I morse twittrade Stockholmspolisens IGChefen det här:

Min första ryggradstanke var, ”Ja, det var ju inte en särskilt trevlig reaktion när någon faktiskt ber om ursäkt”. Det är ju så vi vill ha det, alla begår misstag, då är det bra att säga förlåt. Som bilförare är jag med om situationer där man kommer för nära varandra, missförstår, hamnar otydligt och då löser det sig oftast bäst med en ursäkt.

Men som bilförare riskerar jag plåtskador när en annan bil kommer för nära. Som cyklist riskerar jag livet, även i låga hastigheter. Då är det inte lika självklart att man rycker lite på axlarna och säger ”okej” när man är med om en otäck situation. Eller att man agerar rationellt och så genomtänkt. Jag tror inte alltid man tänker på det om man inte cyklar själv, hur utsatt man är på hoj.

Jag vet inte exakt vad IGchefen menade (han har inte svarat än) och jag vet inte hur den här situationen såg ut, jag var inte med. Det kanske gick jättelångsamt och var en helt lugn förnära-körning. Men tweetet retweetades friskt av andra som inte heller var med och förmodligen reagerade ungefär som jag gjorde först, ”puckade cyklist”. Så bekräftas åter bilden av cyklister som problem.