Vi skrev för ett tag sedan ett inlägg om korsningar - den situation som är absolut farligast för cyklister. Där skrev vi hur svensk trafiksäkerhetspolitik ofta inte ens identifierar alla korsningar som just korsningar.  


Läs också: Vi måste prata om korsningar.

Lagstiftningen är skriven så att även det mest prioriterade "pendelstråk", "cykelmotorväg", eller "supercykelväg", när den korsar annan trafik räknas som vilken liten garageutfart som helst. Men inte ens när ansvaret är delat, tycker alla det är så viktigt att göra det tydligt. Tvärtom.

”Den största gruppen av dödsfall kunde identifieras som olycka med motorfordon i korsning i tätbebyggt område” Källa: Forskning.se, april 2017
”Merparten, 55,2% av skadefallen i olycka mellan cyklist och motorfordon sker i korsning, tämligen jämnt fördelat på överfart och övrig korsning” Källa: VTI

Ett annat problem sätter Tomas Wallgren snyggt fokus på. Det här är det nyligen ombyggda området Roslags Näsby i Täby utanför Stockholm - men det skulle kunna vara nästan vilken plats som helst. Här korsar man som cyklist vägbanan på en cykelpassage. Den ser ut så här:

Foto: Tomas Wallgren

En klassisk cykelpassage, med kantsänkning, "sockerbitar" och refug-indelning. En rätt tydlig korsning - om man kommer på cykel. Här kommer alltså fordonstrafik i bägge riktningar från fyra håll. Det blir inte så mycket mer korsning i trafiken än så.

Så här ser den ut för biltrafiken:

Foto: Tomas Wallgren

Tomas skriver så här på Twitter:

Undrar hur det uppfattas när man närmar sig som exempelvis bilist. Spontant känns det som att där borta finns inget särskilt.  Vettigt?

Vi kan inte annat än hålla med. Det finns inget tydligt som indikerar att här kan det komma korsande trafik alls. Den här platsen är på intet sätt unik - vana cyklister vet att det ofta ser ut precis så här. Och det sätter ju den där olycksstatistiken i blixtbelysning. Det är när cykeltrafiken korsar annan trafik som det blir farligt. I Sverige har vi löst det genom att låtsas om att det inte är någon korsning alls. Vi skrev så här i vårt tidigare inlägg:

I Sverige bygger man trafiksäkerheten för cyklister i korsningssituationer på två outtalade principer, menar vi. Den första är att cyklister får ta ansvar för den.

Och vi vet inte om det kan bli så mycket tydligare än i de här två bilderna. Två vägar, en rejält tilltagen, bred, dubbelriktad cykelväg korsar en dito allmän väg. Men de trafikanter som utgör faran, bilförarna, får ingen som helst indikation på att något händer överhuvudtaget. Bara att köra på.

Inte så konstigt att olycksstatistiken ser ut som den gör.