Det är märkligt vad cyklister provocerar. Men inte alla cyklister. Efter att ha följt kommentarsfält till tidningsartiklar, blogginlägg och insändare om cykling i ett par år, står det rätt klart för mig att det huvudsakligen är manliga cyklister som provocerar. Särskilt provocerande tycks manliga cyklister som klär sig för cykling vara. Det har till och med fått en egen förkortning, ”memil”, ”medelålders män i lycra” (eller ”Mamil”, som det heter i original).

Erik Helmersson på cykel-älskartidningen DN skriver till exempel under rubriken ”Cykelkonjunktur: Trend som gått över styr(e)”:

I Stockholm handlar det främst om män i närförort. Män som varje dag iklär sig det estetiskt mest motbjudande plagg som någonsin sytts, cykeltävlingsdressen, och beger sig till jobbet på en 30-växlad cykel för 20.000 kronor.

Memils alltså, som tecknarna bakom SvD-serien ”Stockholmsnatt” skrev var ”den enda kulturen där hanarna rakade benen” (tjejigt alltså, inget för riktiga män).

Varför är det så provocerande med män som är fåfänga? Varför är det så viktigt för icke-cyklister hur cyklister ser ut? Varför är det bättre att lägga 200,000 på en bil istället för en tiondel på en cykel?

Jag tror det handlar om något så trött som en gammal bild av manlighet. Riktiga män bryr sig inte om sitt utseende. Riktiga män kör stora bilar, inte fåniga cyklar. Cykling är för mesar. I amerikanska collegefilmer är höjden av förnedring för en kille att tvingas hämta upp sin dejt med cykel. Cykeln används gärna som signal att här kommer en riktig tönt. Minns till exempel hur Daniel i Karate kid hatar sin cykel och hur glad han blir när Mr Miyagi i slutet av filmen ger honom en riktig bil. Eller i eposet ”40 year old virgin”, där huvudpersonens cyklande är en ständig källa till skratt där han till slut får höra av sina kollegor:

”I’m not the only person in the world who rides a bike,”

”Yeah, everyone rides a bike, when they’re fucking 6.”

Bloggaren Bike Snob NYC skriver rätt träffande om hur det är i USA:

Here, cycling occupies approximately the same niche as pornography, in that it’s something that pretty much everybody is familiar with, yet few people seem willing to openly embrace.

(…)

Sure, cycling had its Blaxploitation moment with “Quicksilver” in 1986, but other than that it’s pretty much been nerds on 10 speeds.

Det finns också något homofobt i kritiken mot (manliga) cyklister. Som bloggaren Live slow, Ride hard, som fått tillmälet ”Kom hit om du törs din jävla fjolla”, skriket efter sig. Eller som kommenteraren i den här tråden, som i sin kritik av manliga cyklister för fram rädslan att få se lite för mycket konturer:

Bloggen Cycling Inquisition tycker det har gått så långt att de skriver (i en i övrigt rätt rolig post):

these homophobic outbursts come my way so often and in such a timely manner, that the US Army now uses them to set their atomic clock.

Och att vara bög är ju av någon anledning sett som omanligt hos homofoberna.Och det är alltså omanligt att cykla. Ergo är man fjolla om man cyklar. Den gamla rädda (heterosexuella) manliga normen är stark.

Tills den är bruten kan man som manlig cyklist finna viss glädje i att göra så här:

EDIT: Den här undersökningen borde ju såklart ha varit med i inlägget från början. Den är gjort i Florida, USA och visar att bilister lämnar större uttrymme åt cyklister med ”vanliga” kläder och mest utrymme till kvinnliga cyklister:

The study explains that motorists provided an additional 0.5 feet in lateral separation to female bicyclists and 0.35 feet to causally dressed compared to athletically dressed cyclists.

Läs hela undersökningen. Via @ErikSandblom

Läs också: Memils igen