Vi har på Cyklistbloggen flera gånger pratat om att ökad och förbättrad cykling inte bara kräver bättre trafikmiljö för cyklister, förändring av trafikförordningen, utan också att det krävs en mental förändring hos folk: att börja se på cyklister och cykelvägar som riktig trafik och som riktiga trafikanter. Vi skrev tidigt i vår blogghistoria om hur olika vägar har olika status (läs till exempel Cyklister utmanar bilden av vem som får plats i trafiken från 2011) och hur det påverkar hur trafikanter ser på omgivningen.

Nu tänkte vi därför djupdyka i ett enda kommentarsfält för att visa hur den här mentala inställningen påverkar hur trafikanter ser på varandra i allmänhet och på cyklister i synnerhet.

Det handlar om Norrköpings kommun som nu planerar för införandet av cykelöverfarter. Cykelöverfarter är alltså platser där cykelvägar korsar andra vägar och den korsande trafiken har väjningsplikt.

Norrköping har inte haft några sådana tidigare, det här är alltså första gången cykelbanor får högre framkomlighetsprioritet än "vanliga" vägar. Därför kan det vara intressant att se på hur nyheten tas emot. Hur reagerar folk i allmänhet?

Norrköping gjorde en 20 sekunder lång väldigt enkel förklaringsfilm för att alla skulle vara med, komplett med färglada figurer och postade på Facebook:

Som allt på Facebook så kom videon med ett kommentarsfält, som i skrivande stund har över 150 kommentarer - vilket får sägas vara rätt mycket för en i praktiken egentligen liten nyhet.

Men vi börjar med själva nyheten, ändringen, införandet av cykelövefarter. Och vi ber om ursäkt för att vi är kanske onödigt grundliga, blir det för mycket bakgrund hoppa ner till "Och Norrköping postade på Facebook" nedan!

Bakgrund: Vad är det här med väjningsplikt för cyklister?

I sak är det här som alla förstår inga konstigheter: väjningsplikten är en av grunderna för samspelet i trafiken, att alla inte kan köra samtidigt, utan någon måste stanna och släppa fram.

Historiskt har väjningsplikten varit ett av verktygen trafikplanerare använt för att prioritera trafiken: Till exempel genom att göra vissa vägar till "Huvudleder" och därmed öka framkomligheten. På en huvudled har all korsande trafik väjningsplikt, eftersom huvudleden har högre prioritet.

Huvudled

Här ser vi till exempel Klostergatan i Jönköping som är uppmärkt som huvudled. Korsande trafik har här alltså väjningsplikt:

Syftet är helt enkelt att låta vissa vägar ha högre framkomlighet än andra, så att trafiken flyter på så smidigt som möjligt. Det här brukar i regel inte vara några konstigheter för folk.

Men det här är inte lika vanligt när det gäller de cykelvägar som kallas cykelbanor, eftersom det tidigare inte funnits några liknande verktyg för trafikplanerare som vill prioritera trafiken på cykelbanan. Alls faktiskt.

Det har helt enkelt inte gått att ge cykelbanor prioritet vare sig i förhållande till andra cykelbanor, eller i förhållande till andra vägar. Det här har vi skrivit spaltmeter om (tex här från 2018, eller här): hur kommuner kan lägga miljoner på fina "cykelbanemotorvägar/autostrador/snabbcykelväger", kärt barn har haft många namn, men det har räckt med att de behöver korsa minsta grusbelagda sidgata för att de snabbt ska få lägsta prio.

Det går att säga mycket om cykelöverfarter (tex här från 2017), men de är faktiskt ett sådant verktyg. Genom att bygga en cykelöverfart så får korsande trafik väjningsplikt. Precis som på en huvudled alltså. Cykelbanan blir prioriterad för att få högre framkomlighet.

Och Norrköping postade på Facebook

Tillbaks till Norrköping som postade en video om att de nu ska införa cykelöverfarter. I skrivande stund har inlägget över 150 kommentarer och det ökar fortfarande. Och det är en ren studie i hur svårt det är att greppa det här. Att cykelbanor också är vägar. Att de plötsligt får prioritet före andra vägar.

