I helgen skrev Aftonbladets krönikör Natalia Kazmierska så här på Aftonbladet.se:

Det är bara ett av många underliga krav som cykel­förespråkarna driver.

Fick de välja skulle man med lagändringar och nya förordningar förbjuda mopeder, tillåta cykling i bredd, få köra mot rött, skippa väjningsplikten och höja cykel­maxhastigheten.

Den som kommit undan med blotta förskräckelsen efter att ha blivit omkörd av en vrålande memil, vet dock att den där maxhastigheten bara är formalia.

Krönikan gör flera påståenden, men jag tänkte fokusera på ett: att kraven på bättre infrastruktur i huvudsak skulle komma ifrån ”memils”, medelåldersmän** i l**ycra. I praktiken handlar det alltså om träningscyklister. Memils är en gammal cykelfördom vi skrivit om tidigare. Hon förtydligade det så här på Twitter:

@rilger avskyr att cykelpolitiken anpassas efter medelklassmän som vill åka fort. Bygg cykelbanor för trehjulingar, det vore nåt. — Natalia Kazmierska (@Kazmierska) April 6, 2013

Men så är det ju inte. ”Memils” behöver ingen cykelinfrastruktur. De behöver inga cykelbanor för att åka fort, utan reder sig bra på bilvägen där farten är högre. Tvärtom är det många träningscyklister som helst helt skulle vilja slippa kravet på att behöva cykla i cykelfält (lagen säger nämligen att man måste cykla i fälten när de finns).

De som är i behov av bättre cykelinfrastruktur, bredare cykelfält (kunna cykla i bredd!) och tryggare cykelanpassat regelverk är vi ”vanliga” cyklister. Vi som cyklar i vanliga kläder (inte för att det är något fel på lycra), som sällan cyklar fortare än 25 km/h.

Den hastighet som ”cykellobbyn” talar om, är inte de kanske upp till 50 km/h som en träningscyklist klarar. Det handlar om att cykefälten inte underhålls, att bilar parkerar i dem, att det ställs upp busshållplatser och betongsuggor eller för all del träd mitt i, att de plötsligt försvinner i intet, allt detta som tvingar en pendlingscyklist att cykla extra långsamt för att inte riskera att skadas eller i värsta fall dö. Det handlar också om att cyklister och fotgängare blandas på gemensamma trottoarer (ibland uppmärkt, ibland inte, ibland osynligt), vilket innebär att cyklisterna ska hålla gångfart när de cyklar. Större delen av min cykelpendlingsväg till jobbet är till exempel utformad så.

Det handlar inte om racerfart, det handlar om en hastighet som i princip alltid understiger det som anses ”långsammast” med bil. Det centrala i kraven är överhuvudtaget inte någon önskan om extremfarter utan att anpassa cykelinfrastrukturen efter cyklar, inte fotgängare eller bilar, och att se till att alla får plats.

De som slutar cykla när infrastrukturen inte lever upp till det här är inga ”memils”, utan vanliga vardagscyklister, inte sällan de kvinnor Kazmierska säger sig stå upp för. De som förmodligen inte identifierar sig som ”cyklister” överhuvudtaget utan bara råkar använda cykeln för att ta sig fram. De som bara vill komma fram till jobbet på morgonen och hem på kvällen. Det visar också undersökning efter undersökning, nu senast i fredags skrev till exempel Brisbane Times:

A national study has found women are less likely to ride bicycles to work than men because they feel unsafe.

Despite years of experience, Ms Tanner said she was reticent to commute from her home in Stafford to West End because most routes would take her along major roads, some without designated bicycle lanes.

A test route plotted using the bikeways information provided to Google Maps by Brisbane City Council reiterates her point; directions recommend using stretches of road which have no bicycle lanes and experience heavy traffic flow, such as Countess Street.

Säkra, välunderhållna, breda cykelbanor och fält lockar fler ”vanliga” cyklister. **Det **är vad som ligger bakom kraven från ”cykellobbyn”.

(Förövrigt finns det ingen ”cykelmaxhastighet”. Cykelvägarna har samma hastighetsbegränsning som de bilvägar de ligger brevid. På de cykelbanor som inte har någon bilväg intill, råder i praktiken ingen hastighetsbegränsning för cykel alls)