I morse gick jag igenom en del artiklar som gnällde på cyklister. Jag lovade också att få det till något positivt. Så, dags nu alltså.

Fyra artiklar – Bengt Ohlsson som tycker att det var bättre förr, att det blivit trångt och att ”attityden hos cyklisterna suger golfbollar genom trädgårdsslangar.”. GT’s Jimmy Fredriksson som säger att ”Alltför många cyklister kör för fort, hänsynslöst och lagvidrigt.”. Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman som målar upp en bild av behornade ”cykeldjävlar” som gör gatorna osäkra för hederligt folk, SVT:s Västerbottennytt som gör en helsida på att två cyklister ifrågasatt böter för rödljuskörning och slutligen Länsförsäkringar som debatterar att ”cyklister dessutom generellt sett är sämre på att använda belysning och följa allmänna trafikregler”.

tdf06st19-jh-DidiDevil
*En av cykeljävlarna *
Foto: James Hewitt

Vad kan vara positivt med detta?

Två saker.

Det första som är positivt med cyklistgnäll i media

Först: Gemensamt för dem alla är att de andas en känsla av att cyklisterna är okontrollerbara. De trängs, kommer i hög hastighet och kommer undan. ”Cyklister ska inte stå över lagen”, ”Men fram för allt hur deras trafikbeteende kan övervakas och korrigeras”. Att två cyklister har mage att ifrågasätta böter för rödljuskörning är något så stort för SVT att det är värt en hel artikel. Låt dem inte slippa undan.

Cyklister i länet ställs inför rätta.http://t.co/OJiEEKLYTw

— SVT Västerbotten (@SVTvasterbotten) October 16, 2014

Det finns helt enkelt en känsla att cyklistfenomenet kommit från ingenstans och nu kör folk omkring och fuskar. Eftersom ”ingen kontrollerar dem” så kommer de undan med vad som helst och därifrån, är jag övertygad om, kommer myten om att cyklister skulle vara sämre på lagefterlevnad än andra trafikanter.

Screen Shot 10-28-14 at 11.17 AM

De som övervakar cyklister är polisen, en myndighet som flera gånger erkänt att de är dåliga på att hålla efter cyklister. Det ska ändras på. Och det är bra för cyklisterna av flera skäl.

Det betyder att cyklisterna börjar tas på allvar som trafikslag. Vi blir mindre och mindre leksaksfordonsförare som egentligen är ett slags fotgängare.

Det betyder också att polisen lär sig om cyklisternas villkor. Just nu i Stockholm varierar det oerhört i kompetensen bland poliserna. När cyklisterna inte längre är osynliga väsen så blir det svårt att inte också se hur deras trafiksituation ser ut. På så sätt ökar förståelsen.

Några poliser har redan börjat och de märker det alla cyklister redan vet: att det krävs väldigt mycket av storstadscyklisten. Krister Drakenklint till exempel är polisinspektör på Södermalmspolisen och säger till Naturskyddsföreningen:

– För att få bättre regelefterlevnad behöver cyklister mer utrymme och bättre utformad infrastruktur

Det hade ingen sagt för bara något år sedan. Överhuvudtaget.

Krister håller skämtsam med om att det i vissa fall skulle kunna benämnas “vårdslöshet i trafikplanering”.

När polisen plötsligt får i uppdrag att se cyklister blir slutsatsen rätt snart att det är bra att cykelpatrullera, vilket ytterligare bidrar till erfarenhet ingen polis som patrullerar i bil får. Eller om man så vill: en polis på cykel är en cyklist till.

Därför är det bra när polisen börjar bry sig om cyklister.

Läs mer hos Naturskyddsföreningen: Polisen – lösningen är att öka utrymmet för cyklister

och hos oss: Poliser på cykel hör framtiden till.

Det var det ena som var positivt med cyklistgnället i media. Nu till det andra.

Det andra som är positivt med cyklistgnället i media

I USA pratar man om ”Bikelash”, en ordlek från ”Bike” och ”Backlash”. Sajten Treehugger skriver under rubriken ”Are you feeling ‘bikelash’ in your city, yet?”:

Bikelash, according to some of the bike advocates in the film, is actually a good thing, because it signals that urban cycling and bike commuting are being taken seriously – seriously enough to be creating a media/measurable backlash.

Bikelash uppstår när cyklingen blivit så omfattande att omgivningen tvingas hantera den. De börjar ta den på allvar.

Andy Clark, ledare för League of American Bicyclists säger att Bikelash är något bra, för den visar att det faktiskt sker en förändring. Den betyder att cyklisterna driver fram utvecklingen på ett konstruktivt sätt.

När media skriver på det sättet vi sett senaste åren i Sverige, är det en effekt av den förändringen. Ingen gillar förändring och man är ofta kritisk mot det nya, mot det okända. Man vet inte vad det kommer innebära. Lite som den här insändaren som skriver om kaoset som kommer uppstå när cyklisterna fick mer plats på Götgatan i somras:

10423800_736860763031754_480492550359033640_n

Förändring är läskigt. Ryggradsreaktionen är negativ. Och det syns i media. Men det betyder att det går framåt.

Så, varje arg artikel om cyklister som kör som tokar är ett exempel på att trafiken håller på att förändras, på att det går framåt för cyklingen.

Positivt alltså.

Om jag ska avsluta med lite konstrutiv kritik också, så riktar den sig till dem i samhället som är valda att genomföra den här typen av förändringar: stadens politiker. Ni har förmodligen alla gått på åtskilliga managementkurser. Ni vet att förändring är svårt och smärtsamt och kräver tid, tydlighet och pedagogisk förmåga.

Ni pratar om cykling som något bra, och vi håller såklart med. Men i takt med att ni genomdriver förändringar för att öka cyklingen måste ni också förklara för dem det berör varför förändringen sker. Och varför det inte är något farligt. Det är inte konstigt att fotgängare och bilister tycker det känns hotfullt när en massa cyklister plötsligt kommer och tar plats. Det uppstår konflikter.

Det är ert arbete att förklara varför det är viktigt. Varför det är nödvändigt. Inte bara till cyklisterna, vi vet redan. Utan till alla dem som kommer få maka på sig.

Vi lovar att hjälpa till, till exempel genom att påminna alla bilister om att varje cyklist är en bil färre framför dig i kön på morgonen.

OneLessCar
Foto: Henrik Ahlen