Många hade hoppats att cykelutredningen äntligen skulle ta bort kravet på cyklister alltid ska cykla i cykelbanan när sådan finns. Men cykelutredaren föreslår att dagens lagtext ska vara kvar. Jag tycker inte det är ett särskilt konstigt eller kontroversiellt krav. Men vad är en cykelbana?

Idag kan en cykelbana eller ett cykelfält se ut precis hur som helst. Det här kan vara svårt att förstå för den trafikant som är van vid att alltid befinna sig i bilfälten. Men de cyklister som av någon anledning lämnat cykelbanan och begett sig ut i bilbanan vet att det kan vara en upplevelse i stil med att plötsligt uppgraderas från en tredjeklasskupé till businessclass. Plötsligt är vägen lagom stor. Den är i huvudsak rak med mjuka snälla kurvor och tydlig skyltning. Asfalten är underhållen och på vintern plogas det.

Så är det inte för cyklister. En cykelbana är bara en yta där kommunen valt att måla dit en cykel. De ser olika ut, ibland är det bara asfalt, ibland är de röda, som i Stockholm, ibland är de blå, som i Malmö. Ibland är de också trottoarer. I Stockholm kan de vara en smal bit knappt ett rännstensgaller brett:

[![](/content/images/2012/11/rännsten.jpg "rännsten")](/content/images/2012/11/rännsten.jpg)Birger Jarlsgatan
 

Det kan vara ett fält som plötsligt slutar i en refug så man måste svänga tvärt vänster framför bilarna:

[![](/content/images/2012/08/2012-08-12-18.13.33-1024x768.jpg "2012-08-12 18.13.33")](/content/images/2012/08/2012-08-12-18.13.33.jpg)Nyinvigt refughinder augusti 2012
 

Eller ha ett träd planterat mitt i:

[![](/content/images/2012/11/trädplantering.jpg "trädplantering")](/content/images/2012/11/trädplantering.jpg)Raoul Wallenbergstorg / Strandvägen
 

Ett fält kan plötsligt smalna av och bli knappt ett styre brett:

[![](/content/images/2012/11/2012-11-05-15.34.02-768x1024.jpg "2012-11-05 15.34.02")](/content/images/2012/11/2012-11-05-15.34.02.jpg)Götgatan/Medborgarplatsen
 

Eller slutligen som här på Essingebron, vara så smalt att cykeln egentligen inte får plats alls:

[![](/content/images/2012/11/stora-essignen-alvin-lindstam1.jpg "stora essignen alvin lindstam")](/content/images/2012/11/stora-essignen-alvin-lindstam1.jpg)Foto:Alvin Lindstam/Facebook
 

Förutom det är det inte ovanligt att fältet används som parkeringsplats:

Eller som tillfällig busshållplats.  Eller går i slalom runt parkeringsplatser, rödljus och trottoarer. Det är sammanfattningsvis en extremt oförlåtande trafikmiljö, där minsta cyklistmisstag eller tillfällig distraktion kan leda till allvarliga olyckor. Cyklisterna tvingas hela tiden ut i bilbanan. Då är det såklart frestande att stanna kvar där.

Trots det säger cykelutredaren:

I övrigt har jag inte funnit skäl att utvidga möjligheterna att cykla på körbanan. Inte heller har jag funnit skäl att utöka möjligheterna för cyklister att färdas i bredd.

Sista meningen är extra märklig för den vane pendlingscyklisten, men förmodligen inte för dem som kör bil. Hastighet för bilister är inget som kräver något speciellt, vem som helst oberoende av ålder, kroppstyrka eller kondition kan med ett lätt tryck på gaspedalen hålla 30, 50, 70 eller 110 kilometer i timmen. Det krävs inget för att hänga med i trafikrytmen.

Att däremot öka från att cykla 10 kilometer i timmen till 25-30 kilometer i timmen kräver en bra cykel och en vältränad cyklist.

Idag betyder det att den långsammaste cyklisten sätter takten och förutom att det försvårar arbetspendling, så frestar det också många cyklister att göra farliga omkörningar. Att hamna bakom någon som kör i gångfart när man är på väg till jobbet är inte kul.

Men cykelbanorna måste fungera såväl för den 25-åriga landsvägcyklisten som för den 70-åriga pensionären. Alla ska få vara med och alla måste få vara med om cyklingen ska öka i Sverige. Och det var ju själva poängen med cykelutredningen.

Därför hade jag förväntat mig att Sveriges första statliga cykelutredning hade innehållit ett krav på miniminivåer för cykelbanor och cykelfält. Har man en lag som ställer krav på cyklisterna att använda cykelbanorna måste den också ställa krav på samhället att erbjuda säkra och bra sådana. Så är det inte idag. Idag krävs det faktiskt inte ens en skylt.

För att få kallas ”cykelbana” skulle man till exempel kunna tänka sig att vägen måste vara minst en och en halv meter bred per fält, alltså tre meter för dubbelriktad cykelbana. Att det förutom vägmarkering också ska skyltas hela vägen så det syns även när det är snö. Och att ”cykelbana” ska innebära en bana där det bara finns cyklister, det vill säga inga kombinerade gång- och cykelbanor. Det skulle kunna ställas krav på att ett cykelfält ska vara fritt från gatubrunnar och rännstensgaller och att kurvor inte får vara hur tvära som helst.

Krav på att fält och banor som leds jämte bilparkeringar alltid måste förses med en bildörrszon.

Banor och fält som inte uppfyller miniminivåerna är då inte en cykelbana och därmed omfattas de inte av lagen. Det betyder att om kommunerna nöjer sig med undermålig infrastruktur så står det cyklisterna fritt att lämna dem och köra bland bilarna istället.

Minimikrav på cykelinfrastrukturen skulle sätta press på kommunerna att leverera välplanerad cykelinfrastruktur utifrån cyklisternas behov, inte utifrån alla andras behov: växande träd, bilister, bussar och fotgängare.

Istället nöjer sig utredaren med att konstatera att allt är frid och fröjd:

Inom området cykling och infrastruktur som berör frågor inom planering, utformning samt drift och underhåll föreslår jag inga författningsändringar. Orsaken är att såväl planeringssystemen på skilda nivåer som lagstiftningen i sig redan i dag ger möjligheter att tillskapa och underhålla en god cykelinfrastruktur

Istället föreslår utredaren åter att det räcker med att uppdatera de handböcker som redan finns. Och göra dem ”interaktiva”. Det är nog min största besvikelse när jag läser utredningen.

Nästa inlägg kommer handla om företräde vid cykelutfarter.

 Läs övriga inlägg om Cykelutredningen.