Det blir lite snöröjningstema nu, tidningen Mitt i Stockholm skriver under rubriken ”Snöfria stråk öppnar för
cykelpendling året runt
”:

**I år storsatsar ****Stockholms **stad på cykelvägarna. Förra året började man med tre maskiner som är specialiserade på att ta bort snö från cykelbanor. I år är det fem.

Problemet är innerstan, där sopsaltaren inte kan användas:

– Nej, om vi sopar där stänker det ner på parkerade bilar, skyltfönster och annat. Vi jobbar på att hitta andra lösningar där, säger Peter Ringkrans.

De ska försöka hitta en lösning till nästa år. Jättekul att de jobbar på att få effektiv snöröjning i innerstan också. Nästa vinter ser ljus ut för vintercyklister.

Men slutklämmen?

Han vill dock påpeka att satsningen på cyklister inte innebär att fotgängarna får stå tillbaka

– Vi glömmer inte bort de gående. De är många fler än cyklisterna.

Det lär väl vara fler fotgängare än bilister också, men inte är det väl antalet som ska styra snöröjningstrategin, utan det faktiska behovet.

Varför ställs just fotgängare mot cyklisterna? (Det är en retorisk fråga. Svaret är såklart att folk fortfarande inte ser cyklister som fordonsförare, utan bara som en lite snabbare slags fotgängare). Varför ställa dem mot varandra överhuvudtaget?