Vi brukar alltid skriva spaltmeter om snöröjningen här på Cyklistbloggen. Men trots värsta snökanonen i Stockholm på ”hundra år”, åtminstone så tidigt i november, har vi inte riktigt orkat komma igång med det. Framförallt för att vi upplever att precis alla fattade tidigt att snöröjningen i kungliga huvudstaden havererade totalt redan i onsdags.

[![2016-11-11-08-48-37](/content/images/2016/11/2016-11-11-08.48.37-768x1024.jpg)](/content/images/2016/11/2016-11-11-08.48.37.jpg)Prioriteringar
Och det är ju lite ointressant att driva opinion när alla egentligen är överens. Och vi kan också tycka att åtminstone första dygnet var det rätt förståeligt att det klappade ihop.

Nu börjar det dock dyka upp analyser. Bland annat får Stockholms stads ”feministiska” snöröjning kritik. Den går alltså lite kort ut på att män i större utsträckning än kvinnor tar bilen och att kvinnor i högre utsträckning än män går, cyklar och åker kollektivt. Men gång- cykel- och kollektivtrafiken har inte tidigare varit prioriterad när det gäller snöröjning, utan fokuset har varit på att biltrafiken ska kunna komma fram.

Vi tänker inte ge oss in i den diskussionen. Däremot konstaterar jag att jag i morse, på tredje dagen av snökaoset, fick bära min 3,5-åring till dagis, eftersom 3,5-åringar är usla på att hålla balansen på hårt packad och dåligt snöröjd snö. Och att det är jävligt läskigt att ansvara för en 3,5-åring på armen när man går på vad som i det närmaste kan beskrivas som hårt packad glans-is. Samtidigt som den sedan en månad frickin avstängda korsande vanliga vägen har varit snöröjd och farbar under hela snöstormen och nu var prydligt grusbelagd. Så om den hade varit öppen för fordonstrafik som vanligt hade det gått alldeles utmärkt. Prioriteringar som sagt.

Bilden ovan är från i morse och som här nedan såg det ut samtidigt på Götgatsbacken, prioriterat pendlingsstråk och nästan helt oviktig bilväg:

[![14963282_10207219577395044_5167145820581397595_n](/content/images/2016/11/14963282_10207219577395044_5167145820581397595_n.jpg)](/content/images/2016/11/14963282_10207219577395044_5167145820581397595_n.jpg)Foto: Sheng Li
Cykelvägen går alltså precis vid trottoaren, där snöhögen ligger.

Så, så värst mycket feministisk snöröjning har jag inte sett. Och kan vi kanske döpa om den till ”smart snöröjning” istället, för att inte själva namnet ska bli ett rött skynke för folk?

Vi är partiska, men vi ser samtidigt poänger med att först öppna för kollektivtrafik och utryckningsfordon, därefter för gående och cyklar, och sist för privatbilister. Inte minst utifrån veckans dagispromenader i ömsom decimenterdjup snö, ömsom på glashala isgångvägar. Jag funderar på hur många hundratals extrabesök kommunens sjukhus har fått efter att folk har ramlat när de gått. Brutna lårbenshalsar, armar och ben och skadade huvuden. Kanske kan det vara smart att prioritera att det går att gå säkert? Kanske alldeles särskilt som man samtidigt uppmanar folk att lämna bilen hemma?

Och när det gäller prio för cyklister – en bil som blir stående blir stående. En cyklist som inte längre kommer fram lyfter bara undan cykeln.

screen-shot-11-11-16-at-01-14-pm

På så sätt blir man inte ett hinder för till exempel uttryckningstrafiken som ska fram till nästa fallna fotgängare eller svårt sjuka person. Så vill man bygga vidare på konceptet med ”smart snöröjning”, så bygger man riktiga breda cykelvägar, ser till att snöröja dem på vintern – och sedan låter man ambulanser använda dem när det råder snökanon.

Vi cyklister hjälper gärna till. Eller hur?