Och vi tänkte ta några, pixlade, exempel för att visa vad vi menar. Håll nu i huvudet att det alltså handlar om en huvudled för cyklister, där korsande trafik har väjningsplikt - precis som på "riktiga" huvudleder. Det enda som hänt är alltså att trafiken på cykelbanan har fått högre prioritet än den korsande trafiken vid några korsningsplunkter. Inget mer. Jättevanligt förekommande i svensk trafik.

"Det behövs någon typ av vägbump eller liknande som tvingar cyklisten att sakta ner farten innan övergången. Sitter man i bil, skannar av båda sidor hinner man konstatera att det är tomt och ok att fortsätta. Men från ingenstans swishar plötsligt en cyklist över framför bilen i väldigt hög fart.. Man får tvärnita! (har råkat ut för samma sak med joggare"  

Hur tror ni den här bilisten ser på sin väg och den korsande vägen? I jämförelsen med begreppet "huvudled", tror ni bilisten tänker att det är hon eller cyklisten som är på en "huvudled"?

Vi är rätt övertygade om att det är det förra. Hon tänker att hon kommer på en bilväg, och att korsande cyklister kommer från "ingenstans". Därför är det rimligt att tänka sig att det är den vägen som borde ha vägbulor, inte hennes. Att det ur cyklistens synvinkel är hon som kommer "från ingenstans" finns inte med överhuvudtaget. Cyklisterna korsar ju en väg! Det hörs ju "cykelöverfart".

"Jag tycker inte om att cyklister har företräde vid södra promenaden. De kommer i full fart och är omöjliga att se förrän man kommer fram. Vore bättre att ha en sån där järnvägsövergång. Tre stålstaket som måste passeras för att de inte ska cykla där i full fart."

Inte förrän man kommer fram ser man cyklisterna. Varför är det viktigt? Jo, för att det betyder att man rätt sent får klart för sig om man kan köra på som vanligt, eller om man måste bromsa. Vilket i sin tur betyder att man måste sakta ner tidigare, kanske "i onödan". Framkomligheten minskar.

Att samma gäller för cyklisterna, alltså att biltrafiken kommer i "full fart" och är omöjliga att se innan man kommer fram, är inte alltid lika självklart. Inte heller att cyklisters "full fart" sällan handlar om hastigheter över 25 km/h och allt det med att 30 km/h i biltrafik anses som lågt.

Eller att man på huvudleder i biltrafiken kan tillåta hastigheter upp mot 70-80 km/h utan att någon reagerar med att de "kommer i full fart".

Det är den här mentala bilden av trafiken vi menar: att världen helt enkelt består av "vägar" och "annat". Och här upplever man alltså att det där "annat", plötsligt har fått något slags företräde. Och att det är  konstigt eftersom vägen, den bilisten färdas på, ju fortsätter - det är cyklisterna som kommer ut på vägen, inte bilisten som kommer ut på cykelvägen.

Det är så djupt rotat att det även som cyklist kan vara svårt att i exempel som de här, tänka på annat sätt. Att tänka att "vägen" är cykelbanan. Att det kan vara den prioriterade vägen, huvudleden.  

Det här är inte så konstigt. Sedan minst 60-talet, förmodligen längre, har cykelvägar i Sverige behandlats som något som inte har med övrig trafik att göra. Cykelbanor tar slut där de möter väg, utan markeringar räknas det som en "utfart", inte som en korsning. Vi ska inte repetera det, ni som följt Cyklistbloggen vet att vi dragit det miljoner gånger.

Sveriges kommuner, polis och trafikanter har också varit duktiga på att måla ut cyklister som de som alltid ska väja, även när det inte stämmer. Faktum är att just Norrköping gjorde det för bara något år sedan:

Foto: Magnus/Twitter

Om det här istället hade gällt vanliga "bilvägar", där kommunen bestämt att göra om en av dem till huvudled, hade ingen höjt några ögonbryn alls.

