Jag är rätt stum i benen efter två dagars jobbpendlande med min Nihola. Nyttoeffekten är lite… obalanserad, när jag kör barn till dagis fyra minuter och sedan resten av vägen till jobbet på trettio. Men det är en mysig känsla att rulla i solskenet upprätt på en bekväm sadel, även om det alltså är lite tyngre än med ”vanlig” cykel.
Jag är också oerhört nöjd med att det verkar som att trafikljuset vid jobbet som aldrig blir grönt för vanliga cyklar, faktiskt känner av Niholan. Fantastiskt. En mer utförlig post kommer framöver, så idag tänkte jag istället helt kort tipsa om Henrik Ravins bloggpost ”Roadrage och cyklar – en fråga om status”. Där skriver han bland annat att:
Cyklar man mycket råkar man ut för sina medtrafikanters ilska med jämna mellanrum. Det kan bero på att man inte använt ringklockan eller att man använt ringklockan. Att man kört för fort eller för långsamt. Att man cyklat över ett övergångsställe fast det är lagligt, men medtrafikanten vet inte det. Man kan ha varit i vägen på en smal väg, man kan ha varit i vägen på en bred väg. Man kan ha cyklat på kvällen med för stark lampa som bländar eller så har man för dålig lampa.
Vi håller kanske inte med om precis allt, men det är välfunnet och väl värt att läsas.
Tipstack till Joacim Lindbäck/Cykla i Stockholm
Lådcykel är fantastiskt men verkar svårt för de flesta att få in i vardagslogistiken. Själv lämnar jag min Christiania på dagis när jag lämnat barnen och byter där till min vanliga cykel som står parkerad för vidare färd de 5 km till jobbet.
Tror att stumheten försvinner rätt fort, känner inte av det med min två hjulade variant från Cykelfabriken. Men visst om man inte ska packa med sig något så är det inte mycket nytta.
Ska jag vara ärlig är det framförallt sträckan Skeppsbron-Götgatsbackenstopp som är rätt dryg. Men det går och jag tror det blir lättare allteftersom.
Cyklade en gång norrut på cykelbanan i slussen och var i färd med att sakta in då jag såg två äldre män närmade sig från sidan och skulle passera det lilla övergångstället. Den ene mannen höll på att gå rätt ut i banan utan att titta men ryckte till något fasligt när han såg mig och min medcyklist, något han inte hade väntat. Vi hade båda saktat in och nästan stannat för att släppa fram dem. Ändå sa ene mannan kommentaren ”Livsfarliga cyklister” innan de gick vidare.
Häromdagen när jag skulle cykla uppför Götgatan norrut gick en kvinna ut på den smala cykelbanan (vid den ”förträffliga blomsterbutiken”) och stod och studerade sin mobil noga (läste ett sms kanske).
Jag plingade, saktade in, plingade, stannade och plingade sedan oavbrutet i 10 sekunder till alla gångtrafikanters förvånade glädje. Till slut tittar kvinnan upp, ser mig och hoppar till ungefär som Milou i Tintin.
Hon blev inte arg men sa heller inte förlåt utan hastade bara över till andra sidan utan att se sig om (igen). Som tur var kom det inga bilar då.
Hon befann sig onekligen i sin lilla bubbla där exakt alla ska ta hänsyn till henne. Måtte ha varit ett viktigt sms.
Den boken har jag också hemma i min bokhylla 🙂
Kan varmt rekommendera Fredrik Falks bok ”Överlevnadshandbok för cyklister” som jag hittade just här på Cyklistbloggen när bloggen var ganska ny. Sedan blev jag fast 🙂
Jag tyckte nog analysen var helt strålande! Ovanligt objektiv på många plan.