Designen på cykelhjälmar har inte förändrats nämnvärt – möjligtvis förutom introduktionen av airbaghjälmar som Hövding – sedan 1970-talet. Gästskribenten Johnny Ottosson berättar historien om den första moderna cykelhjälmen – Bell Biker.

Under 1960-talet så började allt fler tävlingscyklister att använda hjälm. I regel så var detta nätliknande skapelser av läder med en tunn stoppning av tagel eller textil. Nyttan av dem var dock tveksam och många avstod därför hjälm överhuvudtaget.

Det borde dock finnas en marknad för en riktigt bra hjälm, resonerade Roy Richter på företaget Bell Helmets. De hade börjat i mitten på 1950-talet med hjälmar för motorsport och noterat en stigande försäljning i slutet av 1960-talet när motorcykeln blev allt mer populär som fritidsfordon.

Under the bike boom i början på 1970-talet så blev trampcykeln "återupptäckt" i USA på grund av oljekrisen 1973 samt inflödet av moderna, lätta och snabba cyklar med upp till tiotalet växlar från Japan - tidigare så var de få vuxencyklar som såldes på den stora USA-marknaden främst en- eller treväxlade tunga standardcyklar importerade från England.

Tyvärr ökade olyckorna därefter och Bell föreställde sig djärvt nog en stor framtida marknad för cykelhjälmar. Först till tävlingsbruk och sedan skulle användandet sprida sig även till vardagscyklister, resonerade man.

Bell var tidigt ut att experimentera med EPS (Expanderad Poly Styren), en frigolitliknande plast, som man använde som stötdämpningsmedium i motorsporthjälmar. Ytterskalen av glasfiber ansågs dock för tunga och dyra för att fungera.

En trampcykel går ju inte lika fort som en motorcykel så ett ett tunt ytterhölje av polykarbonat, alltså Lexan, kanske borde fungera?

Man utvecklade en speciell process för att sammanbinda Lexan med EPS och skapade då den moderna cykelhjälmen.

Det intressanta med själva uppfinningen var att man kom helt rätt direkt - exakt samma konstruktionslösning används ännu idag - 45 år senare - av i princip alla cykelhjälmstillverkare, detta av den enkla anledningen att det var den optimala lösningen.

När man skapade de första testnormerna för cykelhjälmar så släppte man ett 6 kg "huvud" från 100 respektive 180 cm ner på hårt underlag. I dessa tester så noterade det oskyddade huvudet ca 300 respektive 800G belastning.

Man visste då sedan tidigare att risken för allvarliga bestående och handikappande huvudskador går vid runt 400G och om man går över 1000G så är risken överhängande att kraniet spricker.

När den nya hjälmen från Bell testades så noterade man 90G för 100 cm och imponerande 150G för 180 cm!

Resultaten var faktiskt så bra så att man först inte trodde på dem utan fick köra om testerna ett flertal tillfällen. Konstruktionsprincipen var faktiskt så bra att den skulle visa sig hålla nästan helt oförändrad ända fram till början av 2000-talet då det svenska MIPS-systemet blev det andra stora utvecklingssteget av cykelhjälmen.

Ett annat problem vid lanseringen av den nya hjälmen 1975 var vad den skulle heta?

Ofta så har ju amerikanska produkter rätt distinkta och fantasifulla beteckningar men då få personer på marknadsföringsavdelningen hos Bell överhuvudtaget trodde på idén om en speciell cykelhjälm så var fantasin och intresset begränsat.

Den fick kort och gott heta - Bell Biker.

Bell Biker. Foto och Copyright Smithsonian National Museum of American history.

Idag är denna revolutionerande produkt naturligtvis samlarobjekt och en oanvänd Biker i nyskick från 1975 är värd stora pengar både hos samlare och fordonshistoriker.

Modellen är också utställd på ett flertal museum både för sin produktdesign och sin banbrytande historiska signifikans.

Om skribenten Johnny Ottosson:

En medelålders vardagspendlare som återupptäckte cykeln i form av elcykeln för fem år sedan och började pendla mellan hemmet och arbetet. Trampar runt 500 mil varje säsong men avstår med glädje de bistraste vinterdagarna.Ser färden som ett en tid av reflektion och fridsam ensamhet.