Första gången jag hörde uttrycket ”flanörcyklist” var i januari i år. Då handlade det om att kommunen funderade att bygga ytterligare en bro till Djurgården, eftersom den nuvarande håller på att bli för trång för cyklister och fotgängare. Så här stod det i tidningen ”Östermalmsnytt”:

Men ni snabbåkande racercyklister eller cykelpendlare göre er icke besvär. Kanske passande för Kungliga Djurgården ska den nya bron nämligen vara för gående och ”flanörcyklister”. ”Bron bör genom sin utformning erbjuda flanörcyklisten en passage på gångtrafikanternas villkor.”

På gångtrafikanternas villkor, i praktiken alltså en gågata.

Idag på cykelns dag tar Cykelfrämjandet upp handsken. Enligt SVT.se säger de på Cykelns dag att ”flanörcyklister” är den nya trenden bland cyklisterna:

 Extremcyklisterna med snabba cyklar och tajta trikåkläder får mer och mer konkurrens av flanörcyklisterna.

Flanörcyklister? Extremcyklister?

Ett av skälen till att jag började skriva om cykling 2010 var att jag tyckte att just Cykelfrämjandet bara pratade om cykling som ett trevligt helgnöje. Jag jämförde dem i ett inlägg med bilismens organisation, Motormännen:

Jämför hur bilisternas lobbyorganisation, ”Motormännens riksförbund” (jag undrar om de någonsin funderat över det tidsenliga i det där namnet) presenterar sig på nätet och hur cyklisternas ”Cykelfrämjandet” gör det.
Motormännen: ”Motormännen avvisar ny drivmedelsskatt”
Cykelfrämjandet: ”Välkommen till CykelTuristVeckan 2010 på GOTLAND”.

Jag skrev också:

Cykelfrämjandet känns som en kvarleva från en tid då cykel var något tjoigt man åkte på familjeutflykter på landet med. Något slags friskvårds-organisation som mest syftade till att få folk att motionera.

2010 pratades det överhuvudtaget inte om pendlingscykling. I varje fall tyckte jag inte det. Det fanns tävlingscykling, träningscykling och så cykelutflykter på helgerna.

Inte förrän 2011-2012 började det talas om att det fanns folk som faktiskt använde cykeln som ett transportfordon. För att ta sig till och från jobbet, för att handla, för att gå på bio, hälsa på vänner, som ett alternativ till bilen. Och att det ställde helt andra krav på infrastrukturen. Pendlingscyklister fortsätter till exempel ofta att cykla även när det blir höst.

Det verkar som om det höll i två år. 2014 är vi tillbaks till rekreation.

För när Cykelfrämjandet får chansen att prata med SVT på Cykelns dag så lyfter man fram ett ”trendskifte”. Från tävlingsklädda lycrafartmarodörer till… ”flanörcyklister”. De där som i januari skulle cykla på fotgängarnas villkor alltså.

En flanörcyklist utmärks, enligt Cykelfrämjandet av att:

hen inte byter kläder för att cykla, utan cyklar i samma kläder som på jobbet, eller i festkläder – klädseln hänger ihop med resans mål.

Yay. Det är precis jag. Jag byter inte om för att cykla, lika lite som jag har några ”åka buss-kläder”, eller ”köra bil-kläder”.

Men:

Man cyklar inte bara för att komma fram utan även för att uppleva och man får dessutom tid att samla tankarna, säger Lars Strömgren.

Ordet flanera betyder enligt Wikipedia:

Flanerande är en sorts tanklöst och mållöst strosande. Den som flanerar kallas för flanör, vilket kommer från det franska substantivet flâneur i betydelsen ”strosa omkring”.

Enligt Nationalencyklopedin:

Screen Shot 05-10-14 at 02.40 PM

Vandra omkring utan mål alltså. Det är alltså ett ord som Cykelfrämjandet tycker det är bra att använda i sin cyklistlobbyverksamhet.

