I går skrev vi, igen, om den i Sverige oskrivna trafikregeln att när det ska bli trafiksäkert för cyklister och fotgängare, så spelar det ingen roll vad väg- och trafikförordningar säger, det är alltid de oskyddade trafikanternas ansvar.
Idag läste vi en artikel i tidningen Mitt i Vällingby som visar precis just det. Läs den först, fortsätt sedan med det här blogginlägget. Mitt i Vällingbys artikel är nästan som ett koncentrat av precis hur ryggradsmässigt man tänker i Sverige om cykeltrafiken. Om att trafiksäkerheten alltid är cyklisternas egna ansvar.
Vad det i korthet handlar om är att Stockholms Stad på en plats har valt att prioritera cykeltrafiken och gett korsande trafik väjningsplikt. Inga konstigheter, så gör man i ”vanliga” trafiken hela tiden. Så görs vissa sträckor till ”huvudled”, vilket ger all korsande trafik väjningsplikt. Så skyltas väjningsplikt för mindre vägar som ansluter större, så får visa sträckor alltid grönt som standard, vilket innebär att all korsande trafik som regel har rött. Det här är grundbulten i trafiken, att den kan planeras för att på så sätt öka framkomligheten där det behövs. Det är det ingen som gnäller över.
Men det som är nytt är alltså att flera kommuner i Sverige, inklusive Stockholm, nu börjar lägga in cykelvägar i det där stora trafikpusslet. Och då tar det hus i helvete.
Tidningen skriver:
”Men åtgärden är otydlig och ökar otryggheten, enligt flera klagomål till staden.”
Exakt vad det är som är otydligt framgår inte i artikeln, skyltarna för väjningsplikt är glasklara. Det enda ”otydliga” är att bilisterna är ovana vid att behöva väja för cykeltrafik. Och därför kanske inte riktigt litar på att trafikreglerna verkligen gäller dem. Det är ju heltokigt det här med att bilist ska tvingas väja för cyklist.
Det är alltså ingen ”otydlighet” i sak, bara ovana. Och kanske ovilja. Men, om vi tar argumetentet på allvar, det här är otryggt och farligt, vad är förslaget på lösning?
Håll i er. Eller låt bli, det här är så förutsägbart att det är rent löjligt:
Hans förslag är att ändra så att bilisterna får tydligt företräde om de ska åt Åkeshovsvägen.
– Det vore det mest radikala, men kanske också det bästa. Vid tre tillfällen på kort tid har jag sett hur en svår olycka varit nära, säger Henning och fortsätter: – Den gamla cykelbanan var inte så inbjudande för höga farter och då fanns inte riktigt samma risk för olyckor. Jag har svårt att se hur staden tänker.
Ja, som av en ren slump är lösningen alltså att biltrafiken åter prioriteras upp, får bättre framkomlighet och att… cyklisterna tar ansvaret för trafiksäkerheten.
Vilket skulle bevisas.
Och priset för att cyklisterna får ta ansvaret för att biltrafiken inte förstår skylten ”Väjningsplikt” är såklart samma som alltid – det finns med i citatet ovan: att låta cyklisterna få sämre framkomlighet. Vi gör om det som förut, då var vägen inte så ”inbjudande för höga farter”, alltså den var smal och dåligt utformad. För cyklister ska inte hela tiden ha så bråttom, det är inte Tour de France, sluta tjata om framkomlighet hela tiden.
Säger de vars framkomlighet blivit lite sämre på just den här platsen vilket är skälet till all uppståndelse.
För det här med olyckorna är ju ett svepskäl. Det framgår i artikeln att:
Enligt statistik från Transportstyrelsen, som Mitti tagit del av, har inte Åkeshovsrondellen varit särskilt olycksdrabbad rondell de senaste åren.
Det enda som hänt är alltså att man som bilist tvingats sakta in och släppa förbi cyklister. Här skulle man om man var elak kunna vända på det: Varför ska bilister hela tiden ha så bråttom och tjata om framkomlighet hela tiden (och svaret är såklart, för att de alltid har prioriterats och är vana vid det).
Men, tillbaks till artikeln i Mitt i Vällingby. För när reportern står där så händer det faktiskt en olycka. En bilist kör på en cyklist:
Cyklisten Christopher Johansson kommer från Brommaplan när han blir påkörd av en skåpbil på nya cykelpassagen.
Vem intervjuas? Cyklisten. Intervjuas skåpbilsföraren som precis brutit mot trafikreglerna och skadat en person? Nepp. Istället för ett exempel på att bilister bryter mot trafikreglerna och riskerar andra människors liv, blir det ett exempel på att klagomålen har rätt, det är helt vansinnigt att tvinga biltrafiken få väjningsplikt. Eller ”otydligt”.
Hur brukar man annars göra när korsningar blir olycksdrabbade? Ja, man kan ju göra som man gör på vanliga huvudleder – man sätter stopplikt. Det vill säga när en bilist vill korsa en huvudled så måste hen stanna helt först, oavsett om det kommer trafik. Det hade man kunnat göra här också. Det hade såklart gjort framkomligheten för biltrafiken lite sämre, men hey, den gamla bilvägen inbjöd till höga farter och det fanns risk för olyckor.
Men i Sverige går det inte för sig, för här har vi ingen cykelkultur. Här använder vi istället den oskrivna regeln att cyklister alltid ska ta ansvaret för trafiksäkerheten alldeles oavsett vad trafikreglerna säger, för att se till att ingen jävla cyklist ska komma och sakta ner en bilist en enda sekund.
Det har vi förresten också skrivit om, läs gärna: När Nollvisionen används som argument mot cyklisters framkomlighet.
En gammal svensk tradition alltså.
Vi läser avslutningsvis bildtexten i Mitt i:s artikel:
Flera bilar som kommer ut från slottet eller kolonilottsområdet väjer inte trots cyklisternas företräde.
Kanske är det snarare så att det är dags för polisen att göra en ”punktinsats mot bilister” på platsen?
Toppbild foto: Jon Jogensjö