Tillbaks till kommentarsfältet:

"När jag gick i lågstadiet fick vi lära oss reglerna för fotgängare och cyklister. Istället för att de halvvuxna och vuxna cyklisterna lär sig normala trafikregler så uppmuntrar man dem istället att göra fel genom att göra detta "käcka" undantag från trafikreglerna. Fel sätt att lösa problemet på, enligt min mening! Nästa steg är väl att kommunen river bilisternas p-böter om vi felparkerat tillräckligt många gånger? Dumheten är gränslös".

Mentala bilder. Väjningsplikt för bilister mot cyklister är "fel". Det är så konstigt att det faktiskt upplevs som ett undantag från trafikreglerna, ett avsteg från "normala" trafikregler. Eller till och med ett brott mot dem.

Fundera över hur djupt rotad inställningen kring cykeltrafiken är hos de här bilisterna.

"Norrköpings kommun generellt håller jag med dig, men i just detta fallet skulle det vara säkrare för cyklisten att hen har väjningsplikt. Jag kör här ofta och vet hur dålig sikten är men en obekant förare känner inte till detta. Därför tycker jag att det är fel med väjning för cykel i just denna passage."

Bara just här alltså. Men det här är en viktig poäng. Det finns platser i trafiken där sikten kan vara dålig och omständigheterna sådana att det kan vara svårt att upptäcka varandra i tid. Vid vanliga huvudleder brukar man därför komplettera väjningsplikten med stopplikt. Det är klart, här skulle det drabba korsande biltrafik som skulle behöva stanna helt. Men är man uppriktig med att vilja göra det säkrare för cyklisterna så är det ju inget problem. Av någon anledning har vi dock aldrig sett någon bilist föreslå den lösningen.

"Tror vi vet vad som gäller mig som bilist, men vad om cyklistens skyldigheter? Eller är det kanske så att cyklister nu får "fria gatan" och kan göra som dom vill (har varit så hittills också, men nu med lagens goda minne...). Skulle kanske vara på sin plats att kommunen upplyser cyklisterna också! Pluss att cykelöverfart gäller bara där det är skyltat, inte plötsligt överallt!"

Och det blir såklart anarki om cyklister får "fria gatan". Plus att cykelöverfart inte gäller plötsligt över allt. Det instinktiva motståndet är stort. Med några cykelöverfarter kan cyklister göra som de vill "men nu med lagens goda minne". Det vill säga, få lite bättre framkomlighet här och var.

Den mentala bilden måste förändras

Om cykel ska bli ett transportsätt måste det här såklart ändras. Ryggradsreaktionen när en cykelväg prioriteras för högre framkomlighet kan inte vara att det måste sättas upp hinder för dem då eller att detta är ett avsteg från "normala" trafikregler. Den mentala bilden av cykelvägen måste vara just det: en bild av en riktig väg, där riktiga trafikanter färdas. Som kan prioriteras upp, eller för all del ner om annan väg bedöms behöva högre framkomlighet.

För det krävs det att trafikreglerna utformas så, att kommuner, polis och andra myndigheter slutar sprida myter om vad som gäller - och att cykelvägarna utformas tydligare, bättre och begripligare. Så att folk, både cyklister och andra, får en rimlig chans att förstå att vägar är vägar, inget annat.

Ett första steg vore att helt ta bort begreppet "cykelbana" och kalla det för vad det är: en väg. Och att ge trafikplanerarna fler verktyg än cykelöverfarter för att reglera interaktionerna mellan de olika trafikanttyperna.

Och ett andra steg vore att inte kalla korsningar för "överfarter" eller "passager". Så länge det är en "överfart" så fortsätter man sprida bilden av trafikanter som kommer från "ingenstans" och far ut i "full fart" "över" vägen. Kalla det för vad det är, korsningar.

Men det har vi ältat så många gånger, så vi stannar där. Och landar i den här betraktelsen. Vi håller med om grundbudskapet, Omsorg-varsamhet-hänsyn.

Från alla inblandade.