Att man kört för fort eller för långsamt. Att man cyklat över ett övergångsställe fast det är lagligt, men medtrafikanten vet inte det. Man kan ha varit i vägen på en smal väg, man kan ha varit i vägen på en bred väg. Man kan ha cyklat på kvällen med för stark lampa som bländar eller så har man för dålig lampa.

Vi håller kanske inte med om precis allt, men det är välfunnet och väl värt att läsas.

Tipstack till Joacim Lindbäck/Cykla i Stockholm