Jag skrev en kommentar till förra inlägget, som blev så lång att jag kände att den passade i ett eget inlägg:

När man talar om ”Motorväg” pratar man ofta om en väg med minst två fält i vardera riktning, helt separerade av en mittremsa. Alltid planskilda korsningar och få av- och påfarter. Hög hastighet. Något som man använder för att snabbt ta sig långa sträckor.

I innerstan behöver många människor komma till många olika platser – därför måste anslutningarna vara många till vägen. Det gör det svårt med fysisk indelning mellan de bägge körriktningarna, och att alltid ha planskilda korsningar.

De är därför i princip irrelevanta i en tätortsmiljö.

[![Passar dåligt i innerstan. By Holger.Ellgaard (Own work) [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons](/content/images/2013/07/1024px-Uppsalavägen_2010.jpg)](/content/images/2013/07/1024px-Uppsalavägen_2010.jpg)Passar dåligt i innerstan. By Holger.Ellgaard (Own work) [[CC-BY-SA-3.0](http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0))], via Wikimedia Commons
Däremot är behovet av raka, välplanerade och breda vägar lika stort för cyklar som för bilar. Historiskt har det varit få problem med att tillgodose privatbilisternas behov. Idag har de (eller vi, jag kör bil också) breda, raka fina vägar i innerstan, med välfungerande trafikljus och konskevent genomförda lösningar som gör dem lätt att förstå och förutse.

När jag kör bil i innerstan är vägbanan aldrig smalare än mitt fordon, jag behöver sällan runda fasta hinder i vägen, som till exempel planterade träd, lyktstolpar, busshållplatser, eller vara beredd på att vägen plötsligt försvinner helt.

Det ”vi” cyklister pratar om är att komma ikapp, inte att innerstan ska jämnas med marken för att skapa en autostrada som bara passerar genom stan. Det vet såklart trafikborgarrådet, men hon vet också att det kostar.

Dels kostar det pengar: tex kan det handla om att man faktiskt måste flytta på träd och planteringar.

Dels har det ett politiskt pris, när det handlar om att någon måste flytta på sig.

Idag tror jag de styrande upplever att de har ”råd” med det politiska priset att flytta på en sak: parkerade bilar längs gatorna, för att ge plats åt i första hand kollektivtrafik, i andra hand cyklister.

Ett skäl till att de tror att deras väljare inte kommer straffa dem för det är eftersom det byggs ersättningsparkeringar. ”Vi tar visserligen era parkeringsplatser på gatan, men ni får nya underjordiska garage istället”.

https://www.cyklistbloggen.se/2011/10/143-miljoner-per-ar-till-cykling/

http://www.fastighetssverige.se/artikel/stockholmsk-storsatsning-r-npa-underjordiska-garage-6863/

Eller för all del på skolgårdar.

I praktiken handlar alltså prioriteringen inte om att ta bort utrymme, utan att förflytta det.

Jag tror att de upplever att det finns förståelse för att ge plats åt kollektivtrafiken. Därför kommer vi se många insatser för att ge plats åt bussar.

Däremot är jag mer tveksam till om de vågar ”betala” politiskt för att ta från privatbilismen rakt av i innerstan. Det vill säga, plocka bort vägbana för privatbilister och bygga om till cykelbanor. Eller smala av bilfält för att kunna räta upp cykelbanor som går i slalom.  Därför tror jag vi kommer se många utspel om att ”de satsar på cykeltrafiken”, med exempel på satsningar i närförorterna och i förorterna istället. Där är det inte lika kostsamt att vara generös med plats, eftersom ytorna är större. Man kan helt enkelt lättare ge alla vad de vill ha.

Och jag tror vi kommer se fler utspel om att cyklister måste lära sig att anpassa sin fart och visa tolerans (samtidigt som man slänger in ”det gäller alla, även bilister och busschaufförer”, även om de,vi, redan har fina gator) . Eftersom alternativet är att på riktigt ta från privatbilisterna. Och för det tror jag det saknas politisk kraft i Stadshuset

Men vi får se.