Min 10 år gamla montainbike har blivit andracykel. Som ett led i 40-årskrisen har jag nu en ny, snabb cykel: en Corratec C-cross. Nu har jag pendlat på en i cirka två månader och jag har både kört fort och drattat omkull.

”Dåren bakom styret” eller ”Döden bakom styret” eller kanske ”Den beste sykkel”. Kärt norskt cykelmärke har många namn, men min gamla DBS har verkligen slitit ärofyllt. Den har fått ett minimum av underhåll men har fungerat bra ändå. Hjullager och annat har slitits in så pass väl att jag fortfarande rullar förbi de flesta nedför Skanstullsbacken. Men på raksträckorna har det gått trögt.

Jag ska förklara min cykelväg till jobbet. Den är i stort sett spikrak från Tallkrogen in till Götgatsbacken vid Slussen. Först vid Skanstull blir det riktig stadskörning för mig. Alltså var jag ute efter en cykel som snabbt och effektivt kunde ta mig längs dessa småtråkiga raksträckor in till stan. Jag provkörde ett antal hybridcyklar som förvisso var bra, men kändes ganska lika min gamla hoj.

Men så fick jag rådet att testa en cyklocross-variant. Det är en racercykel med bockstyre men den är lite mer rejält tilltagen så att man till exempel kan sätta på dubbdäck och stänkskärmar. Väl ute på provturen tyckte jag den kändes lite smal på något sätt, men när jag märkte att det blåste friskt i håret upptäckte jag att den gick fort som tusan med ganska måttlig ansträngning. Nu började det likna något.

[![](/content/images/2012/09/tunturi.jpg "tunturi")](/content/images/2012/09/tunturi.jpg)Fin-Tunturin. Vacker som en dag, men tyvärr inte lika bra som …
 

Jag hade spanat in en sjukt vacker Tunturi med skivbroms och så Corratec C-cross som hade finessen med extra bromshandtag uppe på styret också. En trivial grej, tyckte jag först. Vid första provturen så var skillnaden inte så stor, men vid runda nummer två så var Corratecen överlägset skönast. Jag slog på stort och handlade sitte-fast-skor (SPD), tillhörande pedaler och ny hjälm också. Jojo.

[![](/content/images/2012/09/corratec.jpg "corratec")](/content/images/2012/09/corratec.jpg)… finfultysken Corratec C-cross. Den här blev det.
 

Såhär två månader senare är jag mycket nöjd med cykeln. Den är lätt – väger knappa tio kilo ren och det märks. Upplevelsen är inte helt olik den jag fick på elcykeln: man kan ligga och slöcykla bakom någon, sedan bestämma sig att köra om. Man kollar över axeln, går ut till vänster, trampar till och svisch, så är man förbi. Jättekul! Den något mer framlutande sittställningen gör också att man lättare ”dyker under” motvinden, men i gengäld kan man lätt känna sig som ett vietnamesiskt hängbuksvin om man glömmer magmusklerna.

[![](/content/images/2012/10/2987480279_33ba7dfe08.jpg "2987480279_33ba7dfe08")](/content/images/2012/10/2987480279_33ba7dfe08.jpg)In med magen, du på Corratecen där. Foto: [be OH Be](http://www.flickr.com/photos/lamzydivey/), Flickr.
 

SPD-pedalerna har tagit ett tag att vänja sig vid. Det första problemet har varit att lyckas klicka i skorna i pedalerna. Man ska trycka framåt-nedåt för att låsa fast dem. Att sedan komma ihåg att klicka ur dem (genom att vrida hälen utåt) innan man ska stanna har fungerat bra hittills, men självklart hände det: två kvarter hemifrån upptäckte jag – för sent – att jag lyckats klicka fast mig oavsiktligt. Tadaaa: SPD-vurpa. Rätt förnedrande och fullkomligt ograciöst. Men jag hann ta emot mig utan skador. Och så här ser det ut på film. Timbeeeer.

När man dock väl sitter fast i pedalerna och hojar på så känns det som om kraften blir mer jämn. Inget ryckande och slitande i pedalerna, utan en mer kontinuerlig kraft. Rätt trevligt.

Förutom en fallfadäs är cykeln ett tyskt precisionsarbete. Växlarna, 20 till antalet, klickar i fort och utan rassel (fattas bara på en ny cykel) genom att man, på racervis, för bromshantaget, eller en liten växelförarpaddel innanför bromshandtaget, inåt. De extra bromshandtagen uppe på styret som jag nämnde i början är otroligt bra i stadstrafik då man kan sitta lite mer upprätt för bättre översikt. I stan brukar jag klicka ur skorna ur pedalerna och vända på de sistnämnda – de är vanliga på ena sidan och SPD på andra.

Annars då – inga nackdelar? Jo, originaldäcken som satt på var helt usla för stadstrafik. De saknade helt och hållet punkteringsskydd vilket ledde till två punkteringar på en vecka. Jag har inte haft punktering sedan 2008 innan dess, tror jag. Numera sitter ett par Schwalbe Marathon med fin reflexrand på sidan och rejält punkteringsskydd på.

[![](/content/images/2012/10/jeroens_corratec.jpg "jeroens_corratec")](/content/images/2012/10/jeroens_corratec.jpg)På plats utanför jobbet. Dubbla lås som sig bör, men den får oftast följa med upp i värmen.
 

I övrigt så la jag ut en bild på den nya cykeln på Facebook och fick en inblick i en för mig ovan värld: den där man tränings- och tävlingscycklar. Kommentarerna handlade om ”när jag skulle ta bort stänkskärmarna” och att jag skulle linda om styret (helt fel med tvåtonat), samt frågor om vilka pedaler jag har. Ovant, helt klart.

I övrigt är jag grymt nöjd med cykeln så här långt. Det ska bli oerhört spännande att testa cykeln i vinter.