Jag har tidigare gnällt på riktat välformulerad kritik mot Örebros nya huvudcykelstråk. Eller för att vara riktigt precis, mot den brandgula färg de valt som kantmarkering (läs mer här), som jag tyckte var ett exempel på hur cykelvägar har så låg status i Sverige att man kan hitta på helt egna utseenden på dem.

Något som de däremot lyckas med är att höja cykelvägars status i förhållande till andra vägar. Det har de gjort genom att göra hela huvudcykelstråket **obrutet. **Jag ska återkomma till vad det betyder.

[![Oxhagenleden Örebro](/content/images/2013/09/Oxhagenleden-Örebro.jpg "Oxhagenleden Örebro")](/content/images/2013/09/Oxhagenleden-Örebro.jpg)Oxhagenleden Örebro Foto: Fredrik Roos /Twitter
Jag har alltid varit fascinerad över hur både språk och utformning styrt hur vi ser på vilka vägar som är viktigast. [I ett inlägg från 2011 skrev jag](https://www.cyklistbloggen.se/2011/12/ar-alla-bilister-feta-puckon-om-ratten-till-vag/):

Vi tänker oftast på övergångsställen som något som går över en väg, bilvägen. Via övergångsstället korsar fotgängarna en väg. Fotgängarna kommer till vägen och stör en annars obruten framfart – för bilarna.

Det är så självklart att man för det mesta inte ens tänker på det. Det heter ju ”Övergångsställe” och ”Cykelöverfart”. Fotgängare och cyklister ska över vägen. Självklart. Som fotgängare och cyklist är man gäst på någon annans väg.

Det betyder att fotgängare kan få kritik för att de ”bara går, utan att se sig för” och att cyklisterna kan ”plötsligt dyka upp i hög fart”.  Man ska se sig för innan man går över vägen. Bilarna däremot åker inte över någon väg, de åker ju på den.

Men:

lika ofta, om inte oftare, handlar övergångsställen om två vägar som möts och korsas. Precis som vilken fyrvägskorsning som helst alltså.

Har man två vägar, en gång- eller cykelväg, som möter en annan väg, bilvägen, så finns det inget självskrivet som säger att det är fotgängarna och cyklisterna som korsar en väg och ska ta sig över till andra sidan. Det är i lika stor utsträckning fråga om bilister som korsar en gång- eller cykelväg. Eller två vägar som korsas helt enkelt. Men vägarna har olika status.

[![5951167508_cc4482314d_z](/content/images/2013/12/5951167508_cc4482314d_z.jpg)](/content/images/2013/12/5951167508_cc4482314d_z.jpg)**Vilken väg korsar vilken**? (foto ”[Ikea’s store in Malmö](http://www.flickr.com/photos/sigfridlundberg/5951167508/)” [Sigfrid Lundberg](http://www.flickr.com/photos/sigfridlundberg/)/Flickr [CC BY-SA 2.0](http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0/deed.en))
I Sverige har det traditionellt varit så att utformningen alltid stött uppfattningen att man som oskyddad trafikant är den som korsar.  Som fotgängare och cyklist tar man sig ner från en trottoarkant när man ska över vägen. Det känns i kroppen att man ger sig in på någon annans väg.

Men det måste inte vara så.

I Örebro har de alltså valt att göra hela huvudcykelstråket obrutet. Det betyder att korsningarna är utformade så att kantlinjer och material på vägen går rätt över bilvägarna, obrutet. Det betyder att det plötsligt inte längre är cyklisterna som korsar bilvägen, utan bilvägen som korsar cykelvägen. Och därmed ska plötsligt bilisterna väja och inte cyklisterna.

Det här höjer cykelvägens status och bryter mot den gamla traditionen av att oskyddade trafikanter alltid är de som ”dyker upp” i bilisternas körbana.

Vilket för cyklister såklart är fantastiskt.

Men det bör också på sikt vara positivt för trafiksäkerheten. När det plötsligt är den farliga parten – bilen – som ska se sig för, som måste ha i huvudet att ”det är jag som korsar någon annans väg”, så innebär det ett betydligt större krav på uppmärksamhet och koll på farten än tidigare. Det går inte längre att säga ”cyklisten dök plötsligt upp” eller ”fotgängarna går bara rakt ut utan att se sig för”.

Och det tror jag är oerhört bra för trafiksäkerheten. Heja Örebro!