Vi har skrivit om cyklisthat tidigare här på bloggen. Rätt mycket. På sociala medier följer det ungefär samma mönster, random twittrare skriver att hen hatar/vill döda/utrota/fälla/köra över cyklist, får mothugg, I nio fall av tio slutar det med att hen kontrar med att cyklister inte har någon humor alternativt är världens mest lättkränkta ”folkgrupp”.

För några somrar sedan var det så intensivt att det togs upp i media och tidigare i höstas fick polisen gå ut och säga till folk i kommentarsfältet där det stod om Malin Blom som blivit nermejad av en bilist på Stadsgårdsleden.

Screen-Shot-12-06-15-at-08.05-PM-1 Expressen.se

Det finns folk som är dumma i huvudet.  Så är det, det får man lära sig leva med.

Screen-Shot-12-06-15-at-06.22-PM-1 Nyheter24 (rubriken har sedan dess ändrats efter påpekande)

Det är värre när journalister gör det. Dels har de faktiskt betalt, dels får de otroligt mycket större spridning.

Screen-Shot-12-06-15-at-06.45-PM-1

Deras tweets och artiklar sprids och trissar upp hatet. De drar ofelbart med sig en svans av folk som fyller på med hot. 
Den som vill ha smakprov kan följa twitterkontot Cyklisthat

CRIvE9iWsAAXWbq-1 Sparka spandexflane rätt i sidan när fanskapet kommer farandes. Metro.se

Och när cyklister svarar, blir det material till nästa ledare/krönika: cyklister har ingen humor, alternativt är världens mest lättkränkta grupp.

Screen-Shot-12-06-15-at-06.51-PM-1

Screen-Shot-12-06-15-at-06.24-PM-001

Grejen är att nidbilden av en cyklist i storstäderna oftast är den av en priviligierad vit man i 40-årsåldern som av ”livstilsskäl” väljer att cykla i hög fart, inte sällan iklädd lycrakläder. En bortskämd, PK, man som tror sig lite förmer än andra.

Och han har ingen som helst humor. Det är ju bara på skämt. Man får hacka i sig lite.

Man skulle kunna argumentera för att det finns massor av olika typer av cyklister, unga, gamla, kvinnor, män. Och så vidare. Cyklister förenas egentligen bara av att de för stunden råkar befinna sig på en cykel.

Inte en förtryckt grupp

Men, nej, cyklister i allmänhet är inte särskilt förtryckta. Tvärtom talas det rätt mycket om att satsa just på cyklism de senaste åren (även om kanske inte alla håller med om att det faktiskt leder till något konkret). Det går bättre för cykling i Sverige än någonsin och i Stockholm går det extremt bra, med ständigt nya rekordmängder cyklister på gatorna.

Vi är inte förtryckta.

Däremot är vi utsatta. Man är inte så jävla kaxig när man sitter oskyddad på en tvåhjuling och har har tung trafik bara några centimeter från sig.

Jag tror de flesta Stockholmscyklister varit med om att blivit prejade eller farligt passerade av trafikanter med uselt trafikomdöme. Det är en jävligt otäck upplevelse.

Och jag är ju inte bara en priviligierad fyrtioårig man. Jag är också make, och pappa till tre döttrar, två, sex och tio år gamla. Jag vill komma hem till dem hel och ren. De vill att jag ska komma hem levande.

Screen-Shot-12-07-15-at-06.55-AM

Jag cyklar i trafiken varje dag året runt. Det ökar risken rejält för att jag ska stöta på någon av alla de trafikanter som fyller kommentarsfälten med sitt hat och som läst krigsrubrik från journalist som kände för att säga något om cyklister i morgontidningen.

Och det krävs inte särskilt mycket. Det krävs bara att jag hamnar framför en enda cyklisthatande, stressad bilist som inte fått sitt morgonkaffe än och som plötsligt känner att hen ska ”visa cyklistjävlarna” för att det ska bli livsfarligt för mig. Marginalerna är otroligt små och det är lätt att göra en felbedömning när man kör i femtio kilometer i timmen i ett fordon som väger över tonnet.

Man skrattar inte när det sker. Det är svårt att se det roliga. Man känner sig jävligt liten.

Screen-Shot-12-06-15-at-06.47-PM

Den här känslan av litenhet kan vara svår att förstå om man inte cyklar själv. En liknelse kan därför vara med att ställa sig på en tunnelbaneperrong med ryggen mot tågen. På den vita randen närmast spåret börjar man sedan springa när man hör tåget närma sig.

Spring-i-tunnelbanan Spring i det röda området.

Sen springer man där när tåget kommer inbrakande bakom en. Ungefär så kan det kännas att plötsligt bli omkörd av en bil i hög hastighet. Det är otäckt.

Och grejen är att de här avstånden har en förmåga att minska snabbt när det plötsligt rinner över för arg bilist som matats av cyklisthat och sin egen rätt till plats. Då spelar det ingen roll om det är heldraget eller om man cyklar lagligt och tydligt.

En av Cyklistbloggens läsare filmade i oktober 2015. Klicka på ”CC” för textning på svenska.

Och då kan jag dö. Priviligerad eller inte.

Därför kan det vara svårt att ta det där slentrianmässiga svepande cyklisthatet i tidningen eller på nätet med humor och acceptera att ”det ju bara var på skämt” ”det gällde inte alla cyklister” eller ”var inte så lättkränkt”.

Blogggrannen Cykelpendla i Stockholm

Så snälla, vi är människor också. Mammor, pappor, kollegor. Vi vill precis som alla andra komma fram säkert.

Kritisera gärna farliga, dåliga eller obetänksamma trafikanter i era texter och inslag. Men gör det nyanserat och konstruktivt. Gör det utan att mata näthatet.

Snälla?
Fotnot: Nej, spring inte på den smala remsan i tunnelbanan. Det var bara en liknelse.

Läs också: Cyklisters attityd största trafikproblemet visar ny undersökning