Seriously. Jag cyklar främst för att komma fram. Att jag väljer att inte köra bil eller åka kommunalt är för att cykeln är billigare, går snabbare, sällan drabbas av förseningar och som bonus får jag frisk luft och daglig motion. Men om cykeln började kosta mer än ett busskort, tog längre tid och ofta drabbades av förseningar, så skulle definitivt inte aldrig så fin utsikt, eller härliga upplevelser, få mig att fortsätta.

Cykeln är ett effektivt transportmedel.

Låt mig vara tydlig: Jag tycker inte det är något fel att cykla som rekreation eller utan mål. Det kan vara fantastiskt fint att cykla planlöst en sommarkväll runt sjön. Men vad händer när man bygger cykelpolitik på det?

Senare i artikeln uttalar sig Joakim Stenberg från Svenska Cykelfabrikant- och Grossistföreningen om syftet med ”Cykelns dag”:

– Vi vill uppmärksamma cyklingen och cykeln som redskap. Kanske sätta lite press på politiker som ska se till att det finns bra cykelvägar, säger Joakim Stenberg

Också Cykelfrämjandets Lars Strömgren är inne på något liknande:

– När fler börjar cykla blir de befintliga cykelvägarna för smala. Det finns mycket kvar att göra! säger Lars Strömgren som själv ska åka till Malmö för att fira Cykelns dag.

Och det har han rätt i. Men det är inget trendbrott 2014. Det var något som hände för flera år sedan. Det är något som de som inte bara nöjescyklar på helgerna i Stockholm redan vet. En vanlig vardag passerar det till exempel 15,000 cyklister på Strömbron i Stockholm. De är fler än bilisterna.

[![Prioriteringar, prioriteringar](/content/images/2012/06/prioriteringar.jpg)](/content/images/2012/06/prioriteringar.jpg)Det har varit trångt länge.
Jag såg alltså ordet ”Flanörcyklist” första gången i januari. Det har börjat dyka upp allt mer.

Jag förutspår att det däremot är en trend. Vi kommer se mer av ordet ”flanörcyklist”.

För det är bra för dem som inte vill att cykling tar mer plats i stan att ”cyklister” begränsas till två tydliga kategorier, ”memilen” och ”flanörcyklisten”.

Förståelsen för ”memils” är oerhört låg, som vi skrivit massor av gånger är det den schablonbild som alltid, alltid, används när cyklister ska beskrivas. Den lycraklädde manliga medelålders cyklisten på en cykel som kostar lika mycket som en riktigt billig skrotbil och som bara vill köra i racerfart.

Det ställs alltså mot ”flanörcyklisten”. Flanörcyklisten som alltså cyklar för den fina upplevelsens skull och lätt kan cykla över den nya Djurgårdsbron på fotgängarnas villkor.

När krav kommer på bättre infrastruktur kommer begreppet användas emot dem som vill ha bra framkomlighet och välskötta cykelbanor: ”Det går inte att racercykla på sin dyra supercykel genom stan. Här får man flanörcykla och anpassa sig”.

När det poängteras att det är stor trängsel i stan, men att det inte gäller alla trafikanter: ”Det går inte att cykla hur fort som helst i en trång stad. I stan flanörcyklar man”.

2010 skrev jag:

För mig är cykeln inget tillfälligt helgnöje, det är mitt huvudsakliga transportmedel till och från mitt arbete året runt. Jag vill kunna cykla säkert och snabbt. Jag vill cykla i en miljö där de trafikansvariga förstår detta och hanterar min trafiksituation därefter. Egentligen samma sak som bilister kräver – och får. Jag vill ha samma snöröjning som bilarna får, samma tydlighet när det är vägarbeten. Jag vill ha cykelbanor som målas om och lagas regelbundet. Jag vill ha bevakade övergångställen längs hela min cykelväg. Jag vill ha cykelbanor som faktiskt hänger ihop och inte plötsligt försvinner mitt mellan två filer.

Och vi är tillbaks för fyra år sedan. Tillbaks till rekreation. Jag tycker det är synd att Cykelfrämjandet bidrar till det.