Vi har skrivit mycket om sopsaltningen och är oändligt tacksamma för att metoden finns. I veckan cyklade vi till exempel på barmark hela vägen från Roslagstull, genom fyra kommuner, Stockholm, Solna, Danderyd och Täby. Grymt. Och vi har skrivit om sopsaltning förut, och att det inte alltid blir perfekt.
Men, precis innan Roslagstull vid tvåtiden i onsdags, såg vi den här stackars personen gå och stundtals med böjt huvud och raka armar, putta sin barnvagn på det här underlaget:
Det är fan inte okej att folk ska behöva gå och dra barnvagn i snömodd, när vi ju nu vet att det går att lösa! Kolla på cykelbanan – så ska det se ut på sträckan bredvid också.
I exemplet ovan skulle jag som fotgängare, tagit cykelbanan istället. För att inte tala om vad alla med barnvagnar, rullatorer eller rullstol borde göra. Det är så synd när femton mil av tjugo sopsaltade är perfekta som den här:
Om de övriga fem ser ut som det här. Tacka för att folk blir förbannade, när det hela fryser till ispansar.
Helt i onödan, det är sträckor som rimligtvis vore alldeles superenkla att sopsalta. Vi läser om snöröjning hos Karlskoga kommun:
Tre gånger fler fotgängare skadas i halkolyckor än bilister. Kostnaden för vård och produktionsbortfall är fyra gånger högre än kostnaden för vinterväghållning.
Och när vi ändå är inne på det, det är underbart med sopsaltade cykelbanor. Men lite dumt när man inte kan nå dem:
Eftersom plogningen av bilvägen skapat vallar som stänger anslutande cykelvägar.
Vi tänker vara positiva och utgå från att det här är rena förbiseenden och misstag – men snälla Stockholms Stad! Ta en seminariedag och prata ihop er om snöröjningen. Den behöver inte vara perfekt, men den får gärna vara åtminstone konsekvent.
Särskilt utifrån erfarenheterna från förra snövintern 2019.