… i varje fall om man ska tro gårdagens DN. Så här såg det ut på deras Facebooksida i söndags:
Gatustrid

Det är skönt i varje fall att de inte tar i från tårna och överdriver. Artikeln det handlar om har rubriken ”Så blev män i lycra aggressiva cykelkrigare” och var ett uppslag i söndagens kulturdel. Varför bryr vi oss om ännu en trött MEMILs-fixerad cykelartikel?

För att den som avses är Cyklistbloggens Jeroen Wolfers.

Och det gör det ju lite speciellt. Så här skriver arkitekten Ola Andersson i sin text:

”Gatustrid” var den feta rubriken på ett reportage i Svenska Dagbladet i våras. Det inleds med en kort intervju med en copywriter som ”i vindtäta byxor och aerodynamisk hjälm, rullar mot Medborgarplatsen på sin Corratec i tyskt lättviktsstål.” Han utgjuter sig över att behöva trängas med fotgängare på Götagatan, sedan ett antal år en gågata.

Japp, copyrwritern som nämns är alltså Jeroen, förmodligen Stockholms mest hänsynsfulle och laglydande cyklist. Som ägnat senaste fem åren åt att här på bloggen arbeta för ett bättre och mer mänskligt trafikklimat i Stockholm. Till exempel som för några veckor sedan med vår traditionsenliga ”Välkommen alla sommarcyklister” som har som syfte att lära ut grundläggande trafikkunskap för ringrostiga cyklister, i lycra eller utan.

Som inte har lycra-kläder (vad det nu har med något att göra), vars hjälm är en vanlig standardhjälm (var SvD-skribenten fick ”aerodynamisk” ifrån vet jag inte) och som har en alldeles normal cykel. Tydligen i tyskt lättviktsstål, vad det nu är. Om någon av Cyklistbloggens skribenter har en underlig cykel är det jag, som kör omkring i en Nihola (dock även jag utan lycra. Vad det nu har med saken att göra) som ser jättemärklig ut.

[![lådcykeltur](/content/images/2015/04/lådcykeltur-1024x768.jpg)](/content/images/2015/04/lådcykeltur.jpg)Solklar extremist
 

Vet inte om min hjälm är aerodynamisk eller inte heller. Jag har dock som cykelextremist lagt till tre reflexer bakpå.

Jag är ledsen om det här verkar som att jag tar det personligt, men det gör jag. Jeroen är precis fel person att ha som exempel på en hänsynslös cyklist.

Rubriken på SvD-artikeln som Ola Andersson citerat ur var ”Världens cyklister tvingas bli aktivister”. Det Jeroen pratade om där, när han ”utgöt” sig, var att Stockholm historiskt och fortfarande, bygger cykelvägar som gör att fotgängare och cyklister hamnar i konflikt med varandra. Helt i onödan. Det skapar konflikter och skapar ett dåligt trafikklimat. Vi tycker det är något dåligt. Jag tänker att det borde Ola Andersson också göra.

Särskilt som när han fortsätter:

Det är inte bara de som går i Götgatsbacken i Stockholm som har lärt sig frukta dessa cykelkrigare.

Det är alltså fortfarande Jeroen som avses. Cykelkrigare alltså. Som enligt DN på Facebook rustar ”för gatustrid”. Skönt, som sagt, att han inte tar i från tårna utan håller det på en rimlig nivå.

Nu vet ju Ola Andersson inte hur Jeroen cyklar, vad han tänker eller hur han förberett sig för det kommande trafikapokalyptiska världskriget. Han har inte frågat. Men det är såklart inte viktigt om man egentligen bara letar efter något som lite snabbt kan fungera som exempel för att vinna billiga poäng genom att spela på gamla fördomar.

Detta var det personliga.

Rubriken är alltså ”Så blev män i lycra aggressiva cykelkrigare” men hur det gick till får man inget svar på i texten. Nu är det sällan artikelförfattaren som sätter rubriken, utan det är en av tidningens redigerare. Det brukar dock vara en kompetent yrkesgrupp och när en rubrik blir märklig är det ofta för att texten varit rörig och att redigeraren fått kämpa med att förstå vad det handlar om.

