Vi brukar försöka lyfta riktigt bra satsningar, men den här har vi inte riktigt hunnit med. Det handlar om Ulvsundavägen i Bromma. På många sätt en väg som liknar Nynäsvägen, som Jeroen skrev om för några år sedan.

Nynäsvägen var vi måttligt imponerade av. Stolpar för nära, eller i, vägbanan och oklara väjningsplikter i korsningarna, nära till portarna. Klassisk standardlösning i Stockholm.

Klassisk stolpe på Nynäsvägen. Tar fokus från annat viktigare.

Därför är det så fantastiskt kul att kunna lyfta ett positivt exempel. Men vi tänkte också passa på att göra något mer än bara att konstatera att det är bra.

Först, så här ser det alltså ut:

Är du trafikplanerarare och ska anlägga en cykelväg i stadsmiljö, titta på den här. Som vanligt när något är bra blir recensionen kort och tråkig: Stolparna står inte i cykelbanan, ej heller för nära, för det mesta. Korsningarna är tydliga, det framgår vem som ska stanna för vem och bredden känns fullt tillräcklig. Avståndet mellan väg och hus är tillräckligt. Jättebra. Slut på recensionen.

Men, när vi cyklade där slogs vi av en annan sak som vi inte är så vana vid. Hur det här påverkar oss som cyklister, just där och då.

Rimliga svängradier runt trafikljusen

Axlarna åker ner, vi slappnar av, fokuserar. Vi får flyt på cyklingen, vi känner inte instinktivt att vi måste hålla koll på varje stolpe vi passerar i det fall någon av dem står för nära. Vi behöver inte ha plåtkoll på varje annan cyklist eftersom avstånden känns rimliga. I korsningarna behöver vi inte ägna värdefull tankekraft åt att försöka förstå vad som gäller, eller försöka hitta var vägen fortsätter på andra sidan, om den ens fortsätter. Sikten är bra så vi ser långt fram och kan överblicka i god tid. Vi kan trampa på lite mer.

Vi får tid över att koncentrera oss på det väsentliga: cyklingen. Det blir lättare att uppfatta de naturliga hinder och risker som finns, eventuella barn som kan springa ut, övrig trafik, vi får lite tid över att planera körningen även bortom det rent "akuta" några tiotal meter framför cykeln. Vi behöver inte lägga fokus på att fundera var vägen tar vägen.

När Stockholmstrafiken diskuteras brukar åsikten att cyklister i Stockholm är blindstyren lyftas. Att vi inte har någon cykelkultur. Att cyklister i Köpenhamn och Amsterdam cyklar mycket bättre. Vi förstår plötsligt en liten bit mer av det. Bägge städerna har riktig cykelinfrastruktur. De har mindre brus som kräver uppmärksamhet och koncentration. De kan koncentera sig på det väsentliga.

Eller omvänt, vi inser plötsligt hur otroligt mycket tid och koncentration den "vanliga" cykelmiljön kräver. Att en stolpe för nära vägen, eller i den, inte bara utgör en risk när vi passerar, utan också binder upp vår koncentration, hela tiden, koncentration vi hade behövt till annat. Eller om man så vill, varje felplanerad stolpe tar tid som kunde använts till att upptäcka ett lekande barn, hund med långt koppel, eller fotgängare som plötsligt tar ett snedsteg. Varje plötsligt slutande cykelbana med oklar fortsättning bidrar till "bruset" som stjäl cyklistens fokus.

När vägen är välbyggd frigörs uppärksamhet som behövs till annat.

Så vi tackar för den här sträckan. Känslan av bra kontroll och avslappnad cykling är faktiskt, underbar.