I veckan gjorde SVT ett reportage om Stockholms ”nya” cykelpoliser (vi älskar dom och har skrivit massor på bloggen). Men det är en rätt gnällig historia som SVT får ihop:

– Vi har sett ökningen i Stockholm, framförallt vad gäller cykelpendlingen och har sett problemen som kommer med det. Det är många som inte sköter sig både regelmässigt och hur man uppför sig i cykelfältet, säger Fredrik Hellgren.

Yes, Hela vinkeln på inslaget är problemen med cyklingen och hur cykelpolisen ska lösa det. En helt traditionell cykelartikel alltså, komplett enligt mallen med en cyklist som tycker andra cyklister kör som tokar och så fokus på rödljuskörning. Det enda som saknades var något indignerat om hjälmar. Jämför till exempel med när Naturskyddsföreningen intervjuar cykelpoliserna.

Inslaget orsakade förövrigt en liten sociala-medierbävning eftersom det verkar som att polisen påstår att nio av tio cyklister kör mot rött (och rödljuskörande cyklister är ju som vi alla vet det främsta och farligaste trafikproblemet just nu). Efter koll med poliserna ifråga visade det sig handla om ett specifikt rödljus i Stockholm och under den tid som poliserna stod där. Man kan ju här tänka sig att ambitiös journalist hade grävt upp de siffror som faktiskt finns, eftersom rödljuskörande cyklister ju är en av de viktigaste trafikfrågorna i vår tid, men hey, vem orkar. Cyklister liksom, tröökigt.

Läs inslaget på SVT.se, eller se videoklippet här:

Inget nytt under solen alltså. Men, något jag slås av, kanske för att det är SVT, är hur likt den här typen av journalistik är det här klippet:

För er som inte är två hundra år gamla, det handlar om när Siewert Öholm på åttiotalet upptäckte hårdrocken och gjorde ett specialprogram om gruppen W.A.S.P. Denna styggelse som förförde ungdomen och orsakade stora samhällsproblem.

Sse inslaget och låtsas att de pratar om cyklister istället. Då får man i princip cykeljournalistiken som den ser ut idag.

Det här är lite det som Expressens ledare skriver om under rubriken ”Slappa journalister sprider cykelmyter” och det handlar, menar jag, om journalister som inte cyklar som gör sina reportage för en målgrupp som inte heller de cyklar. ”De där cyklisterna” är anslaget och det ser helt annorlunda ut hur bilister, som vi ju alla är, porträtteras.

Eller med som Patrik Kronqvist skriver i Expressen:

En död cyklist är – till skillnad från en bilist – sällan en ”trebarnsmamma” som ”inte hade en chans”. På sin höjd är hon en 45-åring som inte ”bar hjälm” (som om det skulle spela någon roll om man blir överkörd av en svängande lastbil).

Det finns fler exempel. Ett är dagens ledare i SvD där Mats Johansson skriver under rubriken:En ny övermänniska ber inte om ursäkt:

Ärligt talat, börjar de inte bli för många nu? Stadsbilden har förändrats och de försvårar framkomligheten.

Jag tänker förstås på Stockholms cyklister. Inte för att jag har något emot detta transportmedel, red själv en fin röd Crescent i min ungdom till skolan när inte väderleken påbjöd skidor.

<span data-ft="{"tn":"K"}" data-reactid=".t.1:5:1:$comment877177419056604_877186975722315:0.0.$right.0.$left.0.0.1.$comment-body">Det trötta att han slentriangnäller på ”cyklister”, ”börjar de inte bli för många nu?”, med den obligatoriska, ”jag har inget emot cyklister men…”-meningen, några anekdoter och en kort ”jag cyklade själv när jag var ung”. Slappt, oinitierat och generaliserande. Men han ska ha poäng för sin fantastiska bild av moderna cyklister:

I mitt hemkvarter har jag i många år iakttagit cyklister som valt färdväg mot enkelriktat, mot mötande bilar eller på trottoaren, rökande och samtidigt intagande morgonens latte med telning på baksitsen, tjattrande i mobilen.

Eller hur, rökande latteföräldrar i full kareta med mobiler precis varje dag.

<span data-ft="{"tn":"K"}" data-reactid=".t.1:5:1:$comment877177419056604_877186975722315:0.0.$right.0.$left.0.0.1.$comment-body">Stockholm börjar bli alltså trångt, politikerna hinner inte med – såklart det är cyklisternas fel. Miljömuppar allihop. Friska är de också, jävligt provocerande

Skrivet av en som inte cyklar, betraktande de där jobbiga cyklisterna som han inte begriper sig på, skrivet för dem som är som han själv.

Jämför till exempel med Direktpress, som gör en artikel på cyklisternas saknad av klockan på Katarinahissen. Och får massivt medhåll av Stockholms cyklister (mig med, som jag saknar den där klockan som jag använde för att kolla hur jag låg till tidsmässigt på vägen till jobbet).

Det är en liten toksmal fråga, en jävla klocka, men det visar en imponerande kunskap om en yttepyttig detalj som speglar något som många cyklister tänkt på. Jag fick en aha-upplevelse – det är alltså fler som tänkt på att klockan är borta, och jag inser plötsligt att det ovanliga med den här artikeln är att den handlar om något som jag faktiskt känner igen som cyklist.

Så är Direktpress fullt med initierad journalistik som inte gör ryggradsreportagen om fartokiga rödljuskörande memils som utan hjälm kör ihjäl folk i horder på stan. Några exempel värda att läsa: Låt parkeringsvakter punktmarkera olaglig parkering på cykelbanor, Cykelbanan som folk undviker, Skräcksvängen har slagit till igen – cyklisten nära att smälla in i buss.

Samtliga har det gemensamt att den behandlar cyklister som vilket trafikslag som helst, inte som ”dom där”, med frågor som är relevanta också för cyklister. Och som inte generaliserande utpekar cyklister som skurkar.

Mer sånt.

Läs också: När ledarskribenter upptäcker cykling.