Visst är det bra om cykelvägar är väl utformade och säkra för cyklister. Men ännu viktigare är att de smälter in, inte tar plats från någon annan, eller annat, och kanske också är arkitektoniskt vackra. Som här mellan Kista och Rinkeby, där den nyanlagda cykelvägen skulle ”följa landskapet”:

[![12828922_1504040813237759_6059713681399340931_o](/content/images/2016/03/12828922_1504040813237759_6059713681399340931_o.jpg)](/content/images/2016/03/12828922_1504040813237759_6059713681399340931_o.jpg)Foto: Krister Isaksson.
Fundera över varför de inte längre bygger vägar för biltrafiken som ser ut så här – när det gäller bilvägar är det så spikrakt som möjligt som gäller och man är inte främmande för att spränga bort berg och flytta skog för att uppnå det. Men på den här åkern där ytan är enorm, där känns det vettigt att slänga in lite svängar. Så det ser konstnärligt ut i landskapsbilden. För det är viktigare än cykelframkomlighet. Och säkerhet.

Positivt är att det är en ”riktig” cykelväg, alltså inte en kombinerad gång- och cykelväg. Men frågan är hur det kommer gå, när det vad det verkar inte finns någon gångväg alls.

Läs också Nu grusas cykelvägen på Gärdet – där man la på grus på en asfaltsväg för att den inte skulle sticka av i nationalstadsparken. Men vägen för bilar precis bredvid slapp.

Och: Konst på cykelväg – där man ersatte vägmarkeringarna med slingrande konst. För vem behöver de där väglinjerna egentligen?