Därför behöver vi regler för hur en cykelbana får se ut

Därför behöver vi regler för hur en cykelbana får se ut

Det här är en skol- och dagisväg för tre grundskolor och fyra förskolor i Stockholm. Det är den enda cykelbanan i stadsdelen. Den är precis nybyggd. Och det här är enda platsen längs sträckan med korsande biltrafik. Så här ser det ut:

Ni ser "Herr Gårman"-skyltarna där vid övergångsstället - och här bortser vi från att skolbarnens cykelväg alltså leds ut i övergångsställe. Så här ser det ut om man kommer i bil:

Som ni ser så står skyltarna, vilket man kanske kan tycka är en självklarhet, inte i körbanan. Faktum är att avstånden i sidled är över en halvmeter på varje sida:

Precis på samma sätt ser ni att det är över halvmetern till de tre stenbänkarna ni ser där bakom. Skälet är ju kanske lite självförklarande: man vill inte riskera att skyltarna eller bänkarna körs på och orsakar skador på både bil och bänk/skylt.

Men. Tittar man på ungarnas cykelväg så tycks inte samma sak lika viktigt. Rött är alltså kanten på cykelbanan. Allt till vänster om röda linjen står alltså fysiskt i cykelbanan. Vilket inkluderar skyltarna:

Avstånd? Tvärtom, in med skyltarna i själva vägbanan

Inte bara skyltar, utan också stenbänkar har man, till skillnad från bilarna, nollavstånd till - här längre fram på samma plats som på bilden ovan:

Vem behöver avstånd til stenmurar när man cyklar?

Ville man vara cynisk skulle man kunna tänkta sig att svaret till varför bilarna får generösa avstånd till alla hinder, men cyklande barn inte får det, har att göra med att stenbänkar och skyltar inte riskerar att skadas av mjuka barncyklister. Men så illa är det förmodligen inte.

Det är heller inte så att väghållarna inte vet om att hinder är något dåligt. Tittar vi till exempel i Stockholms stads skrift "Cykeln i staden" från 2009 så står det jättetydligt att:

"Minsta mått från cykelbana till fasta sidohinder (skylt, träd, kiosk eller dylikt) ska vara 0,4 m."

Och det kan tyckas som att det här är en petitess, en liten cykelbana i ett slumpvis bostadsområde gör ju ingen katastrof. Men så här ser det ut överallt. Det är så här det byggs. Det här är en nyanlagd plats av tusen. Det finns inga ytbegränsning, inga kompromisser har behövts göras, inga hus hade behövt flyttas för att se till att cyklande barn fick en trygg säkerhetszon precis som biltrafiken. Det är inte för att det inte fanns plats, för det finns hur stor plats som helst, det är för att det inte ansågs tillräckligt viktigt. Det är för att ansvariga inte brydde sig tillräckligt mycket.

Och så här ser det ut när cykelvägar anläggs i Sverige. Inte för att det inte går att göra det bra, utan för att ingen bryr sig. Och det är ett stort problem. Helt i onödan. Det är inte dyrare att placera sidohinder rätt, det kostar inte mer att ställa stolpen femtio centimeter utanför cykelbanan på bilderna ovan.

Kunskapen finns, rekommendationerna finns i tryckta skrifter, men det spelar ingen roll, eftersom ingen bryr sig. Låt det sjunka in.

Samtidigt vet vi alltså att färre barn än någonsin tar sig själva till skolan. Och vi läser också hos VTI om cyklisters skador att:

Den olycksorsak relaterad till drift och underhåll som oftast förekommer är ishalka, följt av  omkullkörning på rullgrus, ojämnt underlag och tillfälliga föremål. Orsaker relaterade till vägutformning är i huvudsak omkullkörning på grund av kanstenar och fasta föremål som exempelvis bommar och betongsuggor.

Därför behöver vi inte fler "rekommendationer", vi behöver tvingande krav. Annars kommer det se ut så här, alltid. För när vägar ska anläggas lägs tankemödan inte på några småbarns skolväg, utan på den riktiga trafiken.

Google mapslänk för den som vill se själv.