Och jag får faktiskt inte heller kläm på vad det egentligen är Ola Andersson vill diskutera. Det verkar handla om lycra. Eller om hänsynslösa cyklister. Jag läser hans text snällt och när han säger:

Japp, jag pratar om MEMILS: Medelålders Män I Lycra som tar sig fram i trafiken utan hänsyn till andra, på ett sätt som omedelbart skulle rendera vilken annan fordonsförare som helst dagsböter eller kortare fängelsestraff.

så tänker jag att en snäll tolkning är att han är arg på cyklister som inte visar hänsyn. Och där kan vi hålla med honom. Vi tycker också det är dumt med cyklister som inte visar hänsyn. Vi kanske inte begränsar oss till cyklister som valt kläder i ett visst material, men alla är ju olika. Eller till bara män. Folk i trafiken bör följa trafikreglerna, samspela och vara trevliga. Le och vinka.

Men känns inte det som en rätt vidöppen dörr att försöka sparka in? ”Det är dumt att vara dum” typ.

Men Ola Andersson lämnar helt MEMIL-spåret ungefär halvvägs in i texten och går istället över till kollektivtrafik. För egentligen var det inte i lycrastället skon klämde.

Som jag förstår det vill han ha mer kollektivtrafik i Stockholm. Och att fler ska åka kollektivt. Men det stora trafikproblemet i Stockholm är inte privatbilism, avgaser, köer eller fullparkerade gator, utan att cyklister inte åker kollektivt. Därför ska framförallt cyklister övertygas att åka kollektivt. För miljöns skull.

Särskilt på vintern, eftersom cykling på vintern är en extremsport.

Jag är inte helt med på det.

Man kan såklart ha en diskussion om huruvida cyklister eller kollektivtrafik är bäst för trafiken i Stockholm. Och att fler borde åka kollektivt. Nu kanske jag personligen inte tycker att det stora problemet i Stockholms kollektivtrafik är att det är tomt. Särskilt är det inte det stora problemet på höst- och vinterhalvåret. Om något är det en extremsport att försöka ta sig från Gullmarsplan till City en snorig onsdag i oktober. För att inte tala om att dessutom komma fram i tid.

[![2012-10-17 08.25.17 Gullmarsplan](/content/images/2012/10/2012-10-17-08.25.17-1024x768.jpg)](/content/images/2012/10/2012-10-17-08.25.17.jpg)Extremsport
Men om någon gav mig nästan ett helt uppslag i DN för att ta upp det viktigaste trafik- och miljöproblemet i huvudstan, så skulle jag kanske inte börja med att för få cyklister åker kollektivt, utan kanske med att för få bilister gör det.

Men det är såklart DN:s val vilka ämnen de ska ta upp. Vill de publicera en artikel som  ställer de två mer miljövänliga och yteffektiva transportsätten mot varandra och låta det minst miljövänliga och yteffektiva komma undan, så är det deras val.

Det positiva är väl kanske att Tour De France inte nämndes alls. Och att det skrivs över huvudtaget.

För att det talas i massmedia om cykling är ett tecken på att cyklingen håller på att etablera sig på riktigt.

Vi skrev i höstas under rubriken ”Äntligen cyklistgnäll” att:

I USA pratar man om ”Bikelash”, en ordlek från ”Bike” och ”Backlash”. Bikelash uppstår när cyklingen blivit så omfattande att omgivningen tvingas hantera den. De börjar ta den på allvar.  Ingen gillar förändring och man är ofta kritisk mot det nya, mot det okända. Man vet inte vad det kommer innebära.

I Stockholm har antalet cyklister ökat enormt de senaste fem åren.  Det märks så klart, särskilt när cykelvägarna inte byggs ut i samma takt. När cyklisterna plötsligt börjar dyka upp där de tidigare inte fanns, så blir känslan plötsligt att de tar en massa plats. Är i vägen.

[![65244_10151392603881670_213917876_n](/content/images/2015/06/65244_10151392603881670_213917876_n.jpg)](/content/images/2015/06/65244_10151392603881670_213917876_n.jpg)Bikelash. Collage: Fredrik Falk
Samtidigt minskar biltrafiken – det var till exempel därför Götgatan och Skanstullsbron kunde få nya breda cykelbanor – för att bilisterna redan lämnat dem. Filen som gavs till cyklisterna på Götgatan användes till dubbelparkering.

Det är bra både för fotgängare, kollektivtrafik och cyklister. Det enda som behövs är kompetent byggt cykelinfrastruktur. Och det är väl där den stora utmaningen ligger.

Sedan får man väl ta att en å annan tycker det är läskigt.