Som cyklister är vi inte alltid vana vid att stå i kö. Som cyklist kommer man nästan alltid fram. Men ibland tjockar det på så mycket att kö faktiskt uppstår.

Här är korsningen vid Kungsträdgården/Strömbron i morse. En plats där ena halvan av alla cyklister från söderhållet åker till vänster längs Kungsträdgården och andra hälften svänger höger mot Stallgatan. Det ska erkännas att det är en grovt underdimensionerad plats. Men så fullt som det var i morse har jag sällan varit med om.

Så här såg det ut. Grön och blå pil visar de olika körriktningarna. Som ni ser är ”magasinet” för väntande cyklister till vänster redan fullt.

Kungstr--dg--rden-1

Det fyllde på lite till och nu började cyklister som ändå ville rakt fram att lyfta sina cyklar upp på trottoaren för att ta sig förbi. Helt rimligt och en av fördelarna framför att stå i kö med bil:

Kungstr--dg--rden-2

Men sedan blir det helt fullt. Tvärstopp. Och det är ju nu ”några cyklar” blir till ”kö”. Och här någonstans blev verkligheten knepig för några av de cyklister som kom åkande.

Kungstr--dg--rden-3

Därför en kort beskrivning av fenomenet ”kö” i sammanhanget:Det innebär att körbanan är full av fordon som inte kan ta vägen någonstans och därför måste man vänta på sin tur. Alltså tills det som orsakar kön försvinner. I det här fallet att cyklister som ska vänster får grönt ljus. När det gröna ljuset väl lyser försvinner kön och allt blir som vanligt igen.

Glasklart

Not. För det här funkade inte riktigt i morse. En cyklist var så övertygad om att cyklisterna som stod och väntade skulle gå upp i rök att han i förhållandevis makligt tempo körde rätt in i en kvinna som stod och väntade. På riktigt alltså, han tänkte att det var en bra idé för att få komma fram. En annan cyklist försökte fysiskt pressa sig mellan cyklarna för att sedan fastna någonstans i mitten. En tredje cyklist började rya högt mot de cyklister som av slumpen hamnat närmast framför honom, med innebörden att de skulle ge fan i att stå i hans cykelväg. Hårda ord flög, samtidigt som det röda ljuset blev grönt och han istället sinkades av att tvingas avsluta meningen. Man vill ju inte vara oartig liksom och sluta skälla på någon mitt i en mening bara för att trafiken plötsligt börjar rulla.

Det hela blev rätt tråkigt.

Vi fattar att det här är en ovan situation för oss cyklister. Det går ju alltid att komma fram eller hur? Men de där cyklisterna som stod ivägen för dig i morse gjorde det inte av illvilja. De gjorde det för att det var ”kö”, alltså att någonting hindrade dem från att bara försvinna. Och även om de alltså står vid ett rödljus som du egentligen inte skulle behöva bry dig om eftersom du skulle rakt fram, så betyder det inte att du kan braka på som inget hade hänt. De får stå där. Det är kö.

Men till skillnad från morgonrusningen längs Stadsgårds- och Essingeleden behöver man som cyklist inte oroa sig. Så fort det blir grönt blir det tomt igen. Ta bara ett djupt andetag.

Och le och vinka. Så blir dagen mycket bättre.