En kombination av cykel på reparation och isbark på hela Götgatan har gjort att jag åkt kollektivt den här veckan. Så här var det:

Och när jag skulle kliva på, så ni är med på hur det kändes:

Ingen på bilden kom med på tåget kan jag säga. Det tog två tåg innan vi fick plats. Idag var det etter värre, då stod hela Gröna Linjen stilla.

Och jag konstaterar att cyklisterna drar sitt strå till stacken. Genom att inte vara där. Varje person som tar hojen istället är en person färre som slåss om den sista ståplatsen, uppträngd mot vagnsdörren. En färre som tar upp plats för den som av olika skäl måste använda kollektivtrafiken.

Det gäller ju förövrigt inte bara i tunnelbanan. Varje cyklist är också potentiellt en färre bilist som bildar kö för kollektivtrafik, ambulans och samhällsviktig trafik.

Och, en fördel med cykel som allt för sällan lyfts fram, när det så krävs kan cyklister blixtsnabbt försvinna. Till exempel om cykelvägen inte är snöröjd, så vi måste ut och ta plats på vägen. Så här enkelt går det till:

DN.se

Cyklister håller kollektivtrafiken flytande. Ju fler desto